Försök till downsizing.

Nä, men nu är det så mycket Maria-ego-boost att t.o.m. jag själv stör mig på det. Nu måste jag komma med något mer sympatiskt.

Ja, var ska jag börja?

Jag är ju inte särskilt vältränad just nu. Inte fet, men heller inte smal. Rätt normal. +30 kropp. Ändå fick jag höra av någon att jag såg smalare ut än vanligt. Det är väl för att alla muskler försvunnit. Eller för att hon ville vara artig och dra en vit lögn. Men det konstiga med mig är att jag inte bryr mig. Visst det är roligt att vara fin, men man ser ju ut som man gör. Om jag är hungrig - äter jag. Och orkar jag inte träna, ja, då orkar jag inte träna. Ingen idé att gå och tänka på det.

Sedan fick jag nyligen höra av en vän att det inte är särskilt kul att umgås med mig, eftersom att jag nästan alltid skapar dålig stämning. Jag är tydligen alldeles för arg och nonchalant. Stämmer förmodligen. Fick rådet att jag borde gå i terapi. Jaha, tänkte jag. Gulligt. Men vad tråkigt att folk inte uppskattar en sådan passionerad person som jag. Eller tänkte någon att det finns en chans att jag skulle kunna ändra mig? Rart.

Sedan en tredje grej. Häromdagen blev jag fullkomligt utskrattad av min italienska väninna - uppvuxen i färgrika Mexico - när jag skulle gå på ett jobbmöte. Hon tyckte att jag hade absolut INGEN som helst koll på kläder och förslog att jag skulle ta henne till hjälp som personal shopper, sa hon med fjolårets gröna färg på sin sommartopp. Jag fattade absolut INGENTING. Öh, I am from Stockholm. I know vad som gäller bruden. Ibland orkar jag bara inte bry mig.

Hur kan jag då sammanfatta detta:
* att jag är otränad - men jag tror ingen märker
* att jag är en dålig vän - och vägrar förbättra mig
* att jag klär mig fult - utan att jag själv vet om det