Barça - Arsenal 2-1

Magisk TV-kväll. Helt tyst på gatorna. Inte en bil hördes. Under hela första halvlek då Arsenal ledde med 0-1. Inte ett ljud. I andra halvlek, först i 76:e minuten lättar Henrik Larsson elegant bollen till Eto'o som placerar kvitteringen i den minimala luckan mellan Almunia och stolpen. Då förstår vi att ALLA i hela Barcelona tittar på Matchen. Utanför fönstret lyser stan upp. Vi går ut på terassen och hela stan skriker. Folk går ut på sina balkonger och vrålar, tutar och fyrverkerier skjuts upp i luften. Wow. Häftigt att alla delar samma upplevelse, samma glädje.

Alla utom min son. Den enda i familjen som talar katalanska: som ÄR Barcelona-bo nästan på riktigt. Han hejar på Arsenal. Jag förstår ingenting. Killen är 4 år. Varför tjafsa? Jo, eftersom pappa nu är på resa i England så vill han att Arsenal ska vinna. Helt logiskt för honom. Så vi sitter framför TV:n och jag skriker JA och han skriker NEJ när Belletti drämmer in in segermålet 5 minuter senare.

Nu är klockan mitt i natten och min son har somnat. Bilarna tutar fortfarande.

När vi går till skolan imorgon bitti får Max ta på sig sina Barça fotbollskläder med Eto'o nr 9 på ryggen istället för skoluniformen (om han fortfarande vill det). Klart man är lokalpatriot som nybliven invandrare.