Som konstnär är det centralt att vara otillfredsställd. Det är inte girighet men kan vara aptit.

TACK Carin i Málaga som har lämnat denna kloka kommentar till inlägget "Drivkrafter.":

Det finns nog många svar på de där frågorna. Jag lever med dem dagligen. Pendlar mellan att vilja framåt, vidare och älskar mig själv för det, i nästa stund ångest över att aldrig vara nöjd, till att tänka att det kanske är bra som det är och att det är jag som måste lära mig att njuta och se vad jag har, till att åter fråga mig om kanske något ändå måste förändras, men vad och hur? Jag pendlar också mellan att tro på ödet eller universum och att vi alla hamnar där vi ska förr eller senare om vi bara har tilltro till livet, till att därefter ifrågasätta om det inte trots allt är jag som måste få det att hända. Svaret på dina frågor är väl egentligen att vi alla är olika. Det viktiga är att försöka vara nöjd med det sätt man själv är på, oavsett om det är att satsa allt och ständigt sträva framåt, eller sitta ned och lukta på blommorna. Jag har en liten tavla på mitt kontor med orden:

"Som konstnär är det centralt att vara otillfredsställd. Det är inte girighet men kan vara aptit".

När jag ser dem kan jag tänka på mig själv som konstnär och plötsligt får all denna inre och yttre rörelse ett berättigande :-)

Carin i Málaga