Tack Bibi & Björn.

Sista dagen.

Har promenerat tre timmar för att få det inre att smälta det yttre. Och tvärtom. Det behövs mer tid. Är inte harmonisk någonstans. Vi hade äntligen hittat ett hus vi ville ha. Som vi hade råd med. Det första där allt stämde. I Saltis. Jobbintervju inbokad också. Vi gick igång. Började mentalt förbereda oss. Vi var Sverige-flytt-klara. Vi behöver den svenska tryggheten. Den ekonomiska stabiliteten. Fast vi fick inte huset. De valde någon annan. Luften gick ur. Idag regnar det i Stockholm också. Ska vi verkligen bo här? Lämna Spanien-solen. Eller ska vi satsa på Barcelona ändå? Hur länge? När blir tiden rätt?

Det är så stora förändringar. Och valet är inte helt och hållet vårt. Så mycket som ska stämma. Bostad. Jobb. Skola. Svårt att organisera på distans. Det här livet i limbo är inget kul. Vilket ben ska jag stå på? Vi är fyra personer i familjen som ska må bra. Maken och jag måste samsas. Han tjatar fortfarande om Skåne. Där går min gräns. Hellre Sydney, där vi också har kontor. Hur ska jag försörja mig? I Spanien är arbetsmarknaden död. Måste hitta fler internationella uppdragsgivare - och helst lära mig katalanska. I Stockholm kan jag jobba med det jag är bra på. Bara det att jag talar det lokala språket perfekt, svenska - vilken grej.

Har en ny idé. Måste få energi att driva igenom den. Kroppen börjar bli gammal. Just nu vill jag bara ligga i fosterställning en månad framöver. Fast jag har flera bråttom-uppgifter som inte har en enkel lösning på mitt nuvarande jobbuppdrag, som jag måste ta itu med. Förmår inte allt jag borde.

Det är bara att bryta ihop. Hulka nån dag. Få trycket att skingras. Sedan brukar lättheten leta sig tillbaka. Förhoppningsvis en lösning också. Eller ett accepterande av sakernas tillstånd. Den kroniska ovissheten.

Imorgon tar vi bilen tillbaka till Barcelona.

BBQ innan hemresa till Barcelona.

Björn, Jacob, Lars med sonen Otto, Staffan, Agneta, Peter, Henrik, Oscar, Jonas, Sara, Jon-Karl, Cecilia och Bibi.

Barnen Andrea, Stella, Wilmer, Max och Ted käkade i köket.

Henrik & Jonas.

Stockholm.

Oscar, Jonas, Jacob, Sara och Max som trixar med bollen.

Entrecoten ligger och väntar på sin tur att grillas.

Agneta, Jacob, Lars, Henrik, Staffan och Oscar.

När barnen själva får välja klädsel...

Wilmer, Max & Ted.

E4.

Om 48 timmar kommer jag att köra precis här igen. Fast åt andra hållet. Ner mot Barcelona. Förhoppningsvis funkar bilens DVD då... För en timme sedan shoppade jag Cava, cider och vin på Systemet i Linköping. Om tre timmar grillmiddag för 10 vänner med barn i Stockholm. Solen skiner. Lite köttshopping, mascara och salladsfix på det här så är vi redo att välkomna grillgäster snart. 94 kilometer kvar till Stockholm.

Jönköping.

Gillar Scandic Portalen. Ljuvliga sängar. Stora rum. Betalar med poäng. Glad att Irene var snäll mot New York. Natti natti.

Mer än 30 år senare.

Göteborg 28 augusti 2011. Jag, mamma och broder Mats, som är 1,5 år yngre än jag.

Tror det var år 1978.

Pappa, mamma, jag, brorsan och farmor.

Universeum.

Max tittar på hajar.  Heldag med Göteborgs-kusinerna...

Söndag.

Samlar ihop mig inne på en toalett. Är tacksam för middagen hos Malin & Ramon igår. Är tacksam för att vi fått bo här hos Fredrik & Frida i Göteborg. Deras harmoni smittar av sig på oss. Mina söner har lekt som änglar sedan vi kom hit.

Samlar ihop mina saker. Nu går färden vidare. Idag ska vi träffa min mamma och min brors familj och umgås hela dagen. Inatt sover vi i Jönköping.

Imorgon har maken tre kundmöten på vägen upp till Stockholm där vi har BBQ-middag för 15 gäster. Alltid en höjdpunkt att dra ihop Stockholms-kompisarna. Köper nog vin i Linköping på vägen upp. Shoppar kött i närbutik. Hoppas att regnet inte kommer att ösa ner.

Det drar även ihop sig till återresan. 3 dagar i bil tillbaka till Spanien. Det här är typisk Henrik och Maria planering. Noll minuter till kontemplation.

Nästa vecka ska jag ligga i hängmattan i Sant Just. Tänkte jag. Fast maken hävdar att då måste jag ha full fart på jobbet. Öka takten.

I övrigt oroar jag mig för vänner i New York. Må Irene vara mjuk.

Tack Fredrik & Frida.

Min 4-åring.

-Mamma, tjejer luktar så gott i håret.

Tom.

För 11 år sedan när jag bodde i San Francisco hade jag en nära vän. Tom. Vi pratade om allt. När jag flyttade hem till Sverige vägrade han att svara på mina samtal. Och mina mail. Jag förstod ingenting. Försökte nå honom länge innan jag till slut gav upp. Hörde av gemensamma vänner att han hade något tjall på sina ögon, men de hade inte heller träffat honom på länge.

Igår pratade vi för första gången igen. I två timmar. Han har sökt upp mig. Och tackade för att jag försökt kommunicera då för en decennium sedan. Bad om ursäkt. Fick höra hans osannolika sorgliga historia. Efter att jag åkt hem hade han drabbats av en ovanlig ögonsjukdom och blivit i stort sett blind. Dragit sig bort från människor han kände. Flyttat hem till sina föräldrar på östkusten. Blivit deprimerad över att alla kunde göra allt och han inget. Han berättade hur han börjat lära sig gå i mörker, använda ljudprogram som läser upp text från datorskärmen, varit den första blinda som tagit en MBA på Harvard och vilken frustration det är när kafépersonal vägrar läsa upp menyn utan säger: "Du kan köpa allt du ser här framför dig".

Successivt har han återerövrat sitt liv och börjat närma sig människor i sitt förflutna. Vissa gamla vänner är oerhört besvikna över hans långa tystnad och vill inte veta av honom. I sommar bodde han i Barcelona. Han visste inte om att jag var där förrän det var försent att ses. Nu är han tillbaka i Boston. Jag nojar för orkanen, men han är inte rädd för Irenes ankomst.

På rösten lät han precis exakt likadan. Om jag skulle stå 2 fot framför honom trodde han att han skulle kunna känna igen mig. Det var ett väldigt speciellt samtal.

Göteborg by night.

Fredrik, Malin, jag, Henrik, Ramon och Frida äter lax som grillats ute i regnet enligt devisen: "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga markiser". Barnen Agnes, Nora, Max, Ted, Ellen och Meja har ett eget bord.

Långedrag.

Strax middag hos Malin & Ramon. Det tar 10 minuter att gå dit härifrån Fredrik & Frida, som också följer med. Kan bli en blöt afton.

Marstrands havshotell.

Invigde nyshoppade plagg. Blev populär.

Min mamma.

Min fina mamma är nere från Örnsköldsvik här hos brorsan i Göteborg och jag blir hel av att träffa henne. Vi står varandra väldigt nära, trots att vi bara bott tillsammans fram till att jag fyllde 6 år.

Marstrand.

Idag firar vi 11-årig bröllopsdag. På ön där vi gifte oss efter att ha varit ett par i 8 år. Det är värt att fira. Det går banne mig upp och ner. Man kastas hit och dit. Ramlar av ibland. Men vi står kvar sida vid sida. Glad för det. Nostalgi att återkomma till bröllopskyrkan på Marstrand. Året var 2000.

Kan nästan aldrig vara allvarlig.

Min man.

Änglar i vardagen.

Varför låter ni inte pojkarna sova kvar här ikväll och åker ut själva till Marstrand? frågar Frida och Fredrik insisterar. Ett dygn med barnvakt. Årsdagen på bröllopsön. På Spahotell. Lyxigast lyx för stressade småbarnsföräldrar. Tacksam.

Jag har så begåvade vänner.

Fick Keckes nya bok när vi bodde hos honom i Göteborg. Den ligger på min vill-läsa-snart-lista. Idag skriver Kristian Lundberg i tidningen HD om hans/Fredrik Ahlfors debutroman "Daniil Charms och jag":

"Underfundig och stilsäker debut.

Tiden är en fiktion. Världen är bara ett ord som det går att fylla med valfritt innehåll; en verklighet som hela tiden är skiftande. Litteraturen kan skapa en begriplighetsram omkring det omöjliga. Det finns ett bra exempel.

I Fredrik Ahlfors roman Daniil Charms och jag presenteras det en kyrkogårdsarbetare som har uppfunnit en tidsmaskin – eller i vart fall nästan – vilket på ett sätt är symptomatiskt för den här mycket speciella kortromanen där fantastiska händelser och infall förankras i en mätbar verklighet.

Tidsmaskinen behöver bara realiseras. I teorin är den möjlig.
Fredrik Ahlfors verkar mena att världen är också en berättelse, ett slags infall som ligger kaosteorin nära – för om det är möjligt så blir det också rimligt, som att en sen kväll få sällskap hem med Raskolnikov, som att ha den ryske författaren Daniil Charms som farfar – och har man det, då kan man lika gärna uppgå helt i hans existens och bli honom, bli en annan.

Det är en fantastisk historia som Ahlfors presenterar. Han skriver med en speciell slags underskruv. Språket kantrar in mot det omöjliga."

Läs hela recensionen här och köp sedan boken här.

Hatten av.

En av mina stora förebilder. Steve Jobs. Jag hyllar dig. Må kroppen vara snäll mot dig! Läs mer.

Fin present.

Medan Henrik hade jobbmöte på Borås sjukhus, så träffade jag Per-Anders, PAP, som var tillfälligt hemma hos sina föräldrar i Borås på semester från sitt vanliga liv i Kapstaden. Mamma Britta och pappa Astor bjöd på kaffe med dopp. Och så fick jag två böcker med PAP:s bilder. Tack o tack. I november är det vernissage med PAP:s bilder i London. Den fotoutställningen vill jag gärna se.

Snabbfika med PAP i Borås.

Per-Anders Pettersson., originally uploaded by Maria Agrell.

E4.

På väg till Västkusten. Ska träffa min mamma Zanny, min bror Mats & Therese, barnens kusiner Olle & Ellen, middag hos Malin & Ramon, Agnes, Nora och bo hemma hos Fredrik & Frida, Klara, Ellen och Meja samt fira vår 11-åriga bröllopsdag på ön där vi gifte oss. Det blir nog några intensiva och mysiga dagar. Hittills idag har jag mest tjafsat med de små familjemedlemmarna. Bilåkning med gnäll, tjat och skrik gör mig skogstokig. Bra påminnelse inför den stundande Autobahn-resan tillbaka till Barcelona. Ska ladda upp med nya filmer och laddade datorer. Strax kundmöte i Borås.

Dagens kontor.

Under förmiddagen valde jag Fotografiska som arbetsplats. I deras restaurang. Fördelen med årskort... Och sedan fem timmar tillbaka sitter jag på Urban Deli på Söder. Däremellan lunch med kompis. Doors i lurarna. Rätt schysst arbetsflow. Har betat av mailhögarna och fått igång ett par projekt. Ska strax resa på mig och ta tunnelbanan till söder om söder. Middag hos Agnes & Staffan. Imorgon reser vi till en annan del av Sverige.

Sverige-reflektion.

Den svenska kyrkan känns annorlunda än den katolska spanska. Noterade exempelvis seminariet "Är det okvinnligt att vara kåt?"

I övrigt var det matlagnings-program i varenda tevekanal. Antingen någon kock som lagade mat eller någon kändis som käkade mat. Helst både och. Fanns också alternativ när kockar klagade på andra kockar. Och en hel del mysmiddagar. Minst ett eller två program i varje kanal varje dag.

Cafékontorsdag.

Tänkte skriva min lediga dag... ha ha ha. Bara för att jag inte har ansvar för barnen. Men nej, idag onsdag är det tänkt att jag ska arbeta i stan. Med avbrott för kompisfika. Heja mig.

Catrin och Jack.

Benjamin.

Mat.

Patrik.

Storebror till minstingen.

Jack är 8 veckor.

Vårgärdsvägen.

Moster Maria.

Stockholm.

Ler. Omtumlad. Matt. Glad. Tacksam. Det var roligt att plåta. Roligt att prata foto. Roligt att titta på bilder. Ett härligt gäng sköna människor. Man blir som en familj. Delar samma värld några intensiva dagar. Varmt och gott i sinnet.

Tack.

Gården.

Folk har droppat av successivt under dagen. Kram, hej då och add på Facebook. Det nya byta visitkort. Pieter ska snart köra mig till Skövdes tågstation och det är dags att säga farväl till huset. Vilken helg. Jag är full av energi och matt på samma gång.

Jag får vad jag tål.

Paula, Micke, Pieter, jag, PAP, Joakim, Peter och kockarna längst bak. Fotograf: Johan Strindberg

Inspiration.

Post.

"Den där bilden är en våldtäkt på hela bildserien". Jag försökte försvara fotografen. Det fick jag äta upp. Vilken brutal morgon. Slakt. Allt enligt devisen "den du tycker om ska du kritisera för att du vill att personen ska få en chans att utvecklas framåt". Vi har alla fått oss en rejäl omgång, överlevt, kramas och skrattar. Jag är tacksam för Pieters både hårda och vackra ord. Nu jäklar ska jag lära mig att stanna kvar tills jag blir uttråkad. Röra mig. Hitta nya vinklar i samma historia. Min nya utmaning.

Att lägga på minnet: Inte bara sås. Det ska vara kött. Mycket kött. Annars blir det ingen måltid. 

Gruppbild.

Det ser ut som att jag instruerar lärarna. Förvånar mig inte. Var får jag luft ifrån? Johan, Joakim, Micke, jag, Peter, Paula och där uppe sitter PAP, Pieter och Marcus. Danska filmaren Mikkel Örstedholm gör en dokumentär om Pieter Ten Hoopen och har följt vårt workshop-arbete hela helgen.

Bambi och PAP.

Nattjobb.

Nästan alla har gått och lagt sig. Peter, Paula, Johan och jag sitter och knåpar. Känner att jag borde sova. Men jag är inte klar. Våndas. Saknar bilder jag inte tagit. Breda bilder. In your face. Pang på. Med handling. Överblick. Skulle behövt ett 28 mm objektiv. Eller kanske till och med 20 mm. Står härmed på inköpslistan. Väljer nu fotografier till mina tre bildserier: "Raggare", "Bilverkstad" och "Workshop". Det ska vara exakt 7 i varje.

Har lagt upp några av bilder här.

Det snarkas i huset.

På tisdag åker Pieter till Kabul. Blir kanske kvar till jul. Vi lyssnar på hur han bor och jobbar i ett land i krig. Låter besvärligt.

Närbild på Pieter här.

Mölebo.

Fotograf: Joakim Behrman

Arbetsångest.

Vi har redovisning imorgon. Mina bilder är skit. Hur tusan ska det kunna bli en berättelse? Väljer bort och väljer bort.

Genomgång av "facit".

Foto: Per-Anders Pettersson

Bygga berättelse.

Övning med Pieters bilder.

Pieter.

Johan och Peter.

Micke.

Marcus.

Hälsingetös som hittat hem.

Raggartant.

Buick.

Åh, vad jag älskar dessa gamla amerikanare. Jag vill ha! Oerhört snygga. Buick är min favorit.

Joakim.

Jag har gett honom smeknamnet Bambi. Tycker det passar.

NYC och Hjo.

Jag lärde känna PAP i New York. Nu ses vi i Hjo. Han bor i Kapstaden. Och jag i Barcelona. Den här veckan har han 16 helsidor i tyska Stern med bilder från Kenya/Etiopien, som vi har tittat igenom. Jag är full av beundran för hans bildberättelser. Precis som Angelina Jolie är... som har valt ut honom som personlig fotograf ett par gånger. Som här i Darfur.

P.S. Närbild på PAP här.

Skövde.

Jag har hängt på Skövde flygplats idag. Där har det varit bilträff för raggarna i bygden. Sprit i bakluckan och cruising. Jag är kär i gamla amerikanska bilar. Så snygga. Vill helst äga en Buick. Mitt uppdrag är att skapa en berättelse med bilder. Man bygger upp det som ett fotbollslag. Det ska finnas både backar, forwards och en stabil mittfältare. Viktigt med tempot.

Workshop deltagare.

Marcus och Joakim.

Spegelbild.

Fotograf: Paula Odevall

Matbordet.