Viktiga jobbiga livsnära frågor.
Om det är jag som är den döende? Vem skulle jag vilja höll mig i handen då? Vem skulle jag önska vakade bredvid mig och pratade med mig tills jag somnar? Om jag verkligen rannsakar mig själv? Vem och vad är det som står mig närmast när det verkligen gäller?
Vad är viktigast när det allra mest hemska blir verklighet?
Vems leende är det sista jag vill se?
Och hur ser kärlek egentligen ut när den betyder mer än någonsin?
Källa: Lokko reflekterar kring Jo Shapcotts poesibok Of mutability, som vunnit The Costa Book Award.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
View Maria Agrell's profile
1 kommentar:
Uppdate:
När jag tänker efter... Jag vill gärna ha ett gäng människor intill dödsbädden. Alla jag tycker om samlade. Hålla min hand, säga klokheter, le snällt, skoja lagom, spela skön musik och få mig att lämna jordelivet med ett leende på läpparna.
Om jag får bestämma.
Skicka en kommentar