Gick till sjuksyster idag för att lägga om mitt sår på fingret. Hon frågade vilka vaccin jag fått i mitt liv och när, men när jag inte visste började hon skälla på mig och undra varför jag inte talade bättre spanska.
Efter lite tjafs om det så tittade hon på mitt sår och tydligen hade det blivit värre. De spanska bakterierna verkar vara seglivade, de lever än, fastän jag pepprat mig full av starkaste antibiotikan i snart en vecka.
Och de måste sprätta upp mitt finger igen. Utan bedövning. Vet inte varför. Men helt plötsligt var det två läkare i rummet, en sjuksyster och så jag som låg på en brits och grät över min sjuka son, medan de skar upp mitt finger och tryckte ut en massa äckligt var. Sjuksyster sa åt mig att sluta gråta medan doktorn svarade henne att patienten får visst gråta om det får mig att må bättre.
Sedan satte jag på mig mina solglasögon för att dölja tårarna som forsat ut från mina virusinfekterade ögon.
Förmodligen såg jag rätt fånig ut, eftersom det regnade utomhus.
Jag pustade ut i kvarterets café innan jag gick hem och sprutmatade storebror med blåbärssoppa. Maken ställde in ytterligare en Englandsresa och jag tog en taxi till kontoret i Born, men hade svårt att finna jobbmotivationen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
View Maria Agrell's profile
2 kommentarer:
Du beskriver så levande invandrarlivet, när allt går åt skogen, ungarna är så sjuka att till och med en driven 70talist vill ta hand om sina barn istället för att ringa barnflickan som fungerar bra med småsnoriga barn mitt i hetsig jobbtid, jobbet rycker och drar och man är så förtvivlat ensam i det nya landet. Jag hoppas att kommande vecka blir lättare och att fingret läker snabbt. Det finns ingen tid jag har känt mig mer som en främling här i australien än när vi alla varit riktigt sjuka. VAB är inget begrepp direkt är man jobbar på barnfri arbetsplats. Men mitt i allt elände kan svåra tider bli familjedefinierande, när allt är som vanligt igen har man tagit del av det nya samhället på ett nytt sätt.
Hälsningar Liv, som just återkommit till livet från en månad av omhändertagande av vår treårings luftvägsinfektioner och svårbehandlade astma (framförallt nattetid) och en liten lunginflammation mitt i stressig jobbtid.
Oj, du verkar också ha haft en jobbig tid.
Gillade det du skrev: "Men mitt i allt elände kan svåra tider bli familjedefinierande".
Jag tror det stämmer faktiskt. För första gången på länge har varken jag eller maken rest iväg under två veckor i rad. Han har ställt in två Englandsresor och jag en resa till Sverige. Och eftersom barnen har varit hemma hela tiden och vi båda har varit hemma mycket, så känns det verkligen som att vi är en familj och inte bara fyra individer.
Skicka en kommentar