Mitt svenska uppdrag: Gaming Forum.

I Sverige arbetar jag - i egenskap av Fair Plays projektledare - tillsammans med Stockholms universitet, Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting med att arrangera forskningssymposiet Gaming Forum - Different Perspectives on Gaming på Berns den 21 november 2008.

Mer info finns här: www.gamingforum.se

Nästan som i filmens värld.

Jag brukar gilla Woody Allens filmer. Vicky Cristina Barcelona är inget undantag. Den är underbar. I biomörkret försöker jag tjata till mig ett "frikort" för Javier Bardem eftersom jag förhoppningsvis kommer att möta honom i kvarterets café när vi blir grannar...

Tror inte riktigt jag lyckades förhandla mig några extraordinära friheter och naturligtvis är det inte helt självklart att en avdankad tvåbarnsmor lockar en Hollywood hunk.

Men den lilla tusendels promillen kan man ju alltid leva på...

Inspirerande film. Och fantastisk reklam för Barcelona.

DN.

Försvarstal.

Måste erkänna att McCain försvarar sig väl hos Letterman. Överraskande rolig. Men det är klart jag hejar på Obama!

Apropå TV-spelande.

Ni ser väl vad min ännu inte 2-åriga son har i handen? En ratt till Wii spelet Super Mario Kart som förmodligen är ett spel från 3-års ålder. Han körde senast i morse. Med andra ord; man är inte bara en moraltant från Fair Play - man är en vanlig mamma också.

P.S. Dessutom tycker lillebror alltid att storebrors tröja är lite finare...

Skulle inte kunna ha sagt det bättre själv.

Jag har arbetat både som projektledare och varit aktiv styrelsemedlem i Fair Play under flera år där vi arbetat med frågor kring datorspelande. I TV-soffor, radioprogram, tidningsintervjuer har jag talat mig hes över att datorspel är roligt, men att föräldrar aldrig får upphöra vara föräldrar och att vissa barn behöver extra stöd.

Idag skriver Magnus Björk en intressant debattartikel i DN. Var finns hjälpen? Bra rutet.

Syskonen.

Mamma 2.0.

Jag var hemmafru ett halvår. Pluggade spanska och roade mig att leka programledare på TV varannan vecka. Fast för det mesta kändes det som att dagarna bestod av att hänga tvätt, diska och torka snor. Blev vansinnigt uttråkad. Skrev en bok och sökte nya uppdrag. Nu har jag hur mycket jobb jag vill och kommer ofta hem sent på kvällarna. Mina barn är små gulliga solrosor som skiner upp när jag öppnar dörren och springer emot mig med öppna armar. Jag känner mig som en pappa.

Letterman dissar McCain.

The road to the Whitehouse has always run through me.
David Letterman

I krisens spår.

Vi har en elektriker som vi brukar anlita när vi behöver nya eluttag hemma hos oss. Jag mötte honom i trapphuset igår - för han är också portvaktens son - och då berättade han att byggkrisen i Spanien har gjort att han inte längre har möjlighet att försörja sig som elektroniker. Så istället har han anmält sig till armén för de betalar bra och nu ska han till Afganistan och kriga. Det gör mig illa till mods.

Man kanske kan kalla det kvalitetstid.

Maken jobbade förra veckan i Sverige, i helgen var han på workshop i de katalanska bergen och imorse for han till England.

Han mellanlandade i Barcelona några timmar på söndagen för att mysa med familjen. Tror ni vi vilade? Nä, självklart inte. Tivoli med barnen. Souvenirbild från Tibidabo med maken, storebror och Lenas dotter Lily bifogas.

Men jag ska verkligen inte klaga. Numera har jag lika många resdagar som honom varje månad. Enda skillnaden är att jag för det mesta roar mig på mina resor, medan han har jobbmöten inbokat från morgon till kväll.

Nu är det 9 dagar kvar till min långhelg med Hudiktjejerna i Miami...

Vad gör 7-åringar på helgen i Sverige?

Vår 7-åring springer inte över till grannen och leker själv. Någon som vet; gör barnen det i Stockholm?

Max var 3 år när vi flyttade till Barcelona och då hängde han ju alltid med oss överallt. Dessutom bodde vi mitt i stan, så jag skulle inte släppa ut honom där nu heller och när jag själv var liten bodde jag i en norrländsk stad - på den tiden när man inte visste att det fanns pedofiler - och i hans ålder lekte jag ofta utomhus med grannarna. Men det sägs ju att tiderna förändras…

Antar att det är individuellt och beroende på hur man bor, men om man ska försöka generalisera: lämnar en 7-åring huset själv för att springa över till en kompis och leka i Stockholm år 2008?

När blev jag ett lejon?

Maken kom hem efter några dagars jobbresa och fixar käk för kvällen. Det här är min portion. Förstår om en vegan skulle bli äcklad av så mycket kött. Själv åt jag upp allt på 5 minuter.

Ett par godiskalsonger.

Det kom ett oväntat paket med posten idag. Till min man. Avsändare: En brunett.

Eller för att vara mer exakt; snygga M tackade för att hon och alla andra blev bjudna av maken på Gondolen när jag fyllde år.

Fast flickor ska man ju inte locka med karameller eller hur är det nu?

Ja, jag gillar inte godis, så jag antar att maken istället borde ta med sig presenten på någon av sina tjänsteresor - men det vore kanske en dålig idé.

Hur som helst borde ju frugan definitivt inte uppmuntra till ekivoka utomäktenskapliga beteendemönster i alla fall.

Fast roligt var det. Riktigt galen grej. Så knäppt.

P.S. Hoppas inte kollegorna på kommunen surfar in på min blogg.

Man måste tydligen jobba på jobben här i Spanien...

På mina två olika jobbkontor i Barcelona har jag spanska tangentbord utan å, ä och ö framför min datorskärm. Det innebär att jag varken kan sitta och blogga på dagarna eller skicka rara privata mail till mina svenska vänner. Jag kan helt enkelt inte göra mycket annat än att koncentrera mig på jobbet. Det är väl orättvist.

Om makens diagnostikcenter i Dagens Medicin.

Maria hjärta Javier är lika med sant.

Alltså, jag är ingen starfucker, men jag inte så gammal att jag inte kan ändra mig ;)

Senaste skvallret bland grannfruarna är att själva spanska Hollywood hunken och Oscarsvinnaren Javier Bardem ska flytta in i huset bredvid mig. Han har redan varit där 3 gånger och tittat på penthouse våningen och undersökt alla nödutgångar där han kan smita undan paparazzis.

Min kompis är kompis med portvakten och då får man veta allt.

Killarna kommer väl att dregla efter hans flickvän Penelope. Medan vi andra kommer att stå där och låtsas om att vi inte har några barnvagnar framför oss när portvakten ringer och berättar att han är på väg ner i hissen.

Kontorsråttan på kommunalkontoret.

Sedan i juni är jag strategisk konsult på Barcelona Stads nya innovations-distrikt 22@ en dag i veckan.

Jag är ansvarig för det internationella programmet. Alla på kontoret talar katalanska - utom jag då förstås. Har eget skrivbord, telefon, kommunal e-postadress, dator och allting. Uppdraget pågår fram till december.

Det känns overkligt på något sätt, så vuxet och integrerat.

Har nu skaffat bildbevis så jag tror mig själv när jag pratar om det.

Min kompis på kontoret.

Jag gillar Cristina. Hon är min indirekta uppdrags-givare och kollega. Och kanske blivande vän?

Vi pratade om att hon och hennes man skulle komma hem till oss på middag, men sedan kom vi fram till att det inte skulle gå så bra. Hennes man vill bara prata katalanska och kan inte engelska alls. Han talar till och med spanska med katalansk brytning och har dessutom svårt att förstå den spanska som talas av latinamerikaner. Min man pratar varken spanska eller katalanska och min spanska förstår bara de som är van att undervisa dagisbarn.

Så vi bokade en lunch istället...

Aj.

Mitt högra knä bara fortsätter värka. Aj aj. Har knäskydd och äter värktabletter. Det känns som det hjälper. Försöker cykla med ett ben till jobbet. Det går sådär. Någon sa att smärtan beror på åldern. Och vad kan göras åt det? Fast jag vet, jag borde verkligen gå till doktorn. Eller jo, ja, jag gjorde ju det. I maj. Och fick en remiss till röntgen. Fast dit har jag inte hunnit gå ännu. Hur ska man hinna det nu när man jobbar på kontor hela dagarna?

Megaröj.

Ni som följt min blogg vet att jag är lite mer av en hemmatjej än min man. Igår när han reste till Sverige fick jag en chans att verkligen blomma ut i mitt cooconande. Så vad hittar jag då på med mina rara barn en solig helgdag i Barcelona.

Ja, vi badade ju i havet dagen innan när livsnjutande maken styrde upp dagen. Jag däremot sätter istället igång projekt megaröj i barnens rum.

Eftersom storebror bara leker med lego, fotbollar, nintendo, ritar, skriver eller läser Bamse och lillebror bara vill leka med bollar, bilar, tennisracketar eller saker som han inte får leka med som mammas dator och alla fjärrkontroller, så är det ju bara onödigt att halva hemmet består av halvtrasiga leksaker som samlar damm.

Igår hällde jag därför ut ALLA 20 korgar med leksaker på golvet och plockade i olika högar: bilar, djur/folk, bollar, instrument respektive ge bort eller slanga. Tema: allt man inte älskar, använder eller behöver ska bort!

Innan dagen var slut hade jag 8 stora påsar med skräp och nästan lika mycket att ge bort till fattiga barn. Samt typ en kubik med kartonger till pappersinsamlingen.

Idag har jag ont i händerna, ryggen och kroppen värker. Ungarna var rätt glada att springa iväg till dagis/skola imorse - för där hemma händer i alla fall inte mycket skoj när mamma är i farten.

Min rara franska grannfru.

Jag har nästan inga vänner i Barcelona. Bara två, kanske tre. Och ett gäng bekanta. Min bästings-Lena har ju flyttat till Schweiz och sedan har jag faktiskt inte hunnit träffa nästan någon (förutom Kristin & Martina) för jag har bara jobbat, rest och lekt med familjen.

Fast i helgen fikade jag mina grannar. Första gången efter semestern. Hela gänget är hemmafruar. Plus en gravid icke-arbetande flygvärdinna. Ingen är svensk. Fick finfina födelsedagspresenter och allt. Thank you for the adventure Eva.

Eftersom jag börjat jobba hårt på kontor, har jag knappt hunnit träffa dem alls i höst. Och tidigare satt vi halva tisdagarna med en kaffe i handen.

Känner att jag saknar det. Men nu på tisdag kommer de förbi mitt kontor i Born istället och ska låtsasäta affärslunch med mig. Får se om de blir inspirerade eller avskräckta.

Senast i högen.

Jag handlar alltid pocketböcker på Arlanda. Passar på att köpa svenskt. Numera reser jag ju rätt ofta till Stockholm, så högen med olästa böcker har nu blivit högar och finns både i hallen, vid sängen och på toaletten.

Om jag inte fastnar efter några sidor så lägger jag tillbaka den. Det gjorde jag faktiskt med boken "Kicki & Lasse", en kärleksroman av Peter Kihlgård. Det blev för mycket på en gång. Knöl vid underlivet och en cigg i handen redan på andra sidan. Nä.

Däremot läste jag snabbt igenom Mitch Alboms senaste bok "Ge mig en dag till". Inte lika fantastisk som hans "Tisdagarna med Morrie" förstås, men lite rar sådär. Och den påminner en om att vara snäll mot sin mamma.

Min seriösa sida.

De senaste sex åren har jag arbetat med ett ideellt projekt tillsammans med detta gäng. Moí, Susanne, Anne, Patricia, Maria, Lars, Caj, Per Hamid, Henrik & Elisabeth. Jag kommer att sakna er/dem nu när vi är inne på slutspurten.

Puh.

Vi skulle ha gått på kräftskiva ikväll. Men barnen verkar lite snoriga, trötta och mammiga/pappiga. Dessutom har jag partajat tillräckligt på sistone. Så det blir fredagsmys med familjen i soffan istället. Känns riktigt skönt. Ciao.

Exempel på sånt som gör min lycklig.

Älskar att träffa mina vänner. Tack för att ni kom till Gondolen och firade; Oscar, Aurora, Maria T, Peter, Petra, Jacob, Patricia, Mårten, Anna, Erik, Catrin, Gabriel, Sara, Pär och Cecilia.

Födelsedag.

Jag är oerhört tacksam gentemot alla ni som gratulerat mig idag. Era mail, facebookhälsningar, telefonsamtal och varma ord på lunchen på Gondolen värmde gott.

Och tack maken för världens bästa present.

Thank you Nic from Australia!

I had a good laugh at the Shenet event last night.

Following on from this interview was one of Vulkan's authors, Maria Agrell. This zany woman was a thoroughly entertaining speaker and it was great to listen and laugh as she talked a mile a minute, describing her life and experiences as a Swedish expat in Spain. Maria is both an established and a popular blogger who used Vulkan to publish her posts in book format, thus making them available to all her admiring fans. As of last night she had sold an impressive 23 copies of her blok!

Fun, fun, fun & just what I needed.

Källa: Nic´s blog

Linda - min nya kompis

Tack för dina rara ord på Ameliabloggen. Puss.

Stockholm.

Tack alla ni snälla som köpte min bok på Shenet i Kungsträdgården ikväll. Jag fick till och med signera, coolt. Tack.

Era skratt under mitt föredrag värmde gott. Och extra glad blev jag att ni gick fram till mig efteråt och sa att jag var rolig. Man försöker ju för det mesta. Men man blir stundtals missförstådd. Min humor går liksom inte alltid fram, inte i text, (läs: blogg) eller i samtal på middagar bland nya bekanta heller för den delen. Då kan det bli rätt tyst.

Så denna kväll ska jag leva på ända tills jag blir gammal. (Läs: imorgon när jag blir ett år äldre igen.)

P.S. Försöker minnas vem av mina vänner som i all välmening inför en viktig casting sa att jag inte skulle försöka vara rolig - för det är jag ju ändå inte. Så jag gick dit, var allvarlig och fick höra att jag inte verkar ha någon personlighet.

Två duktiga entreprenörer.

Maria Forssén intervjuar Linda Skugge på Shenet.

Lite väl tajt.

Kom tillbaka från London igår, torkade spyor från en av ungarna på kvällen, jobbade som en gris idag, lekte lite med barnen, pussade dem godnatt och nu ska jag snart packa upp och packa ner för imorgon bitti åker jag på jobb och födelsedagsfirande i Stockholm.

Maken är en fantastisk pappa.

Karl cracks me up - always.

Solsken i London.

Fredag - när Patricia precis landat.

Köket på Deep mitt i natten.

I New York hamnade jag och Lena på efterfest på en krog när alla andra gäster för länge sedan gått hem. Samma sak händer i London. Alla känner alla överallt verkar det som. Patricia känner Ottar som känner Christian som driver Deep , med sin fru Kerstin. Och där sitter vi och dricker alldeles för starka drinkar till klockan fyra på morgonen.

Turist + Big Ben

Utsikt från Tate Modern.

Jo, jag såg faktiskt en utställning också. Mark Rothko på Tate Modern. Men där inne fick man inte fotografera, så jag tog en bild på utsikten över Themsen från terrassen istället.

Vi gillar Nicks hus med blommiga trädgården i Kensington.

Mina två dejter denna kväll.

Patricia & Karl.

Vår värd Nick dansar charmant.

Retro hair party - London.

Patricia & Maria.

I väntan på taxi.

Så här såg Patricia ut under peruken.

Vykort 3.

Wow. London. Wow.

Bilder till bloggen sa snart jag ar hemma igen.

Om du irriterar dig pa att jag verkar sjalvupptagen, sa kommer du att fa bevis for din tes, eftersom jag planerar att publicera bilder pa bara mig sjalv olika tider pa dygnet.

Outhardligt for de allra flesta forutom mig sjalv ;)

Vykort 2

Jag har alltid gillat att testa ny teknik. I Havanna tog det 3 veckor innan vi hittade en statlig webbfirma som vi kunde smyga in och maila fran. Det var 10 ar sedan och Kuba censurerade all Internet for vanliga manniskor, bade turister och invanare. Mer om det en annan gang.

Just nu bloggar jag via hotellets TV. Forsta gangen. Efter att jag tittat pa Ted strosa runt i mina damskor via bloggfilmen. God natt mina barn.

Patricia kommer fran Stockholm om fem minuter. Da ska vi ut och ta en drink med hennes vanner. Ja, ja. hurra. Mamma Maria ar pigg :}

Ikvall at jag turkisk mat med min van Karl som jag motte upp pa Piccadilly Cirkus. Det kanns som att jag ar utomlands pa riktigt. Jag ar sprallig som ett litet barn.

Vykort

Bloggar via min Iphone. Tar en kaffe, Gatwick Airport. Solen skiner. London lockar. Kram.

Det här med att blogga...

Varför gör man det egentligen? Varför ska man bjussa på sig själv till folk man inte känner? För att glädja? För att inspirera? För att sälja böcker? För att diskutera? För att synas? För att utveckla relationer? För att initiera? För att få nya uppdrag? För att dokumentera? För att provocera? För att få insikt? För att bli trampad på? För att utvecklas? Man ger av sig själv för att...varför då?

Bloggen är kanske till för att göra reklam.

Mess is more - Boken med 585 SMS som förklarar allt.

Fler anledningar att hata mig...

Imorgon åker jag till London. Ska på retro-hair-party hos Nick. Med Patricia och Karl. Äckligt glamoröst för en 36-år gammal tvåbarnsmor.

Undras om det är min terapeut som har kommenterat anonymt.

Anonym sa...

'superwoman'... jösses. Uppmärksamhetstörstande och supertröttsam är vad du är. Vad handlar allt detta med din blogg egentligen om? Jag menar mer än ditt oerhörda behov av att visa upp hur duktig du är?

Maria Agrell, Barcelona svarade...
Kära anonym: Puss Puss. Alldeles riktigt. Tackar för besöket. Välkommen åter.

Om äktenskap, snygga karlar, smutsiga kalsonger, barn och galna fester.

Kära du som tar dig tid att läsa min blogg med mina vardagliga tankar. Här kommer en högborglig på gränsen till kristen sammanfattning av min måendestatus just nu.

Idag kan jag konstatera att livet ser rätt ljust ut. Jag är tacksam över att mitt nya uppdrag känns intressant och jag är glad över att mina redan pågående jobbprojekt fortfarande inspirerar mig. Jag är lycklig över mina friska barn och jag är nästan alltid positivt inställd till min äkta man.

Eller faktiskt, jag är riktigt nöjd med honom just denna vecka. Speciellt efter ett samtal jag hade med grannfrun nyligen. Hon är gift med en spansk snygging. En sådan man som man aldrig ens skulle kunnat få när man man ung och singel. I alla fall inte jag.

Hur som helst, grannfrun kan överhuvudtaget inte förstå att jag FÅR åka iväg till London i helgen utan barnen. Hennes man tar inte ens hand om ungarna om hon skulle gå ut på middag med sin syster en kväll. Då får mormor komma och ta hand om barnen. Tänka sig va?

Nä, jag ska sluta klaga på att jag behöver kliva över gårdagens kalsonger varje morgon och glädjas åt att jag åker med Patricia till LONDON på fest i helgen :)

La Mercè

Helgdag i Barcelona. Värsta festen. La Mercè. Festival för att dansa ut sommaren. Parader på gator och torg. Känns utländskt. Fast inte min grej.

P.S.

Nu är fotoboken på 250 sidor för år 2007 beställd...

Jag har alltid tid att blogga om komplimanger.

Sist jag och min man bråkade kallade han mig slö (med en svordom framför som förstärkning till och med). Bara för att han gärna åker till fyra länder på en vanlig arbetsvecka, så kan han ju inte kalla mig slö för att jag helst vill bada i poolen istället för att sitta i bilkö med skrikande ungar till ett nytt ställe varje helg. Men ok, jag säger också elaka saker ibland.

Med äktenskapstjafset färskt i minnet blev jag extra glad när jag blev utsedd till en av Shadows favoritbloggare med motiveringen:

Barcelona – Stockholm
Maria har många järn i elden. Jag blir orolig ibland för att elden ska kvävas, men hon blåser liv i den och håller ett tempo som få människor skulle klara av. Var får hon all sin energi från? Mamma, fru, affärskvinna och expat i Spanien. Hon reser mer än vad jag gör och hennes vänkrets är stor. När jag tycker att det känns jobbigt, så gör jag en sväng över till Marias blogg och får nya krafter. Superwoman! Glöm inte att köpa hennes bok också!

Det tackar jag för :)

Välkommen.

Tisdag den 30 september 18.00-20.30 Möt Linda Skugge, förlagschef och Maria Agrell, författare Årets Blok.

Linda Skugge har revolutionerat förlagsbranschen genom plattformen Vulkan.

Genom www.vulkan.se låter hon författaren vara sin egen förläggare. Hon låter kreatören äga och publiken välja - vem som blir nästa bestseller! Linda som under 90-talet populariserade krönikan som uttrycksform har nu populariserat boken och ger alla möjligheten att vara författare! Linda är VD för Vulkan.

Linda Skugge intervjuas av Maria Forssén, Shenet och öppna frågor från deltagarna uppmuntras!

På scen presenteras även en av de publicerade författarna Maria Agrell som är vinnare till årets BLOK-tävling med Bloken - Bloggen i bokform - Totalt ointegrerad, om livet som utlandssvensk i Barcelona. I juryn för Bästa Bloken återfanns förutom Linda Skugge även bla Camilla Läckberg, Denise Rudberg och Kalle Jungkvist, chefredaktör aftonbladet.se

Tid: Tisdagen den 30 september
Plats: So Stockholm i Kungsträdgården
Gratis för medlemmar som får ta med sig en gäst. Entré: 100 kr för övriga, press går gratis.

Anmäl dig här: http://www.shenet.nu

Legoland - en succé

Haja, hur coolt. Ett "riktigt" körkort. Den enda missen var att min son förväxlade dessa "riktiga" bilar med radiobilar som man ska krocka med. Bilskoleläraren muttrade, men förmodligen var det inte första gången något barn försökte krocka istället för att köra som en vuxen.

Fotobok år 2007 snart klar.

Tror jag vet en annan anledning till att jag inte bloggar lika ofta längre. Jag orkar nämligen inte ha flera kreativa projekt aktiva samtidigt. På dagarna jobbar jag ju på kontor och ända sedan jag kom hem från Sverige har jag suttit halva nätterna med att skapa fotoalbum för år 2007 med hjälp av Photobook.

Hittills har jag skapat 225 sidor och jag har betat av alla månader förutom december. Så snart snart snart är jag klar. Boken kommer att innehålla 250 sidor och ha storleken 30 x 30 cm.

Men hjälp vad många timmar jag suttit och fixat. Kanske 100. Och programmet har krånglat, stängt ned sig själv och så fort jag sparar dokumentet så hänger sig datorn 5 minuter. Kanske är för att jag har en personlig layout på varje sida istället för deras templates.

Bloggen har jag använt för att minnas när jag gjorde vad. Som ett levande uppslagsverk över mina dagar de senaste åren.

Såg nu att boken kommer att kosta 2999 SEK. Hrm, rätt dyrt. Men man får väl jämföra med om man skulle ha framkallat alla bilder, köpt album, fotohörn etc och då känns det rimligt.

Dessutom blir det fint bokomslag i linne.

Här händer det visst grejer.

SvD, 20 september 2008, 12.24.

En maffiamedlem som finns på listan över de mest efterspanade brottslingarna i Italien har gripits i Barcelona.

Undras om min snygga narkotikapolisgranne Joanjo var inblandad i gripandet? Det måste jag fråga.

50 % av familjen i Danmark.

En person i familjen är förmodligen lycklig idag. Storebror Max och min man sitter på ett flygplan på väg till Legoland. 7-års presenten ska förverkligas i helgen.

Intensivt yrkesliv = passiv blogg

Just nu sitter jag på ett kontor i Borne.

Min digitala värld och min vanliga värld har krymt. Jag läser inga bloggar, jag skriver knappt på min egen. Igår gick jag inte ens ut på en bokad middag med tio svenska tjejbekanta i stan, för mina tre omfattande jobbuppdrag kräver så mycket.

Förstår om ni vill sluta läsa min blogg, för ärligt talat händer det inte särskilt mycket här längre. Jag hinner inte tänka eller tycka något kontroversiellt eller intressant. Måste fokusera den lilla hjärnkapacitet jag har utanför mitt digitala fönster just nu.

I december har jag bara ett jobb, så om jag inte gått in i väggen tills dess, har jag kanske mer energi över för insiktsfulla eller proverande funderingar. Tills dess får ni förmodligen hålla till godo med min sporadiska händelserapportering.

Martina och jag.

Har precis läst klart I en annan del av Bromma av Martina Haag och ser att hon tackar ett helt bokuppslag med människor längst bak i boken. Tänk den som hade så många vänner tänker jag medan jag ögnar vidare innan min blick fokuseras och stelnar. Va, mitt namn? Maria Agrell i Barcelona... hur gick det till? Men så kom jag på att hon tackar alla sina bloggläsare. Så fint. Tack själv :)

Hemmafrulivet finns inte mer.

Nu ska jag visst jobba. Ordentligt. Nytt kontor. Nya kollegor. Intressant. Hrm. Mitt tredje parallella uppdrag i höst verkar klurigt. Mycket. Vägrar misslyckas. Men man undrar ju innerst inne om jag kommer att klara detta...

Jag tigger om stryk.

Igår badade vi i de 23-gradiga vågorna hela dagen vid den soldränkta kritvita stranden i Castelldefels.

Igår kväll tog jag på en OS-medalj från Kina.

Min granne Iker vann OS-brons för spanska landslaget i handboll i Kina och min äldsta son fick ha medaljen kring halsen igår kväll. Det tyckte han var coolt. Jag också.

Tydligen var det hur kul som helst borta i Peking. Nästa vecka ska jag få titta på deras interna film. Orkar inte med några omklädesrumsbilder bara. Sånt är jag för gammal för.

Barcelona

Nu borde jag sova. Men det gör jag som vanligt inte. Måste bara först...

21st of September - The Peace Day

Bättre.

Dagis mailar bilder på vår sötnos emellanåt och idag fick jag en bild från gårdagen.

Känns skönt att se att han inte grät hela dagen och att han får vatten att dricka.

Dessutom var han helt feberfri när barnvakten hämtade honom senare på dagen. Förmodligen var det en ny tand som gav honom en febertopp.

Nu är maken hemma och tar hand om familjen på dagens lediga helgdag, Kataloniens Nationaldag.

11 september är just en oturligt nationaldag.

Stockholm.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Bara att jag precis landat på Arlanda. I Stockholm på jobb igen. Maken är på ett flygplan någonstans i Europa. Och båda våra barn är i Spanien, varav den ena har feber. Det känns sådär.

Det går ju inte att både jobba och ha barn. VAB finns som bekant inte i Spanien. Alla sjuka ungar med yrkesverksamma föräldrar passas av farmor/farfar/mormor/morfar/barnflicka. Fast ingen av dem kunde hjälpa mig imorse. En ipren i rumpan och så sjas iväg med dig unge. Och sluta gråt!

Hemmafrulivet känns helt plötsligt som det enda rätta.

Mera höga klackar.

Vill verkligen föreviga Teds oanade talang som den utelämnande mamma jag är. Det är bara så roligt. Samtidigt som storebror spelar tennis mot väggen ute i korridoren. Och min hysteriska speakerröst gör videon ännu mer knäpp.

Som ni ser lever vi om "som värsta invandrarna" i husets gemensamma utrymmen och förstör därmed ryktet för samtliga svenskar boende i Barcelona.

Född att gå i högklackat...

Teds dagis mailade en bild när han ritar på svarta tavlan.

Upp som en sol...

En krånglande dator har fått mig att förstå att innerst inne är jag helt värdelös som inte klarar minsta lilla uppgift. Nu måste jag på något sätt ta mig själv i kragen.

Dessbättre finns det numera en diagnos på mitt beteende: Prokrastinering.

Världsproblem i min bubbla.

Visst det är synd om barnen i Afrika, men det finns värre saker.

Som min situation till exempel. När jag spenderat en hel dag med en dator som hänger sig var fjärde minut, filerna försvinner, programmet avslutar sig själv och jag ägnar tid åt att hoppa jämfota och bita i bordet istället för att göra det jag borde få gjort.

Är det någon buse som krupit in i min dator tro?

Patricia, mina dokument kommer snart. Det kommer, det kommer. Jag är på gång.

Jag ska bara...svära färdigt först.
Och kanske uppdatera virusprogrammet.
Och sedan starta om datorn.

Om att leva över sina tillgångar.

Jag låtsas som att det inte finns några bekymmer alls med att jag har en intensiv reshöst framför mig.

Hummerfiske på Marstrand. Maskeradparty med Stockholmkompis i London. Min egen födelsedag i Stockholm. Vanlig vardag i Barcelona. Tjejhelg i Miami. Födelsedagsfest i Hudiksvall.

Jag måste börja jobba hårt alla andra dagar däremellan om jag ska ha råd med detta. Tur att det finns kreditkort tills arvodena förhoppningsvis börjar trilla in på kontot...

P.S. Maken pratade någonting om att åka med en kompis till New York och med en annan till Ibiza. Jag svarade såklart att det har vi absolut inte råd med. Och att han borde tänka på miljön.

Så ja, nu kan jag dö.

Bloggen MammaPappaBarn skrev ett inlägg som gjorde mig så glad att jag totalt ogenerat skryter om det:

Bloken är skriven av Maria Agrell, utlandssvensk i Barcelona, som just varit på mitt jobb och inspirerat oss inför vår kommande företagsresa till Kataloniens huvudstad. Tvåtusenkronorskinkbiten är till mannen, en rest från serranoskinkaprovsmakningen Maria hade med sig.

Maria har ben som räcker upp till himlen och är skitrolig. Hon berättar om hur det är att vara invandrare i Spanien. Eller inte ens Spanien. Katalonien. Hela föreläsningen tänker jag att jag vill bli bästis med henne.

Ja, du Malin, jag har bara två vänner i hela Barcelona så flytta dit du också så kan jag få en tredje :)

24 timmar Stockholm.

Har precis packat upp väskan efter helgens familjeutflykt och nu ska den packas igen. Denna gång blir det vin, serranoskinka och USB-minne med powerpoint bilder istället för blöjor och välling.

Ska upp till Stockholm och försöka inspirationsföreläsa om livet i Barcelona.