Jag reflekterar över innebörden av att vara en god människa. Jag vill vara snäll, artig och ärlig.
Men viktigast av allt är att stå upp för det sanna och människor jag tror på, vilket emellanåt står i konflikt med att vara artig och på ytan snäll.
Det innebär att jag inte är tyst när någon säger något orättvist, vilket gör mig till en jobbig person. Jag fjäskar inte. Jag är inte rädd för konflikter. Överhuvudtaget. Tror vissa uppfattar mig som bråkig, för jag säger min mening. Jag tycker heller inte att ilska är en dålig onödig känsla.
Naturligtvis ska man inte vara ärlig till den grad att det sårar. Om någon frågar om de ser feta ut, ska man inte slänga sanningen i ansiktet på folk, utan kanske betona att det är en irrelevant fråga och fokusera på något viktigare i personens identitet.
Själv har jag väldigt svårt för det lismande smöret och när det snackas bakom ryggen på folk. Jag brukar försvara den icke närvarande. (Om jag inte tycker likadant och kan säga samma sak till personen i fråga.)
Men jag tror att eftersom jag alltid tar öppna konflikter, så hör jag heller inte snacket bakom hörnet heller.
Min make poängterar ofta att jag är en usel diplomat. Funderar på om vissa artiga sociala spelregler är värda att lära sig i alla fall.
För att jag ska uppfattas som lite trevligare.
Även om konsekvensen blir att jag vore mindre sann mot mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
View Maria Agrell's profile
4 kommentarer:
De som är dina vänner, vet vilken otroligt "snäll" och omtänksam person du är fast du säger vad du vill. Jag tycker eg. inte att du är sá brákig... jo kanske när du talade med din mamma i telefonen pá bussen i New York...;-)
Nä. var precis sàn som du är, det finns inget du ska ändra pá. Och gourmet-maten fixar ju ändá maken.
Puss Lena
Jag tycker att du skall fortsätta att "leva som du lärt". Man är som man är med alla sina för- och nackdelar. Alla kan inte vara Diplomater. Det behövs både "anarkister och demokrater". Tyvärr är det många som inte vågar stå för sina åsikter till 100 %.
Lena: helt sant, mamma och jag står varandra väldigt nära och vi har ibland en helt annan samtalston än de flesta andra jag känner. Vår kärlek tål rätt många hårda hård. Vi båda är rätt dominanta, sätter tydliga gränser och ingen av oss är konflikträdd. Överhuvudtaget. Och för att den andra ska förstå att det är allvar överdriver vi. Som du hörde.
Tove: efter mina universitetspoäng i statsvetenskap är jag helt säker på att jag är demokrat, absolut inte anarkist. Men jag antar att det inte är vad du egentligen menar.
Jag tror att Marie Göranzon har svarat i tv-programmet Skavlan, på tal om ärlighet.
Om man ska vara ärlig mot en annan människa, så ska man vara det med kärlek.
Det kanske är i de andra tillfällena det kan bli fel?! Sen är ju vissa av de sociala spelreglerna rätt okej och visst värda att ta till sig. UTAN att sitta och lisma med eller fjäska. För det är INTE trevligt!
Att vara sann mot sig själv kanske handlar om ens egen resa, och kanske man kan låta andra få slippa åka med på den resan...
Nu blev det lite väl svamligt, vet inte om jag sjäv vet vad jag vill ha sagt :-)
Skicka en kommentar