Något som fascinerat mig länge är vad det är som gör att vissa människor har en drivkraft som knappt går att stoppa medan andra inte ens försöker. Ger upp innan de ens har försökt.
Eller är det så att vissa är nöjda och vill inte ha mer. De har redan nått sitt mål. Punkt.
Är det ett hål som driver folk? Eller en rädsla som håller människor tillbaka?
Är det nyfiken som driver folk? Eller är det en styrka att kunna vara nöjd med lite?
Personligen vill jag alltid framåt. Alltid. Och jag blir besviken på mig själv när jag inte orkar.
Jag är på topp sammanlagt kanske 5 timmar på en vecka. Då är jag verkligen på topp. FLOW. Ostoppbar.
Övriga timmar letar jag kraften.
Tror jag måste träna mer.
torsdag 26 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
View Maria Agrell's profile
7 kommentarer:
Det var en bra karamell att suga på. Jag förstår dig. :)
Ibland tror jag det kan vara bra att känna att man duger som man är och inte behöver vara perfekt på allt...om du blir besviken på dig själv när du inte orkar tror jag du skulle må bättre av att inte ställa så höga krav på dig själv. Vad är meningen med livet, vara bäst eller vara lycklig?
Eva:
Jag känner att jag duger och perfektion är inte mitt mål, det handlar inte om det.
Vara bäst har jag ingen ambition att vara: varken nobelpris, os-medalj eller en oscar ligger inom räckhåll, men lycklig vill jag gärna vara och jag trivs bäst de dagar jag har flow, energi, kraft och ett starkt inre driv.
Däremot behövs det extra drivmedel emellanåt och utmaningen blir vilken väg man ska ta för att hitta bränslet.
Kanske vill en del människor driva sig själva till maximum, av olika anledningar; För att visa sig själv hur lángt man kan gá, för att visa omvärlden eller tex .bara för att tjäna stora pengar. Om det är en yttre eller inre drivande kraft kanske inte spelar en sá stor roll, man máste väl helst ändá känna sig nöjd med resultatet. Jag är väl utát sett inte den som verkar mest driven...men jag driver pá i ett för mig superhektiskt tempo; jag vil spela bättre piano, skriva bättre böcker, skriva bättre musik, bli en bättre mamma, bli en bättre vän etc etc. Utát sett syns denna kamp inte, men när jag är nöjd jublar hela min insida, och det räcker för mig....nä detta inlägg blev mest gagga....jag ville ju egentligen bara säga"jag har ingen djävla aning om varifrán en del människor , typ du,,,, fár sitt driv ifrán"...
Puss Lena
Det finns nog många svar på de där frågorna. Jag lever med dem dagligen. Pendlar mellan att vilja framåt, vidare och älskar mig själv för det, i nästa stund ångest över att aldrig vara nöjd, till att tänka att det kanske är bra som det är och att det är jag som måste lära mig att njuta och se vad jag har, till att åter fråga mig om kanske något ändå måste förändras, men vad och hur? Jag pendlar också mellan att tro på ödet eller universum och att vi alla hamnar där vi ska förr eller senare om vi bara har tilltro till livet, till att därefter ifrågasätta om det inte trots allt är jag som måste få det att hända. Svaret på dina frågor är väl egentligen att vi alla är olika. Det viktiga är att försöka vara nöjd med det sätt man själv är på, oavsett om det är att satsa allt och ständigt sträva framåt, eller sitta ned och lukta på blommorna. Jag har en liten tavla på mitt kontor med orden "Som konstnär är det centralt att vara otillfredsställd. Det är inte girighet men kan vara aptit". När jag ser dem kan jag tänka på mig själv som konstnär och plötsligt får all denna inre och yttre rörelse ett berättigande :-)
Lena, det tycker jag var ett väldigt personligt och bra svar. Verkligen inte gagga.
Du har talang. På en massa områden. Utmaningen är att hitta kanaler för att få utlopp för allt det du kan och det verkar som att du har möjlighet till det. Sedan är det irrelevant vad i livet som genererar inkomst.
Se på mig, jag får mest energi av att blogga, föreläsa, skapa fotoböcker, skriva och producera böcker (läs: bok), fast inget av detta är min födokrok.
Också själen behöver gå i morgonrock och tofflor!
Kram/Bibi
Skicka en kommentar