Grupptillhörighet.

Första veckan på sommarsemestern i Sverige kände jag mig ett med alla jag mötte. Jag och gubben med träningsoverall i bensinmackskön. Jag och slickepottkillen på Stureplan. Jag och Gula Blend-rökarna. Jag och KTH-nördarna i nollningsoverall. Jag och golfarna. Jag och alla svenskar.

Alla vi som har en relation till Allsång på Skansen och känner stolthet över Carolina Klüft. Alla vi som talar svenska. Alla vi som fick gratis tandvård när vi var barn. Alla vi som plockat blåbär i skogen. Alla vi som vet att älgar kan springa över vägen. Alla vi som bubblar av lycka en svensk solig sommardag. Alla vi som vet vad E4 är. Alla vi som har en åsikt om Göran Persson. Jag och ALLA svenskar. Vi är ETT.

Jag lyssnade när folk talade svenska, log och kände mig en del av något större.

Alla dessa gemensamma nämnare - kulturbärare - som jag aldrig tänkt på när jag bodde i Sverige. Saker jag nu inser att jag inte alls delar med mina katalanska eller spanska vänner. Jag har ingen känsla eller åsikt om vare sig politiker eller TV-program här i Katalonien eller Spanien. Jag delar inte kulturen. Jag skummar bara på ytan. Förstod faktiskt inte ens hur mycket jag var del av det svenska förrän jag flyttade därifrån.

Men tyvärr... efter en vecka tillbaka i Sverige är allt som vanligt igen. Min svenska hjärnradar börjar se olikheter snarare än likheter och jag känner mig inte alls i samma grupp som några andra än möjligen min familj och mina vänner.

Helt plötsligt minns jag fula ord som Östermalmsslynglar och Förortsbönder och får exakt koll på vad som är vad. Koderna filterar synintrycken och en hel dag oroar mig för att mina jeans förmodligen är något för vida för vad som är rätt september 2007. Men så tröstar mig någon med att partiga modemedvetna Lindsey Lohan inte heller har supersmala jeans längre. Bootcut är på väg tillbaka. I LA i alla fall. Vilken tur tänker jag först, men sen så skäms jag.

Hur kan jag ens bry mig? Gemenskap har bytts ut mot ängslighet.