Härliga Medelålder.

Jag hade min 40-års kris för två år sedan. När maken fyllde jämt. Kändes som att vara gift med någon i samma ålder som min egen pappa. 40. Det är för vuxet. Minns tydligt när jag var 18 år och serverade med mina snygga tjejkompisar på pappas 40-års skiva.

I min egen 40-års kris - som alltså slutade när jag var 38 år... så tänkte jag allra mest på döden. Att snart är den här. Fulheten. Kröpligheten. Liemannen. Fast jag kom igenom. Min slutsats är att alla vi människor bara har dagar. Inget annat. En glad dag som 10-åring är ingen skillnad från en glad dag som 38-åring. Man vet ändå inte vilken av dessa dagar man ska dö. Och då vet man förmodligen inte ens om det. Man kanske bara somnar. Så det enda vi har är vårt NU. Lika för alla. Oavsett ålder. Därför känns det riktigt bra att fylla 40 år i år. Jag tror inte att jag kommer att krisa. Jag är mogen.

För övrigt har jag jäkligt svårt för folk som säger "Grattis 25-åringen" eller liknande när man fyller typ 35. Som om man ska bli glad för det. Som om det vore en komplimang. Var är det för fel att fylla den ålder man fyller liksom? Jag tycker det är grymt coolt att bli 40. Det är sexigare än 39.

P.S. Scrollar tillbaka... min kris bestod tydligen också i funderingar kring varför jag och Madonna lever så olika liv... Fast det har jag släppt.