torsdag 6 september 2007

We do it the Spanish hard core way.

Crash boom bang. Rakt ut i det okända för våra små söta.

Första dagen på dagis.
10 månader gamla Ted lämnades in kl. 8.00 och hämtades kl. 15.00 idag.

Inskolning?
Tja... jag har ju varit där med honom och lekt en timme igår och lika länge i förrgår.

Hur det gick?
Jo, han vinkade och log när jag gick. Under dagen har han tydligen varit hur glad som helst, krypit omkring, ställt sig upp, gått omkring runt leksakshuset, lekt, sovit och ätit på allt precis som vanligt. Han tänkte förmodligen; "äntligen ett ställe man får röja runt på utan att någon säger ajabaja hela tiden".

När jag hämtade honom fick jag en blöt puss och sedan somnade han. Nu ikväll har han bara garvat så fort jag gjort en rolig grimas eller dansat vilt. Kanske har han fått röka på?

Och storebror börjar ettan.
6-åriga Max stora dag var ju också idag. Han började i första klass på en skola där de inte pratar katalanska, som han redan kan, utan engelska, som han inte kan.

Familjen Perfekt.
Dagen till ära följde både mamma och pappa finklädda med i bilen. Som de perfekta föräldrar vi är så....kom vi förstås försent. Nästan en timme faktiskt. Det är väl bra presterat på första skoldagen och allt. Till mitt försvar kan sägas att tog det 30 minuter att åka mellan hemmet och skolan igår. Fast pga någon olycka på vägen tog det visst 2 timmar idag!

När vi kom fram hälsade vi på hans fröken Miss Ashley, sedan sa vi hej då och vinkade tills sonen sa "gå nu ra" och då åkte vi in till stan på ett viktigt vuxenmöte.

Vadå, om man får stanna, känna in atmosfären, lyssna och titta? Nix pix - this is not Sweden you know. Vi tröstar oss med att de åtminstone har en lock down drill istället (*ha ha).

Efter att Max slutade skolan klockan fyra (!), tog han skolbussen hem - utan oss. När jag mötte honom här nedanför i gatukorsningen en dryg timme senare så var han...

...helt överlycklig. Barnen i hans klass hade nämligen fått en pokal för att de vann en strafftävling i fotboll ute på skolgården. Pokaler är det finaste min äldsta son vet. The American way verkar funka på honom.

Inga kommentarer: