Att lära sig läsa på engelska.

När man lär sig läsa på svenska så ljudar man bokstav för bokstav tills det blir ett ord. När barnen lär sig engelska på Max skola så lär de sig ordbilder, eftersom varje ord inte stavas som det låter. En av de dagliga hemläxorna är olika lekar med veckans ord och varje fredag har barnen ett skriftligt rättstavningstest.

Ner med huvudet i sanden så går allt mycket lättare.

Läser hur mina to-do-lists ska bli kortare hos Litemind, en av dessa amerikanska bli mer effektiv och må bättre - sajter:

Genom att dela upp punkterna i sin vanliga To-do-list antingen i "Will-do-list" eller "Someday/Maybe-list", så får man mindre dåligt samvete och känner sig nöjdare med sina prestationer.

Nu har alla 30 punkter utom en hamnat i min Maybe-someday-list. Känns mycket bättre så.

Med vänliga hälsningar,
Familjen Agrells projektledare

En bok jag inte vågar köpa.

Familjens projektledare säger upp sig
av Gunilla Bergensten


Om boken:
Varför blir kvinnan nästan alltid familjens projektledare? Och varför tycks det oftast ske i samband med barnens födelse?

I en ARG men befriande humoristisk bok ställer Gunilla Bergensten en hel del frågor men ger också förslag på lösningar.

Det har talats mycket om att föräldrar curlar för sina barn, men ingenting om hur kvinnor curlar för sina män. Sina barns pappor. Gunilla Bergensten vill sätta fart på debatten och har därför skrivit en bok till alla kvinnor som älskar sina män, men som är trötta på att vara familjens projektledare.

Med frustande ilska, humor och klarsynthet skildrar hon sin kaotiska tillvaro. Hur hon kämpar för att hålla allt i huvudet, ständigt sliten mellan jobb och familj, och hur hon, trots att hon har en jämställd man, är ansvarig för familjelogistiken.

Familjens projektledare säger upp sig är en väldigt personlig bok, men den beskriver samtidigt en vardag som de flesta mammor kan känna igen sig i. Släng alla böcker om hur man klarar av småbarnsåren och läs i stället boken om hur man gör för att skapa äkta jämställdhet!

Om författaren:
Gunilla Bergensten är skribent och arbetar på reklambyrån Forsman&Bodenfors. Innan dess arbetade hon under flera år som journalist. Hon är mamma till Max, 10 år, och Lilo, 4 år, och gift med Magnus (som helt ärligt tycker att den här boken är en jättebra idé). Till våren flyttar hon och familjen till San Francisco.

Det jag inte förstår.

I Sverige slår nästan ingen sina barn. Ingen skulle erkänna det i alla fall. Det är högst olagligt och extremt omoraliskt.

I Spanien finns det föräldrar som tycker att fysisk gränssättning är en lämplig uppfostringsmetod.

Trots den respekt vi i Sverige visar mot våra barn, så händer något i tonåren. Det våld jag som finns bland ungdomar i Sverige där Kungsholmsdådet är det yttersta exemplet upplever jag inte finns bland spanska eller katalanska ungdomar. Det råa våldet känns mycket mer påtagligt i Stockholms innerstad än i Barcelonas nattliv.

Är det för att svenskar dricker mer sprit? Är det frånvarande föräldrar? Är det för att vi inte är tydliga i vårt föräldraskap? Är det otur? Är det vårt vikingablod?

Eller när och hur försvinner respekten för andra människor bland svenskar?

Den svåraste kulturchocken i mitt nya land.

Vid ett tillfälle förra året bjöd vi hem en ny kompis till Max på lunch en helg. Eftermiddagen avslutades med att jag skällde ut mamman samtidigt som jag försökte hindra henne från att fortsätta slå sitt barn.

När de gått hem grät både jag och min son.

Jag vet att den spanska barnagalagen nyligen ändrats. Det är inte längre tillåtet att kränka ett barns fysiska eller psykiska integritet. Men många föräldrars värderingar är ännu inte som i Sverige.

Jag upplever att folk här tycker det är viktigare att barn ska ha respekt för vuxna än att de vuxna också ska respektera barnet.

Några har gjort jobbet åt mig.

Vad gör man som förälder för att ha roligt med sina barn i Barcelona?



Två nylanserade sajter berättar allt.

MumAbroad Catalunya och Kids in Barcelona.

Tack.

Kanske därför han inte kunde andas ordentligt?

Min son har en snuttefilt som han fullkomligt älskar och inte kan leva utan.

Tror ni det är den fina rena vita? Eller den gråa ofräscha, som är fylld med damm, gamla spyor och annat äckligt efter att ha tappats hundratals gånger på lortiga trottoarer?

Nu försöker vi "mysa" in den andra också, så att vi äntligen kan få tvätta smittohärden, utan att lillen bryter ihop fullständigt.

Vedergällning

Helt hysteriskt roligt. Hollywood när det är som vassast.

Tror du jag får se fotboll inne hos min nya granne?

I två års tid har vår granne renoverat sin lägenhet mitt emot oss - utan att bo där. Med tanke på att ingen bott där före honom, så bytte han ju ut ett splitternytt hem.

Fast jag vet inte om det kan kallas en lägenhet egentligen. Tre etage; först två våningar och sedan en terrass på taket. Ägaren är en ung kille från Pakistan och portvakten har skvallrat om att han äger många våningar i kvarteret.

En brittisk homosexuell arkitekt har sprungit in och ut i våningen och projektlett alla hantverkare. Vi har fått titta in och se på.

I helgen var det tre städare där och gjorde fint. De hade dörren öppen och bjöd in mig på förmodligen den sista rundvandringen. Ja, jag gick in förstås och det var en dyr trendig asiatisk inspirerad inredning i färgerna svart, lila och vitt. Jag skymtade material i både sammet och ek.

TV:n i vardagsrummet är 52 tum. Kartongen står i trapphuset. Onödigt stor om du frågar mig.

Konsten "att ligga lågt" kanske jag inte riktigt bemästrar.

Hade en brittisk socitetsdam intill mig vid en affärsmiddag nyligen.

Karriärmässigt vore det inte dumt om denna dam skulle gilla mig, men jag lyckades inte hålla mig från att vara oförskämd. Kan man skylla bristen på diplomati på min rättfärdiga norrländska bakgrund eller var det möjligtvis champagnen?

Damen i fråga talade i alla fall länge och väl om vikten av elegans. Glamourös var fel. Elegant var rätt. Hon nämnde sina olika favoritmärkeskläder som Hermés, Prada och Chanel m.fl. Det ena fiinare än det andra. She just loved shopping och när hon vände sig till mig och frågade vad jag gillade, så svarade jag något i stil med:

Jag tycker faktiskt hela shoppinghysterin är vulgär och att det vore bättre om världens kvinnor tänkte på viktigare saker än hur de skulle bli så vackra som möjligt.

Dessutom hävde jag ur mig att jag föraktar konsumtion som hobby och att människor istället borde fundera mer på hur vi det vi handlar påverkar vår planet.

Är det detta som kallas dum-ärlig?

En av anledningarna till varför Katalonien är så bra.

Kan livet bli bättre än långlunch med goda vänner på en skön krog vid stranden där det finns lekplats precis intill, så att barnen kan leka utomhus, fast inom synhåll, när de ätit klart, samtidigt som solen skiner och det är 18 grader varmt - i februari.

Lillebror diggar Arons motorcykel.

Lördagseftermiddag i Castelldefelds.

Tack för maten Rita & Szabolcs!

Bon dia a tothom

Roligt att det blivit en sådan livlig bloggdiskussion bland oss svenska invandrare om integration. Läser flera intressanta infallsvinklar och jag tycker att de flesta av er har rätt utifrån era perspektiv.

I mitt fall gör jag så gott jag kan. Jag kämpar verkligen och försöker lära mig spanska, eftersom jag till en början trodde att Barcelona var en del av Spanien. Om vi väljer att bosätta oss här för alltid, kommer jag också att lära mig katalanska.

Det är ju inte så att jag är här på en lång semester, som när man är 18 år och partar loss ett år som utbytesstudent. Jag har bott i Barcelona i tre år, hunnit vara gravid, fött barn, satt mina barn i dagis respektive skola, startat bolag och i samtliga myndighetskontakter (folkbokföringen, landstinget, försäkringskassan, vårdcentralen, skattemyndigheten, skolan, kommunen) sker oftast all skriftlig kommunikation på katalanska.

Jag kan inte skriva eller prata katalanska, men förstår redan idag en hel del eftersom jag möter språket i vardagen. Under två år gick ju min son på en katalansk skola, vilket innebar att alla skolpapper och föräldrarmöten var på katalanska. Min sons fotbollsskola använde alltid katalanska. TV-bolaget där jag gör nyhetsprogram skriver till mig på katalanska. När jag som nyinflyttad tog privatlektioner i padel pratade min tränare katalanska med mig, även om jag bad honom tala spanska så att jag skulle förstå någorlunda vad han menade.

Dessutom är de flesta frukostseminarium och företagsträffar där jag byggt upp mitt affärsmässiga lokala nätverk på katalanska. Oftast förstår jag budskapet i föreläsningarna. Själv talar jag alltid engelska i jobbsammanhang och i dialog med (potentiella) uppdragsgivare. Spanska använder jag i privata relationer eller när jag har rollen som kund (banken, revisorn, skolan, dagis, frisören, doktorn, affären etc).

Min vardag skulle naturligtvis underlättas om jag kunde katalanska. Jag har ju ingen make som kan översätta eller hjälpa mig i kontakten med myndigheter heller, vilket man har som fru till en katalan.

Om någon vänlig själ uppfann ett ofarligt minneschip som enkelt opereras in och som gjorde att jag kunde börja tala flytande katalanska skulle jag tacka ja. Men för mig som har fyra olika jobbprojekt i luften, två barn att ta hand om, en man som arbetar mycket samtidigt som jag vill ha ett roligt socialt liv, hinna njuta av Barcelona och försöker hålla kroppen i trim, finns det helt enkelt inte tid att studera ytterligare ett språk.

Det finns människor som gillar att plugga språk. Vissa har t.o.m. språk som yrke; forskare, översättare, tolk etc. Jag är inte en av dem.

Kan jag ändå få ha rätt att tycka att det är lite besvärligt att det finns denna politiska laddning i valet av språk här i Katalonien? För mig handlar det om att hitta enklaste vägen till kommunikation mellan människor. Inget annat.

Vattendelare.

Jag tror det är så att om man blir kär i en katalan, gifter sig och bildar familj så har man inget val. Svärföräldrarna är katalaner och för att bli accepterad måste man lära sig katalanska och integreras. Man kan inte bara flytta hem med barnen till Sverige om man blir less.

Som utlandssvensk gift med en annan svensk bor man i Barcelona så länge det känns roligt. Nästa gång kanske man bor i Shanghai och förmodligen kommer man inte att lära sig mandarin då heller.

Lyckligtvis har vår familj blivit väl mottagna av praktiskt tagna alla katalaner här, kanske är det för att vi startat bolag och skapat arbetstillfällen. Jag vet inte, men ingen av oss talar katalanska. Våra katalanska vänner och de vi arbetar med professionellt har aldrig talat om att vi måste göra si eller så. De talar istället om behovet av internationalisering i de egna leden. Det är faktiskt bara andra svenskar i Barcelona som provoceras och som försöker "läxa upp oss".

Jag har en del brittiska vänner i Sverige som bor och arbetar där sedan många år. Ingen av dem talar svenska och det verkar också funka hur bra som helst.

Stark eller envis?

En spanjor har en tjur som klistermärke på sin bil. En katalan har en åsna. Vad säger det dig?

FLOW

Jag är inne i en kreativ fas och är helt absorberad av ett nytt än så länge hemligt projekt.

När jag tvingas möta vardagen och lämnar min kokong blir allt splittrat. Det är så mycket man borde ta tag i att jag inte gör någonting.

Allt är Francos fel.

Efter 3 år i Barcelona vet jag att jag bor i nationen Katalonien och inte landet Spanien. I skolan sker undervisningen på katalanska. Myndigheternas språk är katalanska. En katalan håller inte ens på spanska landslaget i VM. Och jag får ständigt höra att om jag ska bo här så får jag banne mig lära mig katalanska.

Visst kan jag förstå dem. Den katalanska identiteten förtrycktes under Franco. Om någon diktator skulle tvinga mig att prata engelska i Sverige, så visst skulle jag också kämpa för mitt svenska modersmål.

Men det är bara så himla jobbigt i vardagen för mig och alla andra som är inflyttade. Vi är faktiskt närmare 1 miljon människor som inte talar katalan i Katalonien. Av 7 miljoner.

Du som också bor här i Katalonien, vad är din erfarenhet och hur upplever du den katalanska nationalismen?

Ännu en anledning till att blogga.

Stress, brist på koncentration och olust är huvudorsakerna till att tiden rinner iväg för oss, menar Stefan Klein i en intervju i SvD. Tiden forsar allt snabbare med åren eftersom vi blir allt mer disträ och mindre närvarande.

Genom att bli mer närvarande, bryta vanor och mönster, göra saker som ger känslomässiga intryck och genom att samla foton och berätta om vårt liv kan vi stoppa det snabba tidsflödet. Att allt förändras, i en obeveklig riktning – framåt – det kan vi inte ändra på. Men hur vi uppfattar detta, och hur vi hanterar tiden, det kan vi bli herrar över.

Så lyder vetenskapsjournalisten Stefan Kleins budskap som aktuell med boken Tid - uppleva, utnyttja, uppskatta.

Boktips.

Nyligen har boken Catalonia – a cultural history kommit ut på engelska.

Boken är intressant läsning för alla inflyttade Barcelonabor som vill veta varför Katalonien - som inte finns representerade som land i Eurovisionsschlagern - ändå vill kalla sig en egen nation.

Kanske borde jag läsa den själv.

Tom.

Efter att inte ha gått utomhus på tre dygn för att jag fortfarande tröstar en sjuk bebis så känns det som att jag inte har något att säga.

Tror vi är i riskzonen.

Hur många gånger får en 1-åring se Teletubbies på en vecka när han han är hemma från dagis innan någon ringer Socialen?

Namnförslag någon?

Funderar på att byta namn på min blogg. "Barcelona - Stockholm" känns tråkigt.

Har du något roligt förslag som skulle kunna sammanfatta mig och mina inlägg på ett bra sätt och samtidigt låta intressant?

Några egna funderingar:

* Från Stockholm till Barcelona

* Mitt liv i Barcelona

* En svensk invandrare

* Med utsikt över Medelhavet

* En svensk bloggare i Barcelona

* Utlandssvensk och invandrare

* Stockholm i Barcelona

* Totalt ointegrerad

* Att bo i Barcelona utan att kunna spanska

* Svenskare svenskar utomlands

Rösta på din favorit om du inte kommer på något eget. TACK!

Jag är en blivande kund.

Jag får känslan av att det är lite småfult att ha barnflicka och städhjälp i Sverige. Typ att en god mor reder sig själv. Är det så?

Hittade i alla fall en bra tjänst på nätet idag. I Sverige. Nanny.nu. Känns hoppfullt inför framtiden.

Vissa bara har det!

Tänk om man kunde hålla takten som en 4-åring från Vadstena? Heja Jonathan Nicklagård, Sveriges yngsta trummis. Källa: SvD.

Inte påskrivet kontrakt ännu, men...

Kom hem halv ett igår kväll efter en sen middag med min nya uppdragsgivare. Är så otroligt förväntansfull, glad och nervös inför mitt nya uppdrag som förmodligen börjar i mars. Vi har kommit överens om villkor, omfattning och innehåll. Jag vill verkligen leverera kvalité.

Denna nya roll som strategisk rådgivare i ett otroligt spännande projekt känns utmanande. Har ju nyligen fått höra att jag upplevs för "slipad" för att bli en TV-personlighet... Det är nog helt sant. Känner att jag funkar bättre i affärsvärlden där min professionella sida får lysa starkt.

Vi får helt ödmjukt kalla detta mitt "internationella genombrott" ;) Hoppas hoppas nu att allt klaffar och att barnen är friska året ut!

Våra gäster denna vecka.

Pernilla och Henriks syster Frida drack champagne i Borne igår och åker skidor i Pas de la Casa, Andorra med mina grabbar imorgon.

Det är faktiskt det häftigaste med att bo här i Barcelona. Man kan inom bara några timmars radie få tillgång till nästan allt: stränder & hav, berg & snö och party & storstad.

Pre-barn-lifestyle vs småbarnslivet.

Förr kändes det glamoröst att smita före i kön på Spy Bar mitt i natten och ramla in i någon avdankad kändis som bjöd grandiost på feta drinkar.

Nu efter en vecka hemma med sjuk liten bebis är höjden av lyx att få avlastning så jag kan gå ut med soporna!

När Ted sover läser jag boken "Bitterfittan" av Maria Sveland.

Maken? Jo, han och storebror är på väg till Andorra för att åka skidor med två snygga unga brudar.

Om additionsstress

Dagens relevanta ord: additionsstress.

Det betyder att man jämför sig själv med andra. Inte med en och samma person utan med flera och lägger ihop alla deras prestationer och egenskaper och jämför med dig själv.

Ex. Anna som är bra på att baka, Petra som är bra på matte, Anders som är bra på att segla, Håkan som är bra på att laga mat, Anette som tjänar bra med pengar osv.

Och så tänker man "hjälp vad alla kan mycket saker och jag kan ingenting".

Men så glömmer man bort det man själv är bra på. Det man tycker är självklart. Som kanske andra tycker är helt fantastiskt.

Du kanske är bra på att älska dina egna barn, skriva roligt, sjunga fint eller prata spanska för att ta några exempel.

Det finns säkert massor med saker du är bättre på än än både Anna, Petra, Anders, Håkan och Anette, men just den grejen tänker du själv inte på, utan bara på att du är sämre på allt det andra.

Det är därför det blir så extra tufft att leva upp till allt som alla andra kan och gör, därför att man adderar ihop ALLA andras goda egenskaper.

Dumt dumt dumt.

Vi gör så gott vi kan. Vissa dagar är man pigg och känner sig nöjd och då är det enkelt att le vackert när gästerna kommer på middag. Andra dagar är man betydligt tröttare - men då träffar man oftast ingen...

Jag tror tricket är att klappa sig själv på kinden och säga att jag är bra och jag ska INTE jämföra mig med andra.

Maken skickade en bild från sin mobil.

Storebror i Masella på Valentine's day.

Röda hjärtan till er också!

Äldsta sonen gör sin mor glad på Alla hjärtansdag 2008.

Förlåt mig, jag vänstrar.

Har börjat gästblogga hos reseportalen Travelstart.
Direktlänk: http://blogg.travelstart.se/

Om att blogga.

När jag var hemma i Stockholm fick jag kritik för att jag bloggar. Att det är vulgärt att fläka ut sig för allt och alla på Internet. Sagt av någon som faktiskt fläkt ut sig själv i en bok.

Men det är klart. En bok har ju litterär höjd. En blogg har det inte. Det räcker med att skribenten själv tycker det är värt att publicera. En fin demokratisk idé i praktiken faktiskt.

Någon annan sa att den enda skillnaden på privat och personlig är graden av kvalité. Jag håller faktiskt med.

Man måste hela tiden känna av var gränsen går så man inte kränker sin egen eller någon annans integritet.

En annan undrade hur jag kan publicera bilder på mina barn på nätet? Relevant fråga. Jag har tre teorier till varför jag tycker det är ok:

1) Som den icke-kändis jag är känns det inte alls konstigt att ge mina barn plats i cyberspace.

2) Under ett av Rädda Barnens seminarium fick jag lära mig att pedofiler använder helt andra typer av bilder för att stilla sina lustar. Barnpornografiskt material som de går igång på visar alltid verkliga sexuella övergrepp. Helt vidrigt men en helt annan grej än vanliga familjebilder på ungar.

3) Bloggen blir en lättillgänglig och rolig möjlighet för de släktingar och vänner som vill att följa våra barns utveckling via bilder och filmer, vilket känns extra viktigt när vi bor utomlands. Bloggen är också mindre påträngande än om jag skulle skicka mail eller brev med bilder på våra barn till alla jag tror vill ha.

För mig känns det självklart att blogga och det faktum att vissa varnar för att alla bilder och texter kommer att finnas kvar i evighet känns snarare som ett hoppfull löfte om att vi får en chans att leva kvar efter döden.

Innan bloggen skrev jag vanlig dagbok, skapade fotoalbum och hade gästbok. Nu gör jag samma sak. Förutom att jag inte skriver lika privat som i min gamla dagbok. Och att fler människor kan läsa och skriva hälsningar förstås.

På bloggen skriver jag ner mina tankar, jag får direkt feedback på mina funderingar och jag har ett smidigt verktyg där jag kan dokumentera livet inför mig själv.

Bloggen ger mig energi och kraft. Vet inte riktigt varför. Men det känns som att jag bara måste vara här emellanåt för att samla ihop mig.

P.S. Jag vet att man egentligen inte ska börja meningar med "Och" + "Men" + "Fast" och att en fullständig sats måste innehålla ett predikat och ett subjekt. Men det skiter jag i. För på min blogg är det jag som är redaktör och detta är konstnärliga stilistiska språkgrepp jag gillar.

Hur får man kraft att slippa oron?

Ena sekunden hyperventilerar han och kippar efter andan. Andra sekunden klättrar han upp på bord och kastar hårda föremål på fönstret här uppe på 16:e våningen.

Ena sekunden oroar man sig för bebisens livsluft och andra sekunden oroar man sig över att han ska ramla och slå ihjäl sig.

Varför berättade ingen för mig att i samma sekund man blir mor så föds denna oändliga oro som knager sönder hjärtat.

Som en vanlig spansk familj.

När lillebror får svårt att andas mitt i natten så packar vi ihop hela familjen och åker blixtsnabbt till närmaste sjukhus. Där sitter vi och oroar oss och vyssar lillen medan han får hjälp. Vi har med en liten DVD med Scooby Doo till storebror.

I rummet intill trängs en farmor, en moster, en pappa, en mamma och en annan bebis.

Om vi varit en vanlig svensk familj i Sverige hade ju bara en förälder åkt iväg med bebisen förstås. Men i vårt fall är den ena föräldern läkare och trygg på sjukhus, men talar inte så bra spanska och den andra föräldern börjar gråta hysteriskt på sjukhus, men kan prata någorlunda spanska. Så vi behöver alltid varandra.

En pappa är ute och går med sin son...

Max berättar en rolig historia - på svenska.

Max berättar samma historia igen - på engelska.

Max pluggar engelska på Amerikanska skolan sedan i september förra året. På ett halvår lär sig ungar ett nytt språk ganska bra. Jämför med mig som efter tre år fortfarande kämpar med spanskan - trots att jag bor i Spanien.

Max berättar samma historia igen - på spanska.

Max lärde sig bara katalanska när han började förskolan här i Barcelona år 2005. Fast från och med i höstas när han bytte till den amerikanska skolan får han även undervisning i spanska.

Följa John.

En iakttagelse jag gjorde hemma i Stockholm;

Alla snygga coola på Östermalm hade en palestinasjal lindad runt halsen. Hur kan en sådan politisk symbol bli en modetrend?

Det känns inte som att dessa ängsliga själar är de som framför allt stödjer Palestinas självständighetskamp. Eller också är det så att alla chica Grev Turegatan-flickor och pojkar helt plötsligt vill protestera mot Bush Israelvänliga politik?

Nä, förmodligen har de ingen koll på politik. Alls. Bara köper samma sjal som alla andra.

Funderar på att bli medlem i en sluta-konsumera-sekt.

Det bidde visst ingen semester.

I planet till Shanghai sitter just nu en massa förväntansfulla Kina-resenärer med tre tomma säten bredvid sig. Jag är hemma och lagar korv och makaroner till snoriga ungar. Men vad är väl en bal på slottet? Hoppas bara att alla blir friska snart igen.

Försöker muntra upp mig lite med kedjebrevsskämt.

Neeeeeeeeeeeeeeej.

Sjukdom i familjen. Vet inte om vi lyckas komma iväg till Shanghai imorgon.

Å andra sidan.

Det är också helt fantastiskt att vara hemma i Sverige. Det är underbart att träffa mina vänner och det händer alltid roliga grejer. Dessutom möter man ju massor av gamla bekanta när man springer runt på stan.

Denna gång hann jag prata med: min kära vän Cecilia, Jens, nygifta fru Gummesson, Anders, Mustafa, Memo, Hamid, Peter, Alexander, Elisabeth, Caj, och ta en fika med Dennis som både friade och gifte sig i Hagaparken i helgen. Grattis.

Uppdaterat: Hittade en bild på mig, Hamid & Per från SENAB:s designseminarium där vi minglade strax efter att jag landade i Stockholm.

Stockholm - Barcelona

Hemma i Barcelona igen och är lite bekymrad. Jag vill verkligen flytta tillbaka till Sverige någongång. Där har jag ett mer naturligt sammanhang och mina barn får den svenska kulturella identiteten.

Men... jag inser att livet i Barcelona har skämt bort mig. Det faktum att det nästan alltid är ljust, soligt och varmt gör att jag inte vet om jag skulle klara av att leva i mörkret, kylan och regnet i Stockholm.

Har glömt bort hur man kan ignorera vädret, njuta och må bra - inomhus 24/7.

Blodsmak ger mig mersmak.

Jag undrar om jag blivit girig. Inte på pengar - utan på vad jag begär av min kropp.

Det senaste året har jag motionerat för att få schysst kondis, så jag orkar vara glad och pigg i vardagen. Min knän är visserligen lättade över att jag gått ner mina 20 graviditetskilon, men fokus har handlat om att överhuvudtaget få upp flåset mellan alla trötta perioder av magsjuka och influensa.

Idag gick jag på ett kickboxing pass på Kroppskultur där jag brukade träna förr - innan graviditet - innan Barcelona. Ja men hallå, hur skönt är det inte att svinga iväg en riktig hög hård spark efter några krokar och en rak höger. Hur jobbigt som helst, men värsta sköna känslan - efteråt. I like. Minns plötsligt att det en gång i tiden fanns en vältränad kropp framför mig i spegeln.

Nu funderar jag på om jag ska höja ribban. Gå från att motionera till att verkligen träna. Varför inte sikta på att få tillbaka min tajta rumpa, deffade armar och 200-situps per pass-muskliga magen?

Eller ska jag nöja mig med att göra mina knipövningar ordentligt, så att jag åtminstone lyckats hålla ordentligt tätt när jag nyser?

Vem är du?

Börjar bli nyfiken vilka som läser min blogg. Över 5000 unika besökare varje månad. Mer än 200 varje dag. Men jag känner inte er. Eller? Har förstått att Bibi, Mattias, Gudrun, Cecilia, Malin och någon som heter Alex brukar titta förbi. Tror jag. Är så nyfiken. Berätta. Namn, (ålder), ort, minibeskrivning av dig och varför du hamnade här på min blogg. Snälla. Stort tack.

Hektiskt liv för "hemmafrun" i veckan.

Idag till Stockholm på styrelsemöte. På lördag till Shanghai på semester. Och under veckan har jag också möte med två nya potentiella uppdragsgivare :)

Från bäst till sämst till bäst igen.

Fick tillbaka mitt spanskaprov idag. Det hade gått bra.

På rasten sa min lärare inför alla att JAG pratade bäst av alla och tack vare mig är det avancerade diskussioner i klassrummet. Mitt problem är bara att jag brukar strunta i de grammatiska reglerna. Men tydligen är det helt självklart att jag ska avancera till nästa nivå.

Annars har jag ju precis börjat tro på henne från vår förra utvärdering då hon sa att jag var absolut sämst av alla.

Hennes tidigare iakttagelse blev nämligen bekräftad i helgen när min sons spanska lekkamrat Enric bad mig prata engelska istället för spanska!

Jag gillar dessa pojkar.

Min make har åkt skidor i Pyrenéerna i helgen med Jacob Nordström & Oscar Hedin, som kommit ned från Sverige. Hann tyvärr bara träffa dem en snabbis innan de skulle tillbaka med flyget. De sa att de gillade min köttfärssås i alla fall. Tänk vilken husmor man blivit!

Bloggmöte IRL.

Malin, kul att du och Maja kom förbi hemma hos oss.

Bara helt crazy liksom.

Ikväll har jag tjatat på en vän att hon borde inte åka taxi hem med den nyfödda utan bilbarnstol i den galna Barcelona-trafiken.

Sedan tänker jag på att jag blivit så präktig med åren. Bilbarnstol. Jämt. Cykelhjälm. Jämt. Flytväst. Jämt. Bilbälte förstås. Jämt. Dessutom tycker att rökning är äckligt. Jag viftar med handen så fort någon röker i min närhet och skyller på att jag har astma (vilket jag inte har).

Men så kommer jag hem och ser min julgran stå så ståtligt och fin på terrassen. Kanske borde jag som svensk skämmas att jag inte plockat ner julpyntet ännu - fastän det är redan är februari.

Nu kom jag på, det är just det som räddar mig från att bli en helt igenom gammal präktig tant. Den får nog stå kvar tills vi tar fram grillen.

Julgranen är mitt livs svar på Sex, Drugs & Rock n´ Roll. Haja hur långt i sin trista vuxenhet man kommit då.

Filmen om den söta lilla krokodilen.

Vad ska jag hitta på för bus idag?

Det är väl inte så farligt att klättra på hus?

Jag leker med Nalle Puh här istället då, ok?

Maskerad på dagis idag. Vi firar den spanska högtiden "El Carnaval".

Fakta om Carnaval.

Nu pågår högtiden El Carnaval i Spanien. På gatorna i Sitges är det under den kommande helgen galet mycket folk och en paradishelg för alla homosexuella i byn. Party party.

Vilanova har också ett populärt karnevalståg som kanske är mer för barnfamiljer.

El Carnaval återkommer varje år och tar slut dagen innan Askonsdagen, då den enligt traditionen 40 dagar långa fastan ”Cuaresma” inleds. Den innebär att från och med den 6 februari och ändå till påsk, så bör man inte äta kött på vare sig onsdagar eller fredagar om man nu håller på traditioner.

Källa: Min spanskalärare på Esade.

Touch base.

Träffade min make nyss. Första och sista gången denna vecka. Han for förra helgen och hann vara hemma ikväll i två timmar innan han reste iväg igen. Och förra veckan var han också bortrest.

Han kommer tillbaka igen ett par dagar innan jag reser till Stockholm.

Tur det finns bildtelefoner nu för tiden. Mina barn vet inte att det bara var Hedvig som hade en sån när jag var liten.