För en kille född i Barcelona är det alltid roligast att kicka fotboll...oavsett underlag.

Tre 7-åringar och en tumme.

Om jag bara kunde ta bort tummen från min iPhone så skulle det kanske blivit en fin bild på Max och hans polare Peter & Scongor i liften.

Första gången på slalomskidor.

2 år är kanske lite väl ungt. Bättre lycka nästa år.

Lille Ted under liften i La Molina.

Käkade middag med våra vänner från Argentina.

Ariel & Mercedes.

Jag är patetisk, jag vet.

Världseliten i snowboard tävlade i La Molina i helgen. Coola, duktiga och charmanta pojkar. Hälften av dem bodde på samma hotell som oss och jag utbrast till våra vänner i frukostmatsalen: "gå ni, jag stannar här och tittar på utsikten". Typiskt mig att fokusera fel. Försökte fotografera när de hoppade senare under dagen, men min lilla iPhone hann inte med särskilt bra så jag fotograferade mig själv istället!

Salig.

Efter en helg i La Molina är jag helt lycklig inombords. Snö, sol och skidåkning är en närmast gudomligt upplevelse.

Arbetsfördelning.

Lillebror sparkar in bollen i buskarna. Storebror hämtar bollen i buskarna.

Mina favorit Twittrare filmar sig själva idag och jag hänger glatt med i deras vardag.

Ashton och Demi Moore ska resa iväg i tre månader för han ska filma men han har lite svårt att lämna Facebook och Twitter.

Bra twittrat.

Farfar tidning grattar pappa blogg och mamma Facebook och meddelar att lille Twitter kan bli lika ståtlig som morbror YouTube och tant Wiki.

Sigge.

Jag kan inte sluta undra.

Jag cyklar på denna väg till och från jobbet varje dag. En morgon hänger blommor på en lyktstolpe. På kvällen några fler. Sedan en bild. Och ett namn och två datum: 01-01-1982 och 01-03-2009. Och en bild på Honom. När han springer maraton här i Barcelona.

Han blev 27 år. Jag ser honom på den bild som tas hans sista dag i livet. Han ler. I trädet läser jag inskriptionen: YK ♥ CD 4ever

Jag googlar för att förstå vad som hänt. Slagsmål? Hjärtflimmer? Påkörd? Bil? Cykel? Hittar ingenting.

Varför tycker jag inte att det är roligt att sova på kvällen när jag har chansen?

Det borde vara förbjudet att sova fem timmar per natt flera dygn i sträck.

En sak ska bort.

Lillebror har en förmåga att lägga allt jag äger på ställen där jag absolut inte förväntar mig att hitta dem. Köksredskap i klädkammaren är ett illustrerande exempel på vad jag får ägna stor tid åt här hemma.

Menlo Park i Katalonien.

Det blir roligare och roligare på mitt jobb :) Hade fantastiskt bra möten idag (på spanska faktiskt) med intressanta människor i en underbar miljö utanför Barcelona. Mandelträden blommade. Det kändes som att jag besökte ett bolag i Silicon Valley. Precis samma känsla som när jag jobbade där i Kalifornien för 10 år sedan. Solens strålar betonar liknelsen.

Dagens lunch.

Fisk.

Jag har blivit en mansgris.

Lyssnar på 50 cent på högsta volym. Tror stilpolisen dissar mig nu.

Jante bor inte här.

Idag var det föräldramöte på Max skola och jag är världens stoltaste mamma. Klart man blir glad när någon gillar det man själv gör, men när ens barn får beröm känns det på något vis betydligt större och viktigare.

Jag kan fortfarande inte släppa Twitter.

Läser kommunikationen mellan Ashton Kutcher (Demi Moores unga make) och Diddy (fd. PDaddy) där Diddy försöker hjälpa Ashton att uppdatera Facebook genom Twitter.

Det här är ju faktiskt helt sjukt hur transparent och liten vår värld blir. I realtid.

Give it to me!

I fredags bjöd maken på bubbel på kontoret. De firade. Såg hur han doppade jordgubbar i choklad på morgonen här hemma och naturligtvis bjöd jag in mig själv till hans kontor för att njuta av utsikten, den kylda cavan och det smarriga söta. Afterwork at it's best.

Sedan drog Henrik iväg till Wien över helgen. Han skulle visst föreläsa på en röntgenkongress. Och jag roar mig här hemma med twitter och lekfulla barn. Solen skiner. Dags att gå ut igen.

Kärlek.

Lillebror har inte tid att vara med på gruppbilder.

Forum, Barcelona

Slalomhjälm funkar perfekt. Vi struntar i att alla tittar.

Och så cyklade vi ner till Forum hamnen också.

Här är en annan fin lekplats och man får hålla lite koll så ungarna inte trillar i.

När blir man för stor för lekplatser?

Jag undrar om storebror börjar växa ifrån lekplatser. Han vill hellre spela fotboll, läsa Bamse eller spela Club Penguin online, men har anstränger sig och försöker roa lillebror i alla fall. Det gillar jag.

Hit upp klättrar grabbarna och åker sedan rutschkanan ner.

Forum, Barcelona.

Lillebror gillar att klättra.

Igår hade vi lite otur. När jag stod och låste cyklarna hann lillebror springa iväg och klättra uppför en alltför brant och smal stege och innan jag kom dit ramlade han ner från klätterställningen och slog huvudet och började blöda från munnen. Dessbättre verkade han bara ha bitit sig i tungan.

Idag gick det bättre. Inga olyckor tack och lov.

Vi parkerade cyklarna och åkte lite rutschkana - först på Forums ena lekplats.

Som ni ser är det mest jag i familjen som tycker att allt vi gör ska dokumenteras i bild. Dvs. övriga familjemedlemmar är normala människor.

IRL.

Nu måste jag ut i den verkligen världen. Ska cykla till Forum med smågrabbarna. Puss.

Jag har tydligen tid att se Diddy borsta tänderna på sin TwitterTV broadcast.

Hittills har bara 56 personer sett just detta avsnitt. Han sänder en vardagssnutt från sitt liv varje dag via Twitter. Igår kväll borstade han tänderna i bar lite lönnig överkropp. Helt sjukt att jag har tid att se sånt här skräp. Men jag kan inte låta bli.

Diddy twittrade precis

Demi Moore och Ashton Kutcher twittrar sjukt mycket.

Börjar få lite koll på Twitter och har lagt med några Hollywood skådisar på min följa-lista och märker att paret Kutcher uppdaterar sin Twitter flera gånger per dag och skickar länkar till filmer där de säger hej vid frukostbordet. Riktigt rart.

Nu är det bevisat. Jag har fått storhetsvansinne.

Oj, nu måste jag skärpa mig. President Obama följer mina updates på Twitter.

Barack Obama på Twitter.

My twitter.

Nu har jag lagt till Al Gore, John Cleese, Lokko, Steve Jobs, Letterman, Borat, Ashton Kutcher, Bowie, och Richard Branson på Twitter, kanske det kan bli kul.

Twitter.

Jag har börjat twittra. Tror jag. Förstår inte riktigt vad som är så kul. Än.

Just nu stalkar jag Schyffert, Lantz, Kempff, Nanok, Sigge, Ebba and John Cleese on Twitter, men som sagt, jag vet inte varför.

Här finns jag i alla fall: http://twitter.com/agrell

Det här var ju rätt roligt.

Tom Coughlin Retires From Family To Spend More Time With Team

Hur är det möjligt att jag bara sålt 51 böcker med tanke på hur mycket pengar jag lagt ned på reklam?

Puh, där var det nära.

Good luck today Eva!

Illustration by Eva Ramirez.

Visst är min bok fin, men ändå, folk behöver ju inte överdriva.

Sanning och konsekvens.

Jag reflekterar över innebörden av att vara en god människa. Jag vill vara snäll, artig och ärlig.

Men viktigast av allt är att stå upp för det sanna och människor jag tror på, vilket emellanåt står i konflikt med att vara artig och på ytan snäll.

Det innebär att jag inte är tyst när någon säger något orättvist, vilket gör mig till en jobbig person. Jag fjäskar inte. Jag är inte rädd för konflikter. Överhuvudtaget. Tror vissa uppfattar mig som bråkig, för jag säger min mening. Jag tycker heller inte att ilska är en dålig onödig känsla.

Naturligtvis ska man inte vara ärlig till den grad att det sårar. Om någon frågar om de ser feta ut, ska man inte slänga sanningen i ansiktet på folk, utan kanske betona att det är en irrelevant fråga och fokusera på något viktigare i personens identitet.

Själv har jag väldigt svårt för det lismande smöret och när det snackas bakom ryggen på folk. Jag brukar försvara den icke närvarande. (Om jag inte tycker likadant och kan säga samma sak till personen i fråga.)

Men jag tror att eftersom jag alltid tar öppna konflikter, så hör jag heller inte snacket bakom hörnet heller.

Min make poängterar ofta att jag är en usel diplomat. Funderar på om vissa artiga sociala spelregler är värda att lära sig i alla fall.

För att jag ska uppfattas som lite trevligare.

Även om konsekvensen blir att jag vore mindre sann mot mig själv.

Dygnets bästa tid.

Jag älskar att natta mina barn. Jag pussar och kramar tills de puttar till mig och talar om att de bara vill sova nu.

Vad svarar man på det?

Det är en grej jag tänkt på några dagar, men inte riktigt velat skriva, för alla möjliga människor läser denna blogg och den kan ju översättas på olika språk också numera.

Men jag är lite förvånad och kan inte riktigt hålla mig.

Jag försöker lämna kontoret före halv åtta på kvällen så att jag hinner natta mina barn. För att vara svensk är det ganska sent, men jag brukar vara den första personen som lämnar kontoret. 

När maken reser kan jag inte delta på möten efter klockan åtta på kvällen. Blev rätt förvånad när någon kommenterade detta genom att utbrista att det måste vara svårt att vara, jag citerar: "emotionellt handikappad" eftersom jag gärna träffar mina barn emellanåt och inte kan satsa all energi på jobbet. 

Fortfarande tandlös men lika glad för det.

Det blir i alla fall några färre tänder att borsta på kvällen.

Inget tålamod-moder vs trotsålder-barn.

Det måste vara orättvist att inte vara förstfödd. Jag är storasyster. Min make är storebror. Min äldsta son är storebror förstås.

Sedan lille Ted, den enda i vår familj som någonsin varit lillebror/lillesyster och är minst av oss alla.

Jag har absolut inte samma tålamod med honom som när Max var liten. Jag lirkar inte.

Jag bara säger nej och sedan ligger han där på golvet och vrålar hysteriskt för att han: inte får spela Wii sent på kvällen - inte får äta godis mitt i veckan - inte får slå på min dator - inte får hoppa ner från överslafen på våningssängen - inte får klättra upp och sätta sig på spisen - inte får hälla ut juicen på golvet - inte får gå till dagis utan kläder och andra saker som han tycker är SUPERVIKTIGA och som han fullständigt bryter ihop om han inte får göra.

Jag bara säger nej, ser sur ut och går därifrån. Vid vissa svaga ögonblick skriker jag också NEJ jättehögt och då skriker han tillbaka ännu högre. Ibland kastar han dessutom något hårt på mig.

Jag tittar på honom och tänker VÄX UPP lilleplutt.

15 till 30 minuter senare har han vanligtvis lugnat ner sig. Då kramas vi.

Grattis Pamela.

Blir alltid glad när mina vänner och bekanta lyckas med något. Min pappa och Pamelas pappa är bästa kompisar, så jag bodde ibland hemma hos henne när jag var liten då t.ex. pappa och mamma åkte på utlandssemester. I veckan ställde Pamela frågan till Daniel om hur frieriet gick till, vilket resulterade i Victorias JA JA JA JA svar, som redan blivit en klassiker.

Dagens ordspråk.

När man har för lite förvaringsutrymmen blir det alltid stökigt...eller också äger man helt enkelt för mycket onödiga saker.

Efter ganska mycket mer vin.

Sascha, Liza, Maria & Henrik.

Min snygga katalanska kollega Aida med sin blivande mexikanska make.

Några timmar senare.

Lördag; smink, vin, barnvakt och på väg på middag.

Idag körde Ted gokart för första gången i sitt liv.

På vägen från Ikea till Castelldefels (där alla horor står längs vägkanten) finns också en helt makalöst tivoli som ser ut som sju svåra år. Men ungarna älskar det.

Stolt stor kille.

Ted Agrell.

En mor på Ikea som försöker behålla lugnet.

Grabbarna fick busa i alla fall.

Idag valde vi mellan en dag i skidbacken eller att fixa ungarnas rum. Det blev Ikea, för vi ville äntligen köpa de där förbaskade garderoberna vi pratat om i månader.

Vi står i kö i en timme för att beställa i informationsdisken och släpar oss runt bland tusentals människor för att sedan upptäcka när vi kommer till kassan att en av delarna inte kommer till butiken förrän om några veckor - så vi får åka därifrån tomhänta.

Lördagsnöje för en barnfamilj.

Ungarna kan ju alltid trasha några timmar på Ikeas leksaksavdelning.

Fredag.

Så här glad blir jag när solen skiner. Min amerikanska 14 år yngre kollega Liza tvingar jag vara med på bilden också. Nu är vi på väg att äta lunch.

Lösning nr. 2.

Våren har kommit till Barcelona. Bild tagen 50 meter från vårt kontor för tio minuter sedan.

Lösning nr. 1.

I tre dagar i rad har jag tränat. Cyklat en timme + 3 x 10 armhävningar + 3 x 30 situps. Är redan piggare.

Det finns så mycket roligt på Internet.

Tack för tipset Jocke Kempff.

Som konstnär är det centralt att vara otillfredsställd. Det är inte girighet men kan vara aptit.

TACK Carin i Málaga som har lämnat denna kloka kommentar till inlägget "Drivkrafter.":

Det finns nog många svar på de där frågorna. Jag lever med dem dagligen. Pendlar mellan att vilja framåt, vidare och älskar mig själv för det, i nästa stund ångest över att aldrig vara nöjd, till att tänka att det kanske är bra som det är och att det är jag som måste lära mig att njuta och se vad jag har, till att åter fråga mig om kanske något ändå måste förändras, men vad och hur? Jag pendlar också mellan att tro på ödet eller universum och att vi alla hamnar där vi ska förr eller senare om vi bara har tilltro till livet, till att därefter ifrågasätta om det inte trots allt är jag som måste få det att hända. Svaret på dina frågor är väl egentligen att vi alla är olika. Det viktiga är att försöka vara nöjd med det sätt man själv är på, oavsett om det är att satsa allt och ständigt sträva framåt, eller sitta ned och lukta på blommorna. Jag har en liten tavla på mitt kontor med orden:

"Som konstnär är det centralt att vara otillfredsställd. Det är inte girighet men kan vara aptit".

När jag ser dem kan jag tänka på mig själv som konstnär och plötsligt får all denna inre och yttre rörelse ett berättigande :-)

Carin i Málaga

Drivkrafter.

Något som fascinerat mig länge är vad det är som gör att vissa människor har en drivkraft som knappt går att stoppa medan andra inte ens försöker. Ger upp innan de ens har försökt.

Eller är det så att vissa är nöjda och vill inte ha mer. De har redan nått sitt mål. Punkt.

Är det ett hål som driver folk? Eller en rädsla som håller människor tillbaka?

Är det nyfiken som driver folk? Eller är det en styrka att kunna vara nöjd med lite?

Personligen vill jag alltid framåt. Alltid. Och jag blir besviken på mig själv när jag inte orkar.

Jag är på topp sammanlagt kanske 5 timmar på en vecka. Då är jag verkligen på topp. FLOW. Ostoppbar.

Övriga timmar letar jag kraften.

Tror jag måste träna mer.

Om man inte snabbar sig är man tydligen tillbaka på ruta ett.

I somras gick jag till en fantastisk tysk doktor för att undersöka mitt knä. Hon var oerhört noggrann och skrev en massa remisser för att jag skulle bli ordentligt genomgången.

Under hösten har jag tagit hundra prover och gjort röntgenundersökningar på halva kroppen.

Jag har kanske inte varit världens snabbaste, men efter fyra, fem laboratorium-besök, har jag äntligen fått alla provsvar och röntgenbilder i handen och behöver bara besöka min remitterande läkare för att förstå hur svaren ska tolkas och bestämma hur vi går vidare.

Ringer Dr Benning för att boka tid. En telefonsvarare meddelar att kliniken har upphört.

Gudstro kanske skyddar bättre än bilbälte?

När jag åker taxi i Barcelona är det vanligt att taxichaufförerna sätter på sig bilbältet när de ska köra ned på Ronda Litoral/de Dalt (motorvägsringlederna runt stan) men sedan TAR AV SIG bilbältet igen när de åker av och in på vanliga gator. Som om det skulle vara mindre farligt!

Tror det har något med poliskontrollerna att göra. Bilbälte används bara där det absolut måste för att slippa böter. Inte för att skydda vid en krock.

Förstår mig inte riktigt på det här beteendet.

Status update.

Maria tycker det skulle vara underbart att somna om.

Att vara invandrare.

Jag vet inte hur många gånger min äldsta son har frågat mig om han kan få färga håret svart för han tycker det är pinsamt att ha blont hår.

Han vill vara som alla andra och bli ett tvättäkta spanjor (åtminstone på utsidan). Extra lycklig blev han när han hörde att man kan skaffa bruna linser, så att ögonen blir mörka också. Dessutom vill han byta namn till Hugo, som är hans andranamn, för det är vanligt i Spanien.

Att Mona från Holland och Ellen från Belgien är blonda spelar ingen roll. De är ju tjejer. Alla tuffa killar är mörkhåriga.

Vi har lovat att han kommer att få färga håret svart, skaffa bruna linser och byta namn till Hugo - den dagen han fyller 18 år. Innan dess försöker vi förklara att han är fantastiskt som han är.

Pojkarna i den digitala världen.

Vi försöker begränsa datorspelstiden hemma hos oss. Men vad händer när vi går iväg till shoppingcentret för att handla tro? Jo, grabbarna stannar helt absorberade framför TV-spelen. Båda två.

Fatta vilken dragningskraft det har.

The crew: kvällens vackraste flickor.

Min fantastiskt duktiga amerikanska kollega Liza, min franska underbara vän Eva och min nyfunna snygga bekant Josefine.

Om ni undrar.

På fester i Sverige och i Barcelona börjar jag ibland prata med folk som jag känner lite grand. Efter ett tag kommer det fram att de vet nästan allt om mig och jag har ingen koll på deras liv. Alls.

Jag blir ALLTID glad när någon tar sig tid att läsa min blogg. Det är aldrig pinsamt att ni vet mina svagheter eller vad jag tycker om olika saker. Men självklart vill jag veta mer om er också.

Bara så ni vet.

Kärlek.

En dag frågar en son sin far: "Pappa, springer du en maraton med mig?"
Pappan svarar: "ja" och de springer sin första maraton tillsammans.
En annan dag frågar sonen sin far igen: "Pappa, springer du en till maraton med mig?" och pappan svarar igen "ja, min son".
En dag frågar sonen sin far: "Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?" (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)
Och pappan svarar igen "Ja"

Se videon till denna historia.

P.S. Tack Yvonne Fuchs.

Det är något som inte riktigt stämmer.

Jag är tacksam att jag har ett intressant välbetalt jobb. Speciellt i dessa kristider. Fast ibland är det tufft. Igår kväll hade jag jobbmöte med mina kollegor (inkl. chefen) på kontoret fram till kl. 21 på kvällen. Kom hem 22.20. Naturligtvis hann jag inte natta mina barn, vilket är en av dygnets höjdpunkter som är bland det bästa jag vet. Jag älskar att gosa godnatt med mina änglar. Hur kommer det sig att jag ändå inte känner att jag presterar tillräckligt på jobbet? Hinner inte med allt jag borde. Kanske är det min hjärna som måste uppgraderas. Eller vad är det som är fel?

Sova eller parta - det är frågan.

Ikväll blir det InterNations tapasfest. Om jag orkar... och barnen somnar i tid.

Tandläkare?

Ni som bor i Barcelona, vet ni någon bra engelsktalande/svensktalande tandläkare här i stan?

Gör någon glad idag.

Gunnel är min vän från början. Vi träffades på ett tåg när jag var 6 år. Sedan blev jag bästis med hennes dotter Kiki som numera bor i LA och som jag träffade i höstas på min tjejhelg i Miami.

Gunnel har fått cancer och har börjat blogga. Gå gärna in och peppa henne. Det skulle göra henne glad: gunnelbirgitta.bloggsida.se

Lika bra att resa upp pengarna.

Amex-kortet får jobba idag. 

I sommar blir det campingsemester i Kalifornien. Husbil. Shoppat flygresan till San Francisco  och fyllt i visumansökan online. 

Klart man vill semestra i Obama-land.

Madonna + Barcelona = Sant.

Idag köpte jag biljetter till Madonnas konsert i Barcelona. Biljetterna släpptes i fredags. Köpte via min bank. Ingen kö alls.  

1,5 timmar norr om Barcelona.

Masella.

The Future's So Bright, I Gotta Wear Shades

Foto: iPhone.

Picknick i backen.

Max kör nu sin fjärde skidsäsong.

Min påhittiga make.

Ibland blir jag så arg för att han alltid ska dra med oss ut på äventyr. Idag är jag oerhört tacksam för denna egenskap.