Straffet kom nu 15 år senare...

Jag var duktig i skolan. I alla ämnen utom ett. När jag gick ut gymnasiet hade jag nästan bara femmor, några fyror och en enda trea. Det här var på den tiden då man fick betyg i siffror från 1-5.

Fast egentligen var jag kanske inte så duktig. T.ex. historieläraren var så imponerad av att jag hade 5:a på standardprovet i matte att jag fick 5:a även av honom. Och säkert gjorde flera lärare likadant.

Tillbaks till min enda trea. Som dessutom var en riktigt svag trea. Jag hade t.o.m. nyligen höjt den från en tvåa. Naturligtvis var detta ämne spanska.

Jag var sååååååååååå dålig på spanska. I de flesta ämnen kunde man klara sig på proven genom att hänga med på lektionerna. Men inte på spanskan. Man måste plugga. Och jag var bara sämst. Inte blev det bättre av att tre av veckans spanska lektioner var dagens första lektion, kl. 8.10, och jag som är extremt morgontrött kom konstant för sent eller halvsov på lektionerna.

Och nu bor jag i Spanien. Jag klarar inte ens av att handla skinka utan att tvinga fram några ord på spanska till damen i charkdisken. Jag kämpar dagligen. Och blir utskrattad och hånad. Det är tragiskt. Det enda ämne från skoltiden jag verkligen har nytta av i livet är det jag absolut inte lärde mig. Är det detta som kallas ödets ironi?

Jag vet, jag måste börja plugga nu. Jag vet, jag måste. Men jag gruvar mig. Jag hatar språklektioner. Dåliga minnen. Men jag förstår förstås att det är enda chansen att blir någorlunda accepterad. Även om Barcelonabor vill att du talar katalanska, deras modersmål, så är spanskan åtminstone ett steg på vägen.

Några exempel på jobbiga vardagssituationer:

* Ringer till Movistar (mobiloperatör) för att aktivera mitt abonnemang för internationella samtal. Efter telefonkö i 30 minuter och när jag krampaktigt försöker få fram det jag vill säger de: "Que?" tre gånger och slänger därefter på luren. Detta händer typ 10 gånger och efter två dygn i telefonkö lyckas jag bli kopplad till den engelskspråkiga avdelningen.

* Min son har haft det lite svårt i skolan eftersom han inte förstår någonting och ingen förstår honom. Jag vill ju gärna hjälpa till och ler gulligt mot barnen och säger typ: "Hej, hur mår ni?" och när de svarar artigt så ler jag bara idiotiskt, eftersom jag inte fattar vad de säger. Så istället för att vara den där coola omtänksamma mamman som alla barnen vill prata med, så blir jag den där korkade ungens ännu mer korkade mamma som inte heller fattar någonting, fastän hon är vuxen.

Myten om blonda svenskor blir inte mindre sann med mitt ständiga leende och begränsade ordförråd. Tyvärr. Det här får bara inte fortsätta. För Sverigs ära har jag plockat fram mina gamla gymnasieböcker från 90-talet. Borde anmäla mig till en kurs också. Snart.