Grinda.

Äntligen framme. Vilken pärs. Vi struntade av outgrundlig anledning i middagsmaten... vi ville snabbt komma iväg. Big mistake. Hungriga barn på havet är bevärligt. Jo, sedan pajade GPS:en på vår hyrda aldrig tidigare körda 30 fots Fjord. Det blir kolsvart. Vi är mitt havet. Ungarna gnäller. Fort fram med sjökorten. Båten saknar ekolod. De farliga grunden och grynnorna måste man därmed parera med vanliga sjökort i mörkret. Min make är första dagen feberfri och fortfarande sliten. Vi hittar efter mycket om och men slutligen en naturhamn. Då tjärvar det automatiska ankaret. Det fäster icke och sedan får vi heller inte upp det. Barnen skriker att de är hungriga. Jag börjar hyperventilera och vill bli hämtad med helikopter men föreslår sjöräddningen. Min man spelar lugn och säger att jag kan lita på honom. Sedan ser jag honom fnissa i smyg.

Jag överlåter både navigering och båtkörning till maken samtidigt som jag skäller ut honom. Aldrig mer åka på kvällen. Aldrig åka ut hungriga. Tror han skulle vilja lägga till... aldrig åka med arg fru.

Och den där GPS signalen. Bara lägga av så där. Om den inte vore död skulle jag vilja döda den.

Barnen fick varsin macka och har somnat. Vi fick upp ankaret och puttrade vidare i månens ljus. Strax före midnatt finner vi denna bryggplats med boj. Vi är på Grinda. Nu ska jag inte vara PMS-sur längre.

Det guppar skönt och vi har sett ett stjärnfall. Strax gulaschsoppa i månskenet. Maken går omkring och säger: "Ring sjöräddningen". Det var tydligen väldigt roligt sagt. Tycker han ja.