Bara min pappa kom ihåg.

Det är min namnsdag idag. Tack för dina gratulationer pappa Tomas. Ingen annan minns. Tror det är de elektroniska agendornas fel.

Borde kanske påminna min man. För äldsta sonen tycker att namnsdagar är viktiga. Han har nämligen sett Magnus & Brasse uppvakta EVA på TV ungefär 1000 gånger. Vilket trauma nu när Ted Sydney inte ens har någon och han som heter Max Hugo har två.

Good bye statusstress.

Nu minns jag.

Det jag tyckte var den allra största befrielsen med att flytta från Östermalm till Barcelona var att man inte längre hade någon som helst koll på statuskoder. Man vet inte längre vad som anses "fint" och "fult". Reglerna är okända.

Jag slipper följande dialog så fort jag träffar en ny människa:
- Var bor du?
- Riddargatan, i korsningen Artillerigatan.
- Hyresrätt eller bostadsrätt?

Naturligtvis en relevant fråga om man vill placera in personen i "framgångsskalan". Men va f-n spelar det för roll?

Om svaret är "hus i förorten", så har Norsborg, Saltsjöbaden, Åkersberga, Djursholm, Jakobsberg, Spånga och Lidingö helt olika innebörd för många människor.

Jag hatar det.

I Barcelona är jag inte längre med i tävlingen som jag redan i Stockholm vägrade tävla, men som många andra åtminstone tävlar i smyg.

Hemma.

Det kändes surrealistiskt att vara hemma i Stockholm igen. Visst, 6 månader är inte så lång tid. Men ändå. Under denna tid har jag fött barn utomlands och kommit in i vardagslunken här i Barcelona.

Det blev rätt omvälvande att komma hem. Många av mina nära vänner bor ju i Sverige. Och det var vinter. Jättekallt. Snö. Halt på vägarna.

Vilket jox med lilla Ted. Overall på. In i bilen. Overall av. Ut ur bilen. Overall på. Hjälp vad meckigt.

Allt var konstigt. Fast ändå allt det som jag är uppvuxen med. Det är ju mitt hemland. Fast nu bor jag här i Barcelona, där allt är så mycket lättare. Fast ändå svårare.

Ja, ni märker ju själva hur förvirrad jag är.

Lättare för att vi bor så bra. Man tar bara hissen ner i källaren och där står bilen. Supersmidigt. Och lekplatser utanför dörren. Inga vinterkläder. Nästan aldrig regn. Stranden precis intill. Fast samtidigt svårare eftersom jag inte kan kommunicera med alla så enkelt som jag skulle vilja.

Var är mitt hem?

Dagens Ted.

Vad ni är vackra.

Efter snart en vecka kring Stureplan så är jag helt förvånad över hur snygga människor det finns här i Sverige. Alla är snygga. Både tjejer och killar.

I Barcelona kan man ibland inbilla sig att man själv är lite småsnygg. Jag har någorlunda vita hela tänder, är rätt lång, har inte permanentad hockeyfrilla, inte heller gul hud av all rökning eller några piercingringar i vare sig öga, mun eller näsa och ser någorlunda ren ut.

Men hallå. Hur stor är konkurrensen? Allvarligt talat. Ungefär en gång i månaden stöter man på en snygging i Barca. Någon som har lite coolare kläder och ser allmänt fräsch ut. Fast när man smyglyssnar så är det ofta en skandinav...

Och folk har koll på kläder också. Här i Stockholm alltså. Jag tror jag fascineras av skönhet, för jag vänder på huvudet hela tiden. Efter både kvinnor och män. Jag har glömt bort hur vackra vi är här i mitt hemland. Wow. Grattis.

P.S. Fast naturligtvis är det insidan som räknas...

Vårt hemland.

Landar på Arlanda. Det snöar. Ted kippar efter andan när vi kommer ut i kylan. Det är -10 grader kallt. Vi har inte vågat haft honom utomhus sedan dess. Lungorna kan kollapsa på en sådan liten en, sa någon.

När jag var hemma hos några grannar i Spanien och ställde Ted på terrassen för att få lite frisk luft, så sa de; åh, nej, inte utomhus, han kan ju bli förkyld. Det var 14 grader varmt. Kanske har jag blivit förspanskad?

Med anledning av alla kommenterar på mitt tidigare inlägg, så kan jag berätta hur det är för vår familj.

Jag är svensk, min man är dansk medborgare, men är född och har alltid bott i Sverige. Vår son Max föddes i Stockholm och är svensk, men kan bli dansk medborgare om han vill. Vår son Ted föddes i Spanien men är bara svensk medborgare. Han får inte bli spansk bara för att han föddes där, vilket man blir i länder som Brasilien, Sverige och USA.

Tror aldrig att någon i min familj någonsin kommer att känna sig som annat än skandinaver - oavsett var vi bor i världen.

När folk från andra länder flyttar till Sverige så är det politiskt korrekt att kalla deras barn för svenskar, andra generationens invandrare eller så används begreppet "nysvenskar". Visserligen kan man ha svenskt medborgarskap, men jag är övertygad om att i själ och hjärta känner man större gemenskap och samhörighet med sitt ursprung. En fransman känner väl sig inte som en vara svensk även om han bor i Sverige? Eller en turk, norrman, amerikan eller serb?

Jag gillar verkligen att bo i Barcelona, men jag är övertygad om att varken jag eller mina barn kommer att bli spanjorer. I Barcelona säger många spanska medborgare att de inte heller är spanjorer. De är ju katalaner. Deras kulturella ursprung och gemensamma språk är deras viktigaste identitet.

P.S. Mina vinterskor står kvar i källaren i Barcelona. De var för stora att packa med, tyckte jag. Det var ett väldigt dumt beslut.

En god mor ammar.

Ted är 4 månader. Jag har precis slutat amma. Svårt beslut. Nödvändigt beslut. Ångestladdat beslut. Kontroversiellt beslut. Klokt beslut.

Min äldsta son ammade i ett år. Dygnet runt. Vägrade sova i egen säng. Vägrade napp. Ville bara mysa och amma tätt tätt tätt jämt jämt jämt. Denna gång är det precis tvärtom.

• Istället för att vakna flera gånger och amma varje natt, så somnar Ted vid 21.00 på kvällen och vaknar framåt 8.00 på morgonen. Han sover alltså 11 timmar i sträck!!!!!!!!!!!!!!
• Istället för att sova i vår säng, så trivs Ted bäst i sin egen säng.
• Istället för att alla är trötta och griniga på morgonen av en skrikande hungrig nattammande bebis - så är hela familjen utsövd och belåten på morgonen.
• Istället för att endast mamman är viktig, så kan pappan nu också vara delaktig och betydelsefull för bebisen.
• Innan ammade jag varannan timme - dygnet runt. Nu äter Ted var fjärde timme och bara på dagen.
• Innan var storebror jobbigt svartsjuk på kvällarna när jag ammande hela tiden. Nu kan Max vara med och mata bebisen.
• Innan var jag ofta trött och slut. Nu är jag glad och pigg och orkar ta hand om båda barnen och leka med storebror när lillen somnat.

Jag är så mycket gladare och familjen betydligt mer harmonisk sedan jag slutade amma. Dessutom är jag friare. Älskar min obundenhet. En underbar (förbjuden?) känsla.

Fast när modersmjölksersättningen tog slut häromkvällen efter att affären stängt, så fick jag lite panik. Hur gör man då?

Jo, jag ringde grannfrun som precis kommit hem från BB. En holländska. Yes, de hade hemma. Hennes man sprang över med en burk modersmjölksersättning. Tack för det.

Här i Spanien ammar långt ifrån alla. Och inte så länge heller. Det funkar inte eftersom föräldraledigheten tar slut för en yrkeskvinna när bebisen är 4 månader!

Foto: Farmor Bibi har fotograferat farfar Björn när han matar Ted.

Hej Stockholm.

Har inte varit i Sverige sedan i somras. Ett halvår på raken här i Spanien. Ted ska för första gången få se sitt hemland.

Flyger till Stockholm när natten blir till morgon. Som vanligt har jag inte packat ännu. Trots att jag reser rätt mycket verkar jag aldrig bli duktigare på att packa resväskan i tid. Samma sak när jag åkte till Australien för att bo där ett år. Började packa natten innan jag skulle iväg.

Borde förstås sova nu. Klockan är snart 3 på natten. Snälla, Maria, gå och packa nu!!!!!!!!!!Skärpning.

Hjälp, jag har nog inga vinterskor. Behövs det?

Kan du svaren på dagens gåtor?

Situation 1.
4-månaders Ted börja gråta i sin vagn.
5-åriga Max börjar gråta i sitt rum.

Till vem springer mor först?

Situation 2.
4-månaders Ted har bajsat på sig och skriker.
5-åriga Max har bajsat på toaletten och skriker KLAR.

Till vem springer mor först?

Situation 3.
Mor lagar mat i köket.
Barnen är i rummet intill.
4-månaders Ted börjar börjar gråta förtvivlat.
Mor springer in.
5-åriga Max står bredvid med ett brett leende och säger: "Jag gjorde ingenting."

Vad kan ha hänt?
Och vad bör mor göra?

Vart tog tiden vägen? Hallå.

Fick höra att det ska bli klassträff för alla gamla 9:or i min årskull från Östra Skolan i Hudik i vår. Vi ska tydligen ha 20-års jubileum!!!!!!!!!!!!!!

Fattar ingenting. Någon skämta med mig aprilo. Jag föddes ju typ för 20 år sedan! Fast det är klart jag ska gå. Det måste man ju.

Borde kanske motionera lite till dess. Eller botox?
Nä, inget fusk.

Blandband, vilken nostalgi.

När jag var ung brukade jag få blandband av killar som var kära i mig.
Det känns väldigt länge sedan.

Idag är det en bloggare i Melbourne som blandar bra musik till min CD här i Barcelona. Jag har nyss laddat ned Silverfiskens blandband The day is near. Tänk att med dagens teknik kan coola snubbar dela ut blandband till tusentals flickor - över hela världen - utan att ens vara kär.

Jag är en B-människa

Det finns alltså en förklaring till varför jag sitter uppe nästan varje kväll, hur pigg som helst, till framåt två ibland tre på natten och skriver, arrangerar bilder, jobbar, tänker eller läser - fastän jag vet att jag borde sova, eftersom jag alltid är jobbigt trött på morgonen. Min man däremot slocknar oftast tidigt på kvällen, medan han är störande pigg och alert tidigt på morgonen istället.

Läser en notis på Realtid.se:
Varför ska alla tvingas gå upp när tuppen gal, fast det knappt är någon som jobbar inom lantbruket längre? Danska B-människor organiserar sig för att slå tillbaka mot det tyranniska A-väldet.

Deras inre klocka manar dem att först kliva ut ur sängen framåt förmiddagen och till gengäld arbeta sent på nätterna. Det är en dygnsrytm som samhällets ekorrhjul inte alls är inrättat efter, men det vill B-människorna i Danmark göra något åt.

På bara någon vecka har den nybildade föreningen B-samfundet (B-samhället) fått över 2.000 medlemmar, och initiativtagaren Camilla Kring bubblar av förtjusning, när hon väl kommit upp i aktiva varv strax före lunchtid.

Jag borde bli medlem.

Och jag borde gå och lägga mig. Nu. Jag ska bara...först. Förbereda natten med matning av Ted. Ok. Men sen. Bums i säng. Ja, men... Är inte riktigt klar ännu. Ska bara... Bara gör som jag säger. Varför bråkar jag med mig själv? Borsta tänderna. Av med kläderna. Fast jag är hungrig. Hopp i sängen. NU!

Tiderna förändras.

När min första son Max föddes för drygt 5 år sedan var min man och jag föräldralediga samtidigt. Hela 6 månader. Myste i badorten Sitges tillsammans. När vi kom hem till Stockholm igen var det superjobbigt att ta hand om bebisen själv. Jag tyckte inte om att vara mammaledig ensam. Det fick bli varannan dag principen. Med studier och eget företag funkade det rätt bra.

Denna gång är jag mammaledig själv. Fast jag jobbar samtidigt. Och det fungerar hur bra som helst. Förstår inte att min lille Ted kan vara så otroligt enkel. Fast jag hör rösterna i bakhuvudet: vänta och se...

Som idag. En vanlig Ted dag:

Vi vaknar kl. 10.00. Tittar på varandra. Skrattar. Kramas. Pratar. Sedan får han mat. Ted rapar och gör nr. 2 i blöjan. Jag byter och han badar. Sedan lägger jag honom i hans babygym där han leker med sina händer och tar på den hängande kossan i någon timme intill mig. Ibland har vi ögonkontakt, jag pratar och vi skrattar. Sedan somnar han in. Samtidigt har jag hunnit gå igenom min mail, skrivit på ett strategidokument, ringt och planerat framåt.

Ted vaknar. Vi dansar till Massive Attack i vardagsrummet och ser ut över Barcelona genom panorama fönstren. Pussas. Ted ler. Som alltid när han inte är hungrig eller trött. Ted äter och rapar. Jag byter blöja.

Vi tar bussen till Barcelona Television. Solen skiner. Det är varmt. Tar av mig kappan. Ted gör nr. 2 en gång till. Hrm. Får en plastpåse av lokalvårdaren när jag kommer fram till BTV. Smyger in på toaletten. Någon chic ung TV-tjej kommer in. Jaja.

Sätter mig med redigeraren och vi börjar gå igenom de tre reportagen jag producerat sedan sist; SWEA:s årsmiddag, 3GSM World Congress och 22@ konferensen. Ted sitter i mitt knä och tittar på. Efter ett tag gnyr han lite. Lägger ner honom i vagnen. Han får sin napp och somnar. Bara sådär.

Hallå?!?! Fattar ingenting. Hur kan det vara så lätt? Vad jag minns med Max så bar vi runt honom i timmar eller gick fram och tillbaka som galningar med honom i barnvagnen, för att han vägrade sova. Men som sagt, Ted är bara 3,5 månader ännu. Jag vet, tiderna förändras.

Tack ambassaden i Madrid.

Idag får jag ett provisoriskt pass till Ted på konsulatet i Barcelona.

För trött för strul.

Väntar på Teds pass. Det har inte kommit till konsulatet ännu - fastän vi beställde det för snart 3 månader sedan (28 november). I början av nästa vecka ska vi flyga till Sverige. Ted kan inte resa utan identitetshandling. Nu är jag ledsen. Inte gråta flicka lilla. Agera nu istället. Gör nåt!

År 2007?

Bara slipsar överallt. Ungefär 50 000 stycken. Knappt en kvinna någonstans. Jo, några magdansöser, någon blond med minikjol och minitopp; pinuppor som delar ut reklamblad.

Kände mig som den enda kvinnan i kóstym på hela 3GSM World Congress. Visst finns det väl kvinnor på chefspositioner i Telecom-branschen? Eller?

22@ + 3GSM

Tänk att små korta kombinationer av siffror och bokstäver kan betyda så mycket; 22@ + 3GSM. Teknik, utveckling och entreprenörskap. Framtid.

Tillbringar dagen på en workshop arrangerad av 22@, det nya affärsdistriktet i Barcelona, som presenterar sitt erbjudande till internationella bolag som vill etablera sig i området. Superintressant.

Imorgon åker jag ut till 3GSM World Congress för att göra reportage för Barcelona Television. Ska passa på att titta på några spännande applikationer inom mobilsektorn. Teknik är kul.

Jo, det är riktigt roligt att jobba - tycker jag. Tack farmor & farfar som myser med Ted under tiden.

Let's party tonight.

Första partykvällen tillsammans sedan Ted föddes. Mannen och jag.

Farmor & farfar är på besök. Barnvakt. Hurra hurra.

Barcelona here we come.

Hrm... vad roar man sig nu för tiden? Tappat kollen tror jag.

Orättvist.

Vädret just nu i Barcelona.


Soler skiner. 17 grader.

Vädret just nu i Stockholm.


Redan mörkt. -8 grader.

Fotoböcker är min nya drog.

Sitter uppe halva nätterna. Mellan matningarna av Ted...
Och gör digitala fotoböcker via Fotoprix. Är klar med;

1) Partybilder från kärleksfesten i oktober.
2) Berättelsen om när Ted föddes.

Håller på med;
3) Semesteräventyret i Australien.

Och sedan ska jag börja med;
4) År 2006

Trött? Jag? Jo.

Blink blink.

Min datorskärm blinkar. Svart, vit, svart, vit. Det håller på att lägga av tror jag. Jag kisar med ögonen för att kunna se ordentligt. Får ont i ögonen. Och huvudet. Jobbar och bloggar samt redigerar en fotobok. Tar en värktablett. Blinkar.

Kanske borde jag göra något annat.

Alternativ 1: Köpa en ny datorskärm.
Alternativ 2: Sluta sitta vid datorn.

Men hur går det då med mitt liv?

Min son är en punkare?!

Skumbad är kul.

Mingelreporter för Barcelona Television.

Det är fredag kväll. Inget barn i varken handen eller famnen. Ted är hemma med pappa och brorsan. Känner mig friare än någonsin. Bara jag och min väska. Så lätt och så enkelt. Tar tunnelbanan in till stan.

Det är SWEA:s årsmiddag på Avenida Palace. Har precis avgått ur styrelsen. För mycket annat på gång. Gör mingelreportage för Svenska Nyheter på Barcelona Television under kvällen. Sänds nästa lördag kl. 11.40 med repris på söndag kl. 11.00. Kristin kommer att vara programledare.

Syskon är bra att ha - nästan jämt.

Det här med syskon har jag aldrig riktigt reflekterat över. Folk brukar fråga om jag har några syskon och jag berättar om min syster och bror, men har inte tyckt att syskonskap är något att prata om egentligen. Förrän nu.

Jag är äldst av tre syskon. Min man är äldst av tre syskon. Min förstfödda son är förstås äldst. Och när man är först och störst så är allt så självklart.

Men nu har jag i rollen som mor en lillebror att ta hand om. Och i jämförelse med storebror, hur mycket tid får han egentligen? Storebror har fått all vår tid i 5 år. Lillebror får ett leende ibland, rena blöjor och mat emellanåt. Resten av tiden leker vi ju med storebror. Om vi inte jobbar eller fixar något.

Första barnet tittade vi på hela tiden. Vårt största fokus. Nästan dygnet runt. År efter år. Men det andra barnet måste ju redan från början dela sin tid med storebror som verkligen bemästrar konsten att ta för sig av livet.

Undras hur det var för mina syskon egentligen? Det är ju orättvist. Vi förstfödda får all uppmärksamhet när vi föds.

Fast å andra sidan blir det rätt tufft för oss när det helt plötsligt kommer in en ny liten bebis som kräver tid och engagemang av mamma och pappa. Någon som bara skriker, bajsar och kräks. Dessutom är lillebror ingen docka man kan leka med, utan bebisen är ömtålig och kan inte ens prata. Hur kul är det?

Jaha, är det så man ska göra?

Till Pyrenéerna över dagen.

Kristin kommer förbi på morgonen och vi tar bilen vid niotiden. Är i skidorten Masella vid elva.

Åker bräda varannan timme och dricker kaffe i solen och läser senaste Mama den andra. Kristin och jag delar på ett liftkort. Hon passar på att jobba när det är min tur att åka i backen. Ted sover i sin vagn och dricker en slurk emellanåt.

Det är ju detta man ska göra när man är mammaledig. Såklart. Vilket glidarliv.

Liftarna är öppna till klockan fem. Vi lyssnar till Dolly Parton på väg tillbaka till Barcelona.