Det här med vänskap.

torsdag 2 augusti 2007

Det här med vänskap.

Kärlek är svårt. Men vänskap är svårare.

Kärlek har oftast en början och ett slut. Det finns tydliga normer. Det viktigaste är att bara älska en åt gången. Du får heller inte ha sex med fler än en - om inte den andra är med.

Vänskap är annorlunda. Man kan ha hur många vänner man vill. Det finns inget slut och ingen klar början. Första hånglet. Finns inte. Bröllop? Finns inte.

Så när blir en bekant en vän?

När man berättat en riktig hemlis? När man druckit kaffe varje dag i ett år? När man delar samma barndomsminnen? När man ställt upp för varandra i tuffa tider? När man partat på Mallis en vecka? När man rest ihop? När man delar samma erfarenhet?

Eller helt enkelt när man synkar. Och kan man göra slut eller rinner det alltid bara ut i sanden?

1 kommentar:

San sa...: Det är ju inte lika väldefinierat när det handlar om vänner. Man säger ju kanske inte alltid att "nu är det vi". Och därför blir ju inte heller slutet lika väldefinierat. Så visst är det vanligare att det rinner ut i sanden (som med ett rollo) än att man faktiskt gör slut. Och det känns konstigt att något starkare (som en vänskap) kan dö ut lika odramatiskt som en fling. Men då synkade man kanske aldrig. Eller inte längre. Men man kan göra slut med vänner, tro mig. Mig har det bara hänt en gång. Men då handlade det mer om någon med ett stort ego som inte fick fylla hela rummet med sitt ego och därav helt enkelt gjorde slut med mig. Men det är inget jag lider av. Det känns ganska skönt att ha begravt den vänskapen. Den var ju aldrig riktigt äkta ändå, känns det som.; 7:44 em

Skicka en kommentar

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

torsdag 2 augusti 2007