Det är en grej jag tänkt på några dagar, men inte riktigt velat skriva, för alla möjliga människor läser denna blogg och den kan ju översättas på olika språk också numera.
Men jag är lite förvånad och kan inte riktigt hålla mig.
Jag försöker lämna kontoret före halv åtta på kvällen så att jag hinner natta mina barn. För att vara svensk är det ganska sent, men jag brukar vara den första personen som lämnar kontoret.
När maken reser kan jag inte delta på möten efter klockan åtta på kvällen. Blev rätt förvånad när någon kommenterade detta genom att utbrista att det måste vara svårt att vara, jag citerar: "emotionellt handikappad" eftersom jag gärna träffar mina barn emellanåt och inte kan satsa all energi på jobbet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
View Maria Agrell's profile
14 kommentarer:
Vem är som är egentligen emotionellt handikappad? Inte du, jag är helt säker!
Skrämmande....håller med Rita!! Kram/Ceilia
Fy vad dumt sagt.
Jag tror att man stannar pá kontoret sá länge för att restaurangerna först öppnar vid 21 (tidigast). Om man kunde käka vid 19.30, skulle säkert fler lämna jobbet tidigare, nicht wahr?
Men de är ju inte mer effektiva för att de stannar pá kontoret halva natten....
Ingen (pá jobbet) kommer att tacka dig för att du inte hann se dina barn växa upp.
Kram Lena
Personen i fråga har själv inte barn.
TACK för att era barn har en mamma som du!!
Farmor
Vilken fruktansvärt kommentar!
Helena
vad vad det han/hon sa egentligen? Det kan vara en helt oskyldig direktöversättning från spanskan, som är ett betydligt råare språk än svenska.
Och kom ihåg, spanjorer har en helt annan humor än svenskar och allt man säger menas inte bokstavligen. De flesta svenskar är dåliga på att tolka sydeuropéer.
Det sades inte på spanska, utan på engelska av någon som har det som sitt modersmål.
Alltså jag har inte barn, men däremot reagerar jag mot en del morsor i Madrid som verkar ha sitt barn som en mode-accessoar istället.
Jag tror inte att personen ifråga begriper innebörden av empati och vem var det egentligen som var emotionellt handikappad?
Eeeh?? Ett klassiskt fall av "han som sa det, han var det", eller hur ;)
Gillar din blogg förresten, läser här ofta och inspireras och gläds.
Min man har en chef som skulle kunna ha sagt precis samma sak. Hon är dessutom kvinna och svensk men utan barn. Tror det där är typiskt för många utan barn, de förstår helt enkelt inte vad de missar!
Cina: "han som sa det, han var det", eller hur ;)"
Jag tror inte personen menar känslsomässigt störd, utan bara krasst konstaterade att jag inte kan satsa allt fokus på jobbet utan jag har något som håller mig bak, sinkar mig, ett "handikapp" för att jag känslomässigt alltid sätter mina barn i första rummet.
Det personen inte vet att den styrka jag får av kärleken mellan mig och mina barn driver mig framåt mer effektivt och fokuserat än 14 timmars arbetsdag.
P.S. Roligt att du inspireras.
Ja, vad svarade du sen? Någonting svarade du väl på det? Du som är så konflikt-orädd och gillar att säga som du tycker! ;-) /Annika
Annika, sanningen är att jag blev lite tagen på sängen, och fann inte riktigt ord.
Tror jag sa något om att inte riktigt ser det på det sättet. Sedan log jag.
För var ska man rimligtvis börja förklara.
Skicka en kommentar