A la Almodóvar.

Avskedsmiddag för min Eva igår kväll. Alla förutsättningar för en toppenkväll - om jag inte vore en sådan mes.

Vid bordet sitter två skitsnygga bögar. En lesbisk tjej från Argentina. En supersexig lite bedagad spanjorska och hennes håriga machoman med intensiva ögon. Och så Eva och jag. En liten intim restaurang på Rambla Poble Nou. Intensiv miljö. Vi pratar spanska högt och vitalt. 

Men jag blir så sentimental över att Eva ska flytta att jag börjar gråta redan innan varmrätten. Känner mig inte helt cool ska jag säga. Tårarna rinner. Först lite i smyg. Men sedan märker alla.

Eva tröstar mig, men det blir bara värre. Jag är tvungen att gå hem. Hungrig. Känner mig ego. Att jag inte kan hålla ihop. Jag är ju en tuff tjej. Hur kan jag bryta ihop som en sån vekling? Dessutom när jag lever mitt i Almodóvar-filmen liksom.