Syskon är bra att ha - nästan jämt.

Det här med syskon har jag aldrig riktigt reflekterat över. Folk brukar fråga om jag har några syskon och jag berättar om min syster och bror, men har inte tyckt att syskonskap är något att prata om egentligen. Förrän nu.

Jag är äldst av tre syskon. Min man är äldst av tre syskon. Min förstfödda son är förstås äldst. Och när man är först och störst så är allt så självklart.

Men nu har jag i rollen som mor en lillebror att ta hand om. Och i jämförelse med storebror, hur mycket tid får han egentligen? Storebror har fått all vår tid i 5 år. Lillebror får ett leende ibland, rena blöjor och mat emellanåt. Resten av tiden leker vi ju med storebror. Om vi inte jobbar eller fixar något.

Första barnet tittade vi på hela tiden. Vårt största fokus. Nästan dygnet runt. År efter år. Men det andra barnet måste ju redan från början dela sin tid med storebror som verkligen bemästrar konsten att ta för sig av livet.

Undras hur det var för mina syskon egentligen? Det är ju orättvist. Vi förstfödda får all uppmärksamhet när vi föds.

Fast å andra sidan blir det rätt tufft för oss när det helt plötsligt kommer in en ny liten bebis som kräver tid och engagemang av mamma och pappa. Någon som bara skriker, bajsar och kräks. Dessutom är lillebror ingen docka man kan leka med, utan bebisen är ömtålig och kan inte ens prata. Hur kul är det?