Det börjar växa ut nu. Håret alltså.

Confession.

Jag har kort stubin. När jag blir arg skakar marken. Jag ser sällan kopplingen själv mellan PMS och att maken är knäpp. Visst, han är ju inte helt perfekt, men att jag ska ta barnen och dra för att han retas kanske är lite väl dramatiskt.

Jag blir dessutom alltid arg inför öppen ridå. Om vänner, barn, svärföräldrar eller några släktingar hör på fullkomligt struntar jag i. När det bubblar av ilska måste jag lätta på trycket. Helt normalt tycker jag. Och naturligtvis nödvändigt.

Fast nu när folk ringer och undrar hur det egentligen står till i äktenskapet förstår jag ingenting. Vadå, vi har väl det jättebra säger jag och pussar maken på pannan.

Har redan glömt att jag var redo att kasta ut honom för en vecka sedan. Varför då kan man ju undra. Ja, matar man min gulliga ettåring med lakrits förtjänar man en skilsmässa.

Han påstod att det egentligen inte var godis, utan naturgodis, utan varken socker eller tillsatser. Naturligtvis hade han fel. Men han tyckte tydligen att det vara roligt att reta frugan.

Min mamma brukar också få sig en avhyvling ibland. Men hon är likadan och brukar knappt reagera.

Det norrländska lugna blodet flyter sällan i mina ådror. Tror jag har något ryskt påbrå. Är de lika passionerade som jag till sinnet?

P.S. Den som inte tar mig på allvar när jag är arg förtjänar stryk ;)

Inbjudan.

När jag åker till Stockholm nästa gång ska jag fira min bok med mina vänner. Denna vecka skickade jag iväg inbjudningskorten, med ett citat från en av era bloggkommentarer på framsidan.

Idag var jag på utflykt till stranden. Med boken och inbjudningskortet. Läser igenom vad jag egentligen har skrivit i boken. Från pärm till pärm. Ibland blir jag stolt. Emellanåt generad.

New Age lycka.

Tisdag betyder kaffe halva dagen med grannfruarna. Ibland är vi ett stort gäng, andra dagar några färre. Idag träffade jag tysk/franska konstnärinnan Eva gift med en spanjor och italienska smyckesdesignern Beatrice gift med en tysk. Vi har känt varandra i flera år nu och jag känner en stark gemenskap. Vi har alla valt att flytta till storstaden Barcelona, men ingen av oss har någon naturlig koppling till Katalonien eller är gift med någon från orten.

Ett av dagens samtalsämnen var den internationella bestsäljaren "The Secret" (Hemligheten) av Rhonda Byrne. Oprah har pratat om den, Tara har skrivit om den. Jag är som vanligt skeptisk till spirituella sanningar och tydligen finns det komiker som resonerar som jag.

Men vad tycker du?

Apropå seder.

Imorgon är det Valborg. Var är festen?

Sedan finns det ju ungar som har extraordinär talang.

Rakade och dagismålade Ted försöker impa på grannflickan Dina som jag tror skriker för att heja - fast Ted förlorar ändå tennismatchen.

Det ska visst börjas i tid. Med Wii Sport hinner förmodligen lillebror bli tennisproffs redan innan skolstarten. Storebror däremot försöker koncentrera sig på läxorna.

Den sista pusselbiten.

Det ultimata livet finns inom räckhåll för alla som lär sig att tänka rätt. Genom att inte jämföra sig med andra och njuta av nuet så finner man lyckan. Enkelt va?

Själv funderar jag ofta på var vi ska bo resten av mitt liv. Egentligen har jag allt jag behöver här i Barcelona. Vi bor fint med utsikt över Medelhavet. Solen skiner nästan jämt. Barnen går i bra dagis/skolor. Ekonomin ser ljus ut. Och jag börjar lära mig språket ordentligt.

Ändå ser jag ingen framtid för mig och min familj här i Katalonien. Konstigt kan tyckas - när jag till det yttre kan känna att jag har allt.

Men det finns något jag inte har. Något som jag känner börjar bli allt viktigare. Det jag pratar om är den kulturella gemenskapen. Helflummigt begrepp, kan man tycka om man alltid bott i sitt hemland, men för mig känns det viktigare ju fler år vi bor utomlands.

Ok, man kan välja att flyta ovanpå allt. Inte sätta sig in i politiken, inte bry sig om lokala traditioner och ignorera grannarnas seder. Men livet blir ytligt. Man blir inte en del av det riktiga vanliga samhället.

Visst, jag röstar i det kommunala valet, men varken jag eller min familj har någon personlig erfarenhet av hur det var att leva under Franco och jag känner inte samma agg mot Spanien som många katalaner gör.

Även om jag ger min man en bok på St. Jordi, så känns det inte på riktigt. Inte alls lika viktigt som att äta sill på Midsommar.

Jag har ingen relation till spanska eller katalanska TV-program och jag bryr mig mer om Engla än debatterna i det spanska parlamentet.

Tror att det krävs en spansk eller katalansk make för att få reell insikt i mitt nya land, men jag är ju gift med en svensk.

Det finns två vägar att gå. Skita i att integrera mig och flyta vidare i mitt luftslott eller planera för att i framtiden flytta hem till Sverige och inte låtsas om att det regnar.

CALÇOTADA

Idag var hela familjen hembjudna på CALÇOTADA - en traditionell katalansk vårlöksgrillfest hemma hos norska programledare Carin i Gava Mar tillsammans med folk från Barcelona Television. Precis som i fjol.

Amanda.

Tidigare tog hon hand om alla oss programledare, nu tar hon hand om sin lilla bebis. Åtminstone i två månader till.

Reload.

Om min kropp vore en dator så skulle jag tro att den själv tryckte in Ctrl + Alt + Delete igår. Den bara hängde sig och var slö hela tiden tills den valde att ge upp.

Det spelade ingen roll om jag drack kaffe eller peppade mig med kalldusch. Kroppen ville bara sova. Hela dagen. Mannen tog med mig och barnen ut på picknick i naturen. Jag somnade under ett träd.

Mina knän vill inte heller vara med och leka. De krånglar som om jag vore en gammal elitgymnast.

Min doktor-make tog fram blodtrycksmätare och jag hade 105 i övertryck. 70 i under. Det är tydligen lågt.

Jag skäms när jag vilar.

Men vad ska man göra när kroppen vägrar och skriker stopp?

Det här digitala.

Nu har jag skapat en sida/page på Facebook som heter "Totalt ointegrerad av Maria Agrell" där folk kan bli medlem/fan. Hittills har jag en. Mig själv. Patetisk förstås. Men man vill ju alltid testa sådana där tekniska nymodigheter. Och naturligtvis borde du gå med.

Ifall du googlar ditt namn någongång ;)

Grattis på födelsedagen Per Trané.

Otacksamma jag.

Tror jag glömt att tacka Linda & Sigge på Vulkan för priset för ÅRETS BLOK 2008. Nu gör jag det. Fina människor de två. Och snygga.

Vägskäl.

Mitt liv är just nu på väg åt tre håll yrkesmässigt. Vet inte åt vilket håll jag ska springa. Eller ska jag bara vänta på att någon tar mig i handen och visar vägen? Njuter av valmöjligheterna. Och är förväntansfullt pirrig i magen. Kan falla pladask eller lyfta till nya höjder.

Tror på att man måste man våga lämna sin bekvämlighets zon för att utvecklas.

Jag försöker utmana mina rädslor och inspireras av att våga ta risker - även om det per automatik alltid innebär att jag kan misslyckas.

Fast jag har aldrig varit så modig att jag någonsin köpt mig en bostad.

Barcelona på Berns.

Hjälpte Barcelona Stad att arrangera ett seminarium på Berns i Stockholm nyligen och träffade några bekanta ansikten på lunchen efteråt: Maria, Nicolas, Petra, Henrik & Jacob. Skål gott folk.

Från mobbad skolpojke till operastjärna?

En ny Paul Potts är född. Den här gången heter han Andrew Johnston, är 13 år gammal och sjunger opera så att både juryns och publikens tårar sprutar i programmet "Britains got talent 2008" och när jag klickar vidare hittar jag 26-åriga Tony Laf som sjunger "I am good" med inlevelse och som hjärtskärande berättar om tragedin då hans bror dog och hur han nu tar hand om sina tre brorsbarn.

Ordets makt kan segra över våld och orättvisor.

"Vinnar-intervjun".

Om du vill kan du läsa den här.

Juryns motivering.

Konstig motivering tycker jag. På baksidan av boken skriver jag ju att mitt liv är precis tvärtom. Att jag inte alls får ihop det. Men det är kanske så att it's all in the eye of the beholder, eller vad är det man brukar säga?

För förstoring klicka här.

Jag är förmodligen på väg att bli rik.

Innan min bok fick priset ÅRETS BLOK 2008 hade jag sålt fyra exemplar. Nu har jag sålt sju!

Eftersom jag får 1 krona per såld bok, så inser ni ju själva vilken guldgruva jag skrivit ihop.

Funderar på att stödköpa.

Såg nämligen Herman Lindqvist på Arlanda när han bad sin fru gå in och köpa fem exemplar av sin senaste bok i Pocket Shop. Kanske tänkte han samma sak.

Tack.

Vill tacka för alla era gratulationer. Känner mig lite stolt faktiskt.

Pressklipp ur Aftonbladet.

Aftonbladet 18 april 2008.

Undras vem som hittat på motiveringen.

När jag läser juryns motivering om varför jag vunnit så undrar jag hur det kunde bli så fel. De kan inte mena mig. Blir lite glad, men mest generad. Publiceras på Bloggvärldsbloggen.

Nämen, igen.

Oops, Linda skrev visst ännu mer. Ja, jag klagar inte ;) men det vore ju roligt om man blir nämnd vid namn förstås.

Update: jo, men nu så finns namnet nämnt här.

Linda Skugge bloggar visst om samma sak som jag...

Klicka här för att komma till superbloggartjejen och tillika bokförlagschefen Skugges blogg hos tidningen Amelia.

Oväntat.

Är i Stockholm.

På lunchen idag fick jag blommor, blev intervjuad och plåtad av Aftonbladet, eftersom jag tydligen vunnit pris för årets bästa bloggbok: Årets blok 2008.

Linda Skugge på bokförlaget Vulkan gratulerade och Sigge Eklund i juryn sa att han tyckte om det jag skrivit.

Jag är barnsligt glad.

Offline.

Jobb, jobb, jobb. Även för mig. Jag hinner knappt äta eller träna. Hör av mig igen när det lugnar ner sig.

Alltid i 180.

Vår vilda son kan nästan aldrig sitta still. Det kan jag. Jag älskar att ligga vaken i sängen halva morgonen och lata mig. Min man har aldrig gjort det i hela sitt liv.

Ikväll sa jag hej då till honom. Han skulle visst resa iväg denna vecka igen. Jag frågade vart han skulle.

Han svarade:
"Ikväll London, imorgon Köpenhamn, dagen därpå middag på Statt i din hemstad Hudiksvall med ett gäng klinikchefer, därefter Örebro och Uppsala och på fredag föreläser jag på Berns i Stockholm."

Ja ha ja, sa jag och frågade inget mer. Tror det är bara jag som behöver "ställtid" i min familj.

"Ställtid är den tid det tar att ställa i ordning, ställa till rätta så att man sedan kan börja göra något.", skriver Bodil Jönsson."

4 barn verkar ju rätt så kul ändå.

Är det bara jag?

Förr tittade folk på teve när man inte hade något att göra. Numera är det datorn som trollbinder både när jag är uttråkad OCH när jag flyr från det jag borde göra.

Man kan ju göra nästan allt framför datorskärmen; blogga, maila, facebooka, göra fotoalbum, skriva, läsa tidningen, boka flygbiljetter, leta sommarhus, kolla in saldot, jobba och titta på teve!

Tydligen är slösurfandet bra för kreativiteten;
Enligt en undersökning från Mind Lab International kan privatsurfande på jobbet motverka stress samtidigt som förströelsen förbättrar hjärnans kapacitet med ökad produktivitet som bonus.

Säkert tvättar sig kläderna själva om jag sitter lite till.

Allt är Staffans fel.

Ted tröstar sig med Wii tevespel nu när han har några "bad hair days" framför sig. Här finns en före-bild.

Ketchupeffekt.

Det senaste halvåret har jag tagit det lite lugnt med "konsulteriet". Istället har jag pluggat spanska, gjort TV-program, skrivit en bok och tagit hand om familjen. Har parallellt letat nya kunder och helt plötsligt har alla sagt ja eller kanske. Fyra utmanande konsultuppdrag där jag måste visa vad jag kan. Oops.

Är nervös, uppspelt och glad.

Känner att det är dags att lägga in en högre växel. Dessvärre tror jag inte att maken har möjlighet att växla ner just nu. Får se hur vi löser barnens sjuka dagar. I Spanien finns ju inte VAB. Kanske får vi lösa livet med en supernanny, do it the Spanish way.

Eller också ordnar sig allt bara man inte oroar sig.

Hjälp, Ted har inget hår kvar.

Agnes, Staffan, Edvin & Hilda hälsar på oss i helgen. De ser kanske snälla ut, men sanningen är en annan, i alla fall när det gäller en i sällskapet.

Staffan är narkosläkare och säkert jätteduktig på att söva ned patienter. Däremot skulle jag inte rekommendera honom på vakna patienter, ja, i alla fall inte vakna frisörkunder.

Ted hade hår imorse - som visserligen såg ut som en pälsmössa - men efter att Staffan rakat hans huvud med en trasig rakapparat ser Ted numera ut som en skallig Buddistmunk.

Inställningen skulle ha varit 6 mm, men det blev 0,5 mm. Resultatet är fortfarande för traumatiskt för att dokumenteras på bild.

En halvglad, halvsur söndagsmor.

Söndag är min favorit-bloggar-dag. Gillar att sammanfatta tankarna i slutet på veckan. Tänka igenom roliga höjdpunkter och bearbeta kommande utmaningar.

Publicerar mina helgminnen; det blir som vanligt alldeles för interna familjebilder.

Är helt slutkörd efter en dag med världens livligaste lillebror. På restaurangen ville han gärna prata med alla andra matgäster.

Underbar liten kille förstås - men ofantligt intensiv.

Ser fram emot måndag då jag får vila upp mig igen.

Får man tänka så?

Försök till dementi.

Ted: Vad pratar du om? Så här satt väl jag hela dagen mamma?

Våra vänner turisterna.

Ted: Men titta mamma, Edvin badar ju fast det inte är sommar, det är väl ännu busigare.

Man måste väl få leka lite åtminstone.

Ibland missar någon visst att skjuta på själva bollen.

Ha ha, jag gör som jag vill i alla fall.

Försök till familjebild.

Och så tittar alla in i kameran nu.

Pay back time.

Ja, jag hade ju mitt roliga förra helgen när vi partade i Åre. Makens gamla klasskompisar från läkarlinjen hälsar på i helgen. Fru Agnes och fru Maria somnade sött med barnen.

De något äldre grabbarna dansade tydligen natten lång på Sutton och kom hem först vid halv sex imorse.

De sover fortfarande.

Max leker med ord.

Någon har gjort jobbet åt mig.

För alla er som undrar vad man kan göra i Barcelona under en långhelg. Svaren finns i SvD. Tre dagars turistguide till Barcelona.

Håll tummarna.

Det är patetiskt att vara desperat och fåfäng. Men jag kan visst inte låta bli.

Några urklipp från min frågvisa mailkonversation med blokjuryns ordförande:

... Maria Agrell skrev :
Ja, vad kul!!! Ja, om jag får veta det i tid, så jag kan hinna boka biljett. Maria

... Linda Skugge skrev:
ok bra! Juryn läser böckerna nuuuu. Spännande. L

... Maria Agrell skrev:
Ja, du hör ju, jag är helt exalterat, kommer inte att kunna sova. Läser juryn alla 60 bloggböcker ni publicerat?

... Linda Skugge skrev:
juryn läser ca 7 böcker som jag valt ut

Hoppas hoppas hoppas att Katarina, Marcus, Sigge, Camilla, Linda, Denise, Kalle tycker om min blok. Jag vill så det värker.

Farligt farligt, men härligt härligt.

Läser i SvD att två personer i USA dött av hjärtattack de senaste två månaderna till följd av intensivt bloggande, enligt deras familjer

Även i Sverige höjer psykologer ett varnande finger för överdrivet bloggande. ”I framtiden kan man tänka sig fall av utbrändhet”, säger Georgio Grossi, psykolog vid stressmottagningen i Stockholm, enligt artikeln.

Hrm...tänkte inte på det.

Svar: Ja.

-----Ursprungligt meddelande-----
Från: Linda Skugge [mailto:xxx@lindaskugge.se]
Skickat: den 11 april 2008 19:13
Till: Barcelona Maria Agrell
Ämne: bloken

Hej. Du är nominerad till årets blok. OM du skulle vinna, skulle du
då kunna komma till sthlm på tors??

Linda

Tripp trapp trull.

Storebror vill göra läxan. Lillebror vill busa. Och pappa vill göra alla glada.

Idag kom min bok från tryckeriet.

Mamma, pappa, vänner köp boken "Totalt ointegrerad" här om du också vill ha den. Den kan levereras över hela världen. Jag har tyvärr inget eget lager. Om ett par veckor kan du förhoppningsvis också beställa den i en vanlig svensk bokhandel.

ISBN: 978-91-633-2418-5.

Hög som ett hus.

Mina Åresystrar o jag.

Lovisa, Cecilia & bloggerskan själv. Nyligen hemkommen. Piggar upp inläggen nedan med lite bilder från helgen i Åre. Åh, så många fina skidfoton det blev...not.

Hemlös deluxe.

Lämnade våningen i Åre igår morse klockan 9.00. Med feber och utan röst. Väntade hela dagen tills nattåget gick 12 timmar senare. Valde Werséns istället för parkbänken.

Nu är jag framme i ett regnigt Stockholm. Fortfarande feber. Kan prata pyttelite. Hes röst. Väskan på Stockholms Central. Flyger tillbaka till Barcelona i eftermiddag.

Längtar efter en säng och honungsvatten. Istället får jag nöja mig med en kompisfika på Grand.

Bildtext: Hej då kära Lovisa som höll mig sällskap halva dagen innan hon åkte hem till Norge igen.

Mor och dotter.

Födelsedagsbarnet med sin dotter Rebecka som helt plötsligt blivit lika vuxen som jag. Typ nästan ;)

I miss you.

Det blir lite tråkigt utan er som inte gillar mig här på bloggen. Tomt. Saknar era elaka påhopp. Ni får mig att känna mig som godheten själv. Snälla rara flickan som folk är dumma mot. Så jag öppnar upp för demokrati igen. På mig bara. Passa på.

Glada Hudik hörnan.

Lovisa, Lotta & Susanne.

Tyst.

Jag kände mig som byns galnaste snyggaste partypingla på Byggets dancefloor häromkvällen när Soundtrack of our Lives spelade.

Idag är jag snarare Åres byfåne som går runt och mimar och pekar konstigt.

Min röst är borta. Sedan igår.

Någon sa att förkylning + sprit + ingen sömn + rökmaskiner kan orsaka störningar på stämbanden.

Tydligen sant.

Själv har jag aldrig trott på det där om att synden straffar sig själv.

Men man börjar ju undra.

Lämplig medicin med roligt namn.

Rapport från Åre

Landade i Stockholm igår eftermiddag. Intensiv dag. Arlanda Express in till två timmars styrelsemöte. Vegetarisk middag med min vän Hamid på Lao Wai. Gick på niobion själv. Såg den fantastiska filmen "Flyga Drake", innan jag sprang ut från bion vid halvtolv, ner i tunnelbanan, upp till Centralen för att hinna hämta resväskan i förvaringsskåpet innan avgång.

När nattåget till Åre lämnade Stockholms Central sov jag redan i min kupé. Det kan inte ha tagit mer än 1 minut från att jag la mig ned. Minns bara att jag satte på mig pyjamasen och plötsligt sa någon "Åre nästa" i högtalaren. Tydligen åtta timmar senare.

Har fått låna Caj & Ingers hus Hotälgen över dagen medan jag väntar på mina vänner. Tack snälla.

Så nu sitter jag här framför deras snygga Apple dator och kämpar för att ta reda på hur man skriver @ med rätt tangenter. Jag vet att Apple är tusen gånger coolare än en tråkig PC, men det gör mig inte mer bekväm. Dessutom vet jag inte hur man lägger in bilder på min blogg med en Safari browser. Funktionen är borta. Någon som vet?

Borde stänga ner nu. Utsikten över Åresjön är magnifik från soffan. Ska sätta mig där och läsa "Machiavelli för vår tid" av Martin Melin och dricka en kaffe. Hej så länge.

P.S. I Cajs hus låg denna lilla söta döda räv i entrén.

Over and out.

Vad lugnt och skönt det blivit här på bloggen nu när man inte kan kommentera anonymt längre. Börjar nästan känna mig som en uppblåst diktator som tystar alla kritiker. Funderar på om jag ska införa demokrati i min bloggvärld framöver eller inte.

Flyger till Sverige för ett jobbmöte i Stockholm. Därefter Åre för att fira Cecilia som fyller "vuxen". Party i dagarna fyra. Jag är redo.