Själv har jag en topp-5-kompislista. Barnsligt, jag vet. Men jag känner rätt mycket folk och så funderade jag på vilka jag oftast brukar anförtro mig till och vilka jag får mest energi av att umgås med.
Och det blev mitt topp 5.
Det känns tryggt att verkligen veta att det finns människor utanför familjen som jag gillar och kan prata med. Människor som vet mycket mer om mig än det jag skriver om på min blogg.
Som en livsförsäkring för mina svarta dagar. Och som egoförstärkare de dagar jag känner mig framgångsrik.
Inte ens hälften av dem läser dock min blogg. De vill nog att jag ringer istället eller också är jag inte med på deras topp 5...
torsdag 2 augusti 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
View Maria Agrell's profile
2 kommentarer:
Bekanta är kul, dom kommer och går, man kan ha hundratals av dem. Vänner däremot har man bara några få, ibland kanske inga alls. Med vänner menar jag då någon som alltid ställer upp vad det än gäller. Någon man kan ringa mitt i natten om det behövs.
/Jörgen
PS. Har du några riktiga vänner? Om inte, se till att skaffa någon innan du dör. Det där kanske lät lite väl dramatiskt, men jag tror att det är livsviktigt. Man är väl inte rädd för allvar. Svenskar är ju inte det, eller hur. Jag har blivit sådan här enda sedan jag fick reda på att Ingemar Bergman dog. Får se hur länge det varar. DS.
Hej Jörgen,
Ja, jag har riktiga vänner.
Men jag förstår inte ditt resonemang att om jag inte skulle haft några så skulle jag se till att skaffa det...
Vänskap är en gåva. Vänskap kan man inte "skaffa". Det handlar om att bry sig och dela med sig av sig själv.
Och jag har inte bara tyckt att vänskap är viktigt sedan Bergman dog. Det har alltid varit viktigt för mig.
Men det här med att ringa mitt i natten tycker inte jag är beviset på sann vänskap. De telefonsamtal jag mottagit mitt i natten är mest från fulla killar som vill "prata".
Och är jag själv ledsen på natten så pratar jag helst med min man. Eller ringer någon i familjen. Eller någon granne om jag behöver praktiskt hjälp.
Jag tycker egentligen inte att man kan kräva så mycket av sina vänner. Men man kan ju önska att de ska vara lojala och ställa upp och lyssna i både med och motgång.
Däremot ska man själv tänka på att vara generös mot sina medmänniskor.
Det goda föder gott.
Skicka en kommentar