Det måste vara orättvist att inte vara förstfödd. Jag är storasyster. Min make är storebror. Min äldsta son är storebror förstås. Sedan lille Ted, den enda i vår familj som någonsin varit lillebror/lillesyster och är minst av oss alla.
Jag har absolut inte samma tålamod med honom som när Max var liten. Jag lirkar inte.
Jag bara säger nej och sedan ligger han där på golvet och vrålar hysteriskt för att han: inte får spela Wii sent på kvällen - inte får äta godis mitt i veckan - inte får slå på min dator - inte får hoppa ner från överslafen på våningssängen - inte får klättra upp och sätta sig på spisen - inte får hälla ut juicen på golvet - inte får gå till dagis utan kläder och andra saker som han tycker är SUPERVIKTIGA och som han fullständigt bryter ihop om han inte får göra.
Jag bara säger nej, ser sur ut och går därifrån. Vid vissa svaga ögonblick skriker jag också NEJ jättehögt och då skriker han tillbaka ännu högre. Ibland kastar han dessutom något hårt på mig.
Jag tittar på honom och tänker VÄX UPP lilleplutt.
15 till 30 minuter senare har han vanligtvis lugnat ner sig. Då kramas vi.
View Maria Agrell's profile
2 kommentarer:
Är själv mellanbarn och förstår.
Hälsa lille Ted att det blir bättre:-)
Hälsa honom också att det kunde vara värre. Det finns faktiskt de som har både storebror och lillesyster. Att vara mittenbarn, det är faktiskt väldigt orättvist:-)
Ja, det kan inte ha varit kul. Din fru då; är hon också mellanbarn?
Skicka en kommentar