Kraften.

Jag är fascinerad av hur sinne och kropp fungerar. Hur man mentalt kan gå ner sig en dag och ha kraft och energi den nästa. Fastän man tror att man aldrig kommer att orka stiga upp ur sängen. Hur funkar det inre egentligen? Vad är det som tar kraft och vad är det som ger? Jag letar ständigt dessa positiva källor: Havet. Kärlek. Musik. Mat. Boxning. Blickar. Prestationer. Naturen. Städat hem. Film. Sex. Närvaro. Promenader. Spontanitet. Sömn. Fotografering. Mod. Bekräftelse. Samtal. Kramar. Nyfikenhet. Konsten.

Ofta är det människor som lyfter mitt sinne. Att man sträcker ut handen. Fast andra dagar vill jag inte träffa någon. Måste få vara själv. Tänka själv. Noja själv. Sörja själv. Sedan kommer märkligt nog styrkan tillbaka.

Igår vet jag exakt vad som fick mig på fötter. Mina barn. Vanligtvis, de dagar maken är bortrest och jag inte har tillräcklig energi, brukar jag gruva mig för att de ska komma hem från skolan. Om jag inte ens orkar ta hand om mig, hur ska jag rimligtvis ha kraft att ta hand om två vilda barn. Men de är äldre nu. Mer självständiga.

När Max kom hem ville han gå till frisören. Mitt huvud sprängde. Jag tänkte att om jag gör det så kommer jag att svimma, ramla handlöst ner och sprattla hjälplöst. Men nej, det gjorde jag inte. Som mor får jag en inre styrka. Man bara måste hålla ihop. Jag sa som det var, mamma är svag nu. Ni måste vara extra snälla idag. Och se, barn förstår. De gav mig kramar och pussar och gjorde som jag sa nästan hela kvällen. Förutom lillen som grät som ungar kan göra mitt i köpcentret, när de inte får det som barn vill ha. Hur trött jag än är så orkar jag fortfarande säga nej. Bra.

Nu är båda pojkarna nyklippta.