Oj oj oj.

Ett enda möte och hela livssituationen vänds upp och ner. Det är så många och så mycket att ta hänsyn till hela tiden. Olika viljor. Olika människor. Olika öden. Ibland skulle jag vilja bo på en stubbe i skogen. Helt själv. Med take away. Och pengar i en hög. Inte behöva fatta ett enda beslut. Inte behöva prestera en endaste grej. En dag i alla fall, eller två... sedan får barnen komma och kramas lite. Fast det vore egoistiskt. Som mor och fru har man ansvar. Andras behov måste gå före mina egna. Barnen är alltid viktigast. Så enkelt är det.

Tror jag har feber. Kanske. Oron är mer påtaglig. Har inte tid att vara sjuk. Högarna av måsten hopar sig. Nu borde jag leta mat. Kan äta vad som helst. Smaklökarna är nämligen ur funktion.