Vårt hemland.

Landar på Arlanda. Det snöar. Ted kippar efter andan när vi kommer ut i kylan. Det är -10 grader kallt. Vi har inte vågat haft honom utomhus sedan dess. Lungorna kan kollapsa på en sådan liten en, sa någon.

När jag var hemma hos några grannar i Spanien och ställde Ted på terrassen för att få lite frisk luft, så sa de; åh, nej, inte utomhus, han kan ju bli förkyld. Det var 14 grader varmt. Kanske har jag blivit förspanskad?

Med anledning av alla kommenterar på mitt tidigare inlägg, så kan jag berätta hur det är för vår familj.

Jag är svensk, min man är dansk medborgare, men är född och har alltid bott i Sverige. Vår son Max föddes i Stockholm och är svensk, men kan bli dansk medborgare om han vill. Vår son Ted föddes i Spanien men är bara svensk medborgare. Han får inte bli spansk bara för att han föddes där, vilket man blir i länder som Brasilien, Sverige och USA.

Tror aldrig att någon i min familj någonsin kommer att känna sig som annat än skandinaver - oavsett var vi bor i världen.

När folk från andra länder flyttar till Sverige så är det politiskt korrekt att kalla deras barn för svenskar, andra generationens invandrare eller så används begreppet "nysvenskar". Visserligen kan man ha svenskt medborgarskap, men jag är övertygad om att i själ och hjärta känner man större gemenskap och samhörighet med sitt ursprung. En fransman känner väl sig inte som en vara svensk även om han bor i Sverige? Eller en turk, norrman, amerikan eller serb?

Jag gillar verkligen att bo i Barcelona, men jag är övertygad om att varken jag eller mina barn kommer att bli spanjorer. I Barcelona säger många spanska medborgare att de inte heller är spanjorer. De är ju katalaner. Deras kulturella ursprung och gemensamma språk är deras viktigaste identitet.

P.S. Mina vinterskor står kvar i källaren i Barcelona. De var för stora att packa med, tyckte jag. Det var ett väldigt dumt beslut.