Här ska integreras.

Snart är vi en av dem. Känns det som. Nästan. De senaste dagarna har vi haft några små framgångar att närma oss den katalanska gemenskapen.

Häromkvällen blev Max och jag hembjudna till polisfamiljen i vårt hus. Stark pappa. Snäll mamma. Söt son. Max och deras son skulle leka. Jippie, vad kul, tyckte jag. När vi kom hem till dem så satte sonen på sin Playstation och började spela Tekken 4 själv. Vi fick titta på. Tekken 4 ett spel från 12 år och det går ut på att sparka eller slå ned motståndaren. Max spelar fortfarande Bamse och Bolibompa på datorn hemma.

Är det detta som kallas kulturkrock? Jag försökte säga något om att det där spelet kanske är bättre lämpat för lite äldre barn. Mamman försökte byta spel, men sonen vägrade. Jag blev villrådig. Jag tycker det är viktigt att följa spelens åldersmärkning och jag vill inte att min son ska behöva titta på våld. Samtidigt kan jag inte tvinga på någon annan mina egna värderingar. Framför allt ville jag förstås att Max skulle få leka och göra något tillsammans med grannen - inte bara titta på när han spelade TV-spel på sitt rum. Klockan var ganska sen så vi tackade för oss och gick hem. Tror knappt deras son sa hej då. Nåväl, är tacksam att vi åtminstone blev hembjudna till en katalansk familj. Första gången. Och mamman var snäll.

Idag är en ny dag. Och jag är glad. Pratade precis med ordförande i den lokala fotbollsklubben. Max, som snart fyller 5 år är välkommen att börja träna nästa fredag. Presidente Juan Lucas var supertrevlig och betonade att klubben uppskattade medlemmar från andra länder. Vi pratade ganska länge. Han frågade hur länge vi skulle bo i Barcelona, varför vi bodde här och förklarade vilka typ av skor de unga fotbollspelarna använder etc. Längtar tills jag ska hämta Max på skolan, så att jag kan berätta. Han har länge pratat om att han vill börja spela handboll eller fotboll. En riktig sportgrabb måste ju få springa. Fortsättning följer.