Tom.

För 11 år sedan när jag bodde i San Francisco hade jag en nära vän. Tom. Vi pratade om allt. När jag flyttade hem till Sverige vägrade han att svara på mina samtal. Och mina mail. Jag förstod ingenting. Försökte nå honom länge innan jag till slut gav upp. Hörde av gemensamma vänner att han hade något tjall på sina ögon, men de hade inte heller träffat honom på länge.

Igår pratade vi för första gången igen. I två timmar. Han har sökt upp mig. Och tackade för att jag försökt kommunicera då för en decennium sedan. Bad om ursäkt. Fick höra hans osannolika sorgliga historia. Efter att jag åkt hem hade han drabbats av en ovanlig ögonsjukdom och blivit i stort sett blind. Dragit sig bort från människor han kände. Flyttat hem till sina föräldrar på östkusten. Blivit deprimerad över att alla kunde göra allt och han inget. Han berättade hur han börjat lära sig gå i mörker, använda ljudprogram som läser upp text från datorskärmen, varit den första blinda som tagit en MBA på Harvard och vilken frustration det är när kafépersonal vägrar läsa upp menyn utan säger: "Du kan köpa allt du ser här framför dig".

Successivt har han återerövrat sitt liv och börjat närma sig människor i sitt förflutna. Vissa gamla vänner är oerhört besvikna över hans långa tystnad och vill inte veta av honom. I sommar bodde han i Barcelona. Han visste inte om att jag var där förrän det var försent att ses. Nu är han tillbaka i Boston. Jag nojar för orkanen, men han är inte rädd för Irenes ankomst.

På rösten lät han precis exakt likadan. Om jag skulle stå 2 fot framför honom trodde han att han skulle kunna känna igen mig. Det var ett väldigt speciellt samtal.