Allt har ett pris.

Jo, det är ju det här med spanskan. Efter två år har jag ju äntligen anmält mig på kurs. Det har inte funnits tid tidigare, eftersom jag jobbat heltid (förutom 3 månaders mammaledighet) sedan jag kom hit.

Så ikväll är det dags igen. Jag har gjort läxan och t.o.m. pluggat extra. En riktig smöris.

Men så har man ju det här med de två små söta. Min man åker till Sverige idag. På seglingssemester med några polare och kanske något jobbmöte också. Som god fru så vinkar jag farväl med ett leende. (Faktiskt sant.)

Vår barnvakt kunde inte passa barnen, så jag hittade ett gammalt mail från en svenska här nere, som rekommenderade en spansk tjej som barnvakt. Jag ringer henne och bestämmer att hon ska hämta Max på skolan idag. Tyvärr hinner hon inte träffa Max innan, men Ted skulle hon se 30 minuter innan hon övertog ansvaret. Hon lovade att ta med legitimation i alla fall. Bra med tanke på kidnappningsrisken tänkte jag.

I morse får jag ett sms att hon inte kan komma!

Jag säger till Max fröken att det kommer någon annan barnvakt och hämtar honom idag. Men att jag inte riktigt vet vem ännu, utan att jag ringer och berättar. På spanska. (Dessa konstiga invandrare).

Desperat ringer jag runt till alla snälla jag känner. Jag kan väl inte ge upp på att lära mig spanska redan. Ninnie pratar med en kollega på jobbet, vars 19-åriga dotter är här och hon skulle kunna hjälpa mig med Ted. Pappan känner jag och han är duktig, så då är säkert dottern också det, tänker jag. Och Ninnis tonårssöner känner Max och kan komma förbi och leka med honom. Tack.

Ingen kan säga att jag inte försöker i alla fall. Det är bara att hoppas att mina barn inte blir arga på mig när de blir stora.