Sista dagen.

Har promenerat tre timmar för att få det inre att smälta det yttre. Och tvärtom. Det behövs mer tid. Är inte harmonisk någonstans. Vi hade äntligen hittat ett hus vi ville ha. Som vi hade råd med. Det första där allt stämde. I Saltis. Jobbintervju inbokad också. Vi gick igång. Började mentalt förbereda oss. Vi var Sverige-flytt-klara. Vi behöver den svenska tryggheten. Den ekonomiska stabiliteten. Fast vi fick inte huset. De valde någon annan. Luften gick ur. Idag regnar det i Stockholm också. Ska vi verkligen bo här? Lämna Spanien-solen. Eller ska vi satsa på Barcelona ändå? Hur länge? När blir tiden rätt?

Det är så stora förändringar. Och valet är inte helt och hållet vårt. Så mycket som ska stämma. Bostad. Jobb. Skola. Svårt att organisera på distans. Det här livet i limbo är inget kul. Vilket ben ska jag stå på? Vi är fyra personer i familjen som ska må bra. Maken och jag måste samsas. Han tjatar fortfarande om Skåne. Där går min gräns. Hellre Sydney, där vi också har kontor. Hur ska jag försörja mig? I Spanien är arbetsmarknaden död. Måste hitta fler internationella uppdragsgivare - och helst lära mig katalanska. I Stockholm kan jag jobba med det jag är bra på. Bara det att jag talar det lokala språket perfekt, svenska - vilken grej.

Har en ny idé. Måste få energi att driva igenom den. Kroppen börjar bli gammal. Just nu vill jag bara ligga i fosterställning en månad framöver. Fast jag har flera bråttom-uppgifter som inte har en enkel lösning på mitt nuvarande jobbuppdrag, som jag måste ta itu med. Förmår inte allt jag borde.

Det är bara att bryta ihop. Hulka nån dag. Få trycket att skingras. Sedan brukar lättheten leta sig tillbaka. Förhoppningsvis en lösning också. Eller ett accepterande av sakernas tillstånd. Den kroniska ovissheten.

Imorgon tar vi bilen tillbaka till Barcelona.