Präktiga skidfamiljen flinar upp sig inför kameran.

La Molina.

14 mil norr om Barcelona. Idag.

Lite snöstorm stoppar inte en svensk från att köra hårt i backen precis.

Som Sverige fast nära Medelhavet.

Lillebror fick åka pulka.

Mot snön.

Maken bestämmer schemat i helgen och då blir det skidåkning i Pyrenéerna. Funderar på om mina knän klarar berget, men man ska väl inte oroa sig så mycket.

Tack för din fina utmärkelse Tove.

Här hittar du till Tove, en störtskön 2-barnsmamma som numera bor på Teneriffa.

Motivering.

Dyr, dyrare, dyrast.

Efter igår kväll känns det som jag kan stå ut i den här stan ett tag till.

InterNations champagneprovning med fyra olika prisklasser och årgångar av Moët & Chandon på nya designhotellet ME gjorde mig alldeles glad och uppspelt.

I "mitt" nätverk...

Det känns lite udda att Amerikas blivande president har en uppdaterad profil i nästan alla online nätverk som finns. Man kan inte låta bli att imponeras över hans moderna kommunikationskonsulter. Och det är oerhört intressant vilka jobb och utbildningar Barack Obama nämner på sin LinkedIn profil.

Den enda skillnaden mellan oss är väl att han har förmodligen inte särskilt mycket att göra så han hinner ha en aktuell profil medan min inte blivit uppdaterad på ett tag ;)

Maria Agrell: http://www.linkedin.com/in/mariaagrell
Barack Obama: http://www.linkedin.com/in/barackobama

Min nya idol.

Jag vet att ni såklart har sett Obamas vinnartal från Grant Park i Chicago från den 4 november 2008, men jag är så imponerad av hans retoriska förmåga att jag bara måste ha den på min blogg för att ni och jag ska kunna njuta av hans tal om och om igen.

The American Way.

Man vet att ens son går i en amerikansk skola när han kommer hem och frågar:

- Mamma, vad är du thankful for?

Det är tydligen Thanksgiving i helgen och skolan är stängd både idag och imorgon.

Ska man kanske köpa sig en kalkon och fira traditionsenligt som Obama & Co?

Inte undra på att barn blir tjocka.

Min egen make har tydligen köpt en motordriven fyrhjuling till vår lilla 2-åring när jag var bortrest. Så nu ska han både käka kakor på sitt spanska dagis och inte ens motionera på vägen dit...

Ungarna åker rutschkana.

En film till familj och släktingar hemma i Sverige.

Någonting trevligare att titta på.

Det värmer mitt modershjärta när storebror hjälper lillebror upp för rutschkanorna.

Mitt friska finger.

Jag kanske är gammalmodig eller bara lite för svensk, men inte skulle jag säga att mitt finger ser normalt ut. Jag har slutat äta antibiotika efter 17 dagars behandling och jag behöver inte längre gå till vårdcentralen varje dag för att lägga om såret.

Bilden togs alldeles nyss och både min doktor och sjuksköterska säger att åh, vad fint det ser ut nu, du har inte längre ett öppet sår så du behöver inte komma hit mer.

Kanske är det så att en doktor botar bara sjukdomar, inte kroppsdelar som redan är döda! Fingret gör inte ont längre, så jag ska väl bara hålla tyst och vara tacksam för att de inte kapat av det.

P.S. Det gula är inte infektion utan jod men ändå...
P.S. Förlåt om ni äcklas, men tänk på stackars mig då som har skiten på min kropp hela tiden.

Det går visst strålande för min bloggkollega Carl. Grattis mannen.

För vad det nu kan vara värt kan noteras att antalet besökare på denna blogg under denna dag med största sannolikhet kommer att passera gränsen 4 miljoner. Intresset finns tydligen.

Källa: Carl Bildt.

Lillebror är med i ett konstprojekt på dagis.

Jag tror inte riktigt Ted vet vad det är som händer, när han "ståsitter" på kanten i sin blåvitrandiga tröja och ser en pojke som ligger på golvet för att bli avbildad.

Ted - the artist.

Men vad ska det bli verkar han undra?

Titta, vad vi tillsammans har skapat.

Konstverket rättvänt.

En fin gubbe.

Turen verkar ha återvänt och jag är på väg mot nya bekantskaper.

Jag funderade igår på väg hem från stan på vad jag kände inför livet i Barcelona och det enda jag kände var att jag var oerhört uttråkad och att det aldrig händer något roligt och att flera av mina nära vänner har flyttat härifrån.

Mitt negativa förhållningssätt kan ju också ha att göra med att barnen varit sjuka i 2,5 veckor och jag har varit mer eller mindre isolerad och när de är friska så jobbar jag hela tiden, men just då tänkte jag inte på dessa möjliga bidragande faktorer.

När jag kom hem och gick igenom mina mail, så öppnade jag för ovanlighetens skull några meddelanden som jag fått från alla de nätverk* som jag är en oerhört passiv medlem av och vips hittade jag en rolig inbjudan till champagnekväll med stans internationella crowd. Moët&Chandon Champagne Dinner in Barcelona.

Bara sådär. Festen är imorgon kväll. Just den kvällen hade maken och jag redan bokat barnvakt för att äntligen hitta på något roligt tillsammans och dessutom hålls festen i ett nybyggt designhotell precis ett kvarter från vårt hus.

Helt plötsligt känns Barcelona som en stad där allt kan hända

* Exempel på några nätverk jag vanligtvis är en alltför passiv medlem: InterNations, XING, Svenska Mammor, SWEA, Shortcut, Utlandssvenskar, LinkedIn, Shenet, Gild International, ASMALLWORLD etc.

Ställtid.

Jag har inte riktigt förstått det själv men jag är enormt långsam med att skifta fokus. När jag väl börjat en process kan jag driva den länge och väl men det känns som att vända en oljetanker när jag ska byta tankeverksamheten mot ett annat håll.

Det innebär att jag ofta stampar på samma plats innan jag förstår åt vilket håll jag ska gå. Och sedan går jag och går och fortsätter gå.

En nackdel med detta sätt är att jag nästan alltid kommer för sent. Min hjärna hinner inte skynda sig innan jag avslutat den tidigare processen.

Måste hitta ett förhållningssätt. Kanske alltid räkna med 2 timmars ställtid eller en hel dag då jag inte gör någonting mellan olika resor eller uppdragsgivare.

Men hur går det då med produktiviteten?

Min roll som storasyster.

Min kompis Maria Forssén är intervjuad i Metro kring betydelsen av i vilken ordning man föds in i familjen.

Ur Metro:
Barack Obama är det. Nästan alla toppchefer är det. Födda till framgång.
– Ja, vi storasyskon har lite storhetsvansinne, säger Maria Forssén, 42, ordförande i nätverket Shenet.

DN skriver också om samma sak.

Kanske är det pga av att jag är storasyster som jag har driv och vill bestämma och är mer praktisk än drömskt äventyrlig. Småsyskon kanske är nöjdare och mer tar dagen som den kommer.

....................

Nyutkommen litteratur i ämnet:
Dr Kevin Leman, författare till den nyutkomna boken ”The firstborn advantage". Storasyskon är födda till vinnare, enligt den amerikanska psykologen.

Elisabeth Schönbeck, författare till nyutkomna "Äldst, yngst eller mittemellan" (Forum 2008), en bok om hur positionen i syskonskaran präglar oss för livet.

Noterat i pressen.

Dataspelsbranschen skriver på sin blogg av Martin Lindell att det är bra att Fair Play försvinner och det kan man ju förstå att de tycker, men inte att de skulle erkänna det öppet. Hälsoministeriet i Peking däremot förväntas godkänna en ny handbok om internetberoende nästa år, som är baserad på kinesisk forskning. I handboken beskrivs internetberoende som ett tillstånd som liknar exempelvis alkoholism eller spelberoende. DN rapporterar från Gaming Forum där de har gjort intervjuer med föreläsarna Susan Villani och Jeroen Jansz och SvD berättar om att vi nu avvecklar det ideella projektet Fair Play efter 6 intensiva år.

Uppdatering 2/12: Aftonbladet refererar även till Gaming Forum i artikeln Bör vi oroa oss för dataspelandet? av Terri Herrera Eriksson.

Gaming Forum.

Känner mig stolt att 160 deltagare medverkade till en intressant diskussion på Gaming Forum i fredags.

Måste jag se så allvarlig ut?

Hade en mysig kväll med Linda och hennes kompisar på Maries jobb vid Slussplan i fredags.

Morsorna.

Fredag. Ika, Marie, Moa, Lotten, Linda, Brita, Mia m.fl.

Lila är min nya favoritfärg. Syns det?

Rökaren avslöjad.

Helt overkligt. När jag flög tillbaka från Stockholm så förutom att en passagerare tuppade av och slutade andas och flygvärdinnan helt hysteriskt börjar skrika efter en läkare och patienten till slut vaknade till liv men började kräkas istället.

Ja, alltså förutom det, så luktade det rök i planet igen. När jag påtalade det för flygvärdinnan så berättade hon att det var kapten som rökte... och eftersom han är den som bestämmer på planet så kunde hon ingenting göra. Spanair gott folk.

Det var vinter i Stockholm.

Vackert med snö.

Tätt intill livet.

Det snöar i Stockholm. Jag sitter på Arlanda på väg hem till Barcelona. Jag blir alltid glad när jag är i Sverige. Allt känns så självklart. Man har en naturlig kontext. Jag älskar svenskarna.

Jag vet att jag en dag kommer att flytta tillbaka hit. Det bara är så. Men samtidigt finns det så många andra platser i världen jag vill leva på också. Trygghet vs äventyr. De båda krafterna lockar mig åt olika håll.

Det känns lyxigt att kunna välja. Att ha möjlighet att få både och i livet. Som välutbildad svensk är man välkommen nästan överallt i världen. Klart man vill prova. Sverige finns ju alltid kvar.

Mitt kära hemland bara finns här alldeles fantastiskt och väntar på den dag jag blir vuxen, flyttar hem och kanske vågar köpa vår första bostad.

En epok i graven.

Efter sex års verksamhet lägger vi ner min professionella baby: organisationen Fair Play, en liten bricka i ett stort spel.

Sista aktiviteten var dagens forskningssymposium på Berns i Stockholm: Gaming Forum. Oerhört intressant dag. Och blandade känslor på olika plan.

Strippkväll i Stockholm.

Minglade ikväll på invigning av Katerina Janouch nya "mistress shop" Pom Pom Parlour på PUB och mitt i festen blev det cabaré och tre snygga tjejer strippade och lyste upp Stockholmarna i i novembermörkret. Och där stod jag och fick en minidildoinstruktion av värdinnan själv.

Ovanligt.

Idag var det någon som rökte inne i flygplanet från Barcelona till Stockholm. Tre gånger. Det stank i hela planet. Kabinpersonalen gjorde inget. Udda.

48 timmar Stockholm.

Borde packa snart. Åker till Stockholm imorgon bitti. Fast först ska pressmeddelandet iväg och den busiga lillen måste jag få att somna i sin säng på något magiskt sätt.

Solen skiner.

Skickade iväg en överlycklig storebror med skolbussen imorse. Efter 2,5 veckor i soffan var han sugen på att träffa sina klasskompisar igen. Och lillebror är på dagis. Att barnen är friska gör mig lycklig - även om jag inte kan låta bli att stressa upp mig för jobbet nu istället.

Vänta du bara tills mitt finger är klart för strid...

Tror lillebror har kommit in i någon form av trotsålder. Hur som helst vägrar han att byta blöja. Oavsett innehåll. Det blir ganska tuffa kamper för att genomföra proceduren. Han är dessutom hur stark som helst. Hans senaste attackgrepp är att knipa tag hårt i mitt onda finger och låtsas titta förvånat när jag skriker ut min smärta.

Första natten i nya våningssängen.

Lillkillen har vuxit ur spjälsängen och nu ska grabbarna börja sova i samma rum.

Kvällspasset har börjat.

Mitt svenska uppdrag kräver kvälls- och nattarbete. Ett pressmeddelande ska skrivas ikväll med utgångspunkt från en intervju jag ska göra med en amerikansk forskare om en timme och den ska skickas ut imorgon, en hemsida ska produceras och lanseras på torsdag och på fredag har vi forskningssymposiet Gaming Forum där jag i egenskap av projektledare för Fair Play är en av arrangörerna och måste förbereda en hel del.

Hoppas barnen somnar tidigt ikväll.

Just nu arbetar jag med att förbereda detta rymdmöte i Torre Mapfre imorgon.

Entreprenörer möter ESA (European Space Agency) med en möjlighet att få kapital till att utveckla nya bolag med teknik från europeisk rymdforskning. Två av mina uppdragsgivare arrangerar mötet, så jag är delaktig från flera håll, vilket innebär att jag kommer att slita hårt både idag och imorgon.

Backlog.

Det är inte lysande för karriären att ha barn som är sjuka i över två veckor i sträck. Man sitter lite grand i skiten efter det. Har lyckats hålla två av tre jobb flytande, men jag fruktar att jag sjunker med det tredje.

Gullig återkomst.

Lillebror började på dagis igen igår. Första gången under hela november. Första gången som 2-åring. Det blev ett kärt återseende. Allt stannade upp, de slutade spela musik och dansa och alla barn och fröknar kom fram och ville krama honom. Sedan sjöng de en katalansk godmorgon-Ted-sång.

Min lilla son bara stod där och tittade. Med sin snuttefilt under nosen. Lite blyg sådär. Rart.

Mitt vanliga egojag är tillbaka igen.

Svenska tidningen Sydkusten, som finns i södra Spanien, november 2008.

P.S. Men fy, vilken hemsk bild. Ser jag ut så på riktigt? Och har jag verkligen sagt det där? Rubriken har jag inte satt i alla fall.

Diagnos.

Båda sönerna fick Estomatitis herpetica + att den ena dessutom fick Impetigo.

Och så blev vi en familj.

Man blir frisk av att tänka positivt har jag hört, så jag fortsätter peppa mig lite. Jo, jag måste säga att sjukdomarna har fått familjen tajtare och mer synkad. Tror vi aldrig har varit tillsammans alla fyra så mycket som nu. Inomhus - utan utflykter eller resor på hela två veckor. Maken har avbokat två Englandsresor och jag en Sverigeresa.

Nu känns vi mer som en familj och inte bara fyra individer som älskar varandra och bor under samma tak emellanåt.

En lista på saker som går blixtsnabbt här i landet:

1) Biltjuvar på moped - de stoppar in kniven i bildäcket innan man hinner se dem.
2) Hissdörrar - de stängs alltid innan man hinner gå in och man blir klämd.
3) Servitörer - plockar bort kaffekoppen innan man druckit klart.
4) Bilar/motorcyklar - alltid kors och tvärs hit och dit och byter fil utan att titta i döda vinkeln - supersnabbt.
5) Katalanska - när folk pratar hinner jag inte höra av de säger, fast det beror ju inte bara på farten förstås.
6) Telefonicas telefonkundtjänst - de lägger på luren innan man fått svar på sin fråga.
7) Ficktjuvar - en Barcelona klassiker.

Snart som vanligt igen.

Imorgon börjar nästan det vanliga livet igen. Lillebror ska förmodligen till dagis. Maken reser till Skottland, barnflickan blir hemma med storebror som förhoppningsvis piggnar på sig senare under veckan och jag ska försöka jobba med mitt onda finger.

Nappfri - en positiv sidoeffekt.

När lillebror inte åt på en hel vecka för munnen för full av blåsor, så använde han heller inte sin napp för den gjorde också ont.

Det börjar väl bli dags att sluta med den nu i alla fall tänkte vi och passade på att gömma alla nappar.

Nu verkar det som att Ted har glömt bort att han behöver nappen för att sova...

Barnen som väntar på storebror.

Hämtade Max läxa på Amerikanska skolan häromdagen. De 19 övriga barnen i klass 2C har inte träffat honom på över 2 veckor nu. Vi håller tummarna att att han blir frisk snart.

Molly molly mus.

Efter två veckors sängliggande och inomhusliv kan jag samtliga Teletubbies, Molly, Elias, Pippi och Pingu filmer utantill. Och Cars förstås. Storebror har fått anpassa filmsmaken efter den minsta. Men nu är det tid för filmavvänjning.

Steg 1: Old School: Pussel.

Vi grillade på skogsuflykten - innan bildäcket blev knivskuret.

Vink vink.

Maken har lagat smarrig sjukmat.

Lillebror har fått aptiten tillbaka.

Äter både sin egen gröt och storebrors cornflakes.

Man kan bara skratta.

När vi efter två veckor äntligen tar oss ut från hemmet för att åka till skogen för att få lite frisk luft så... är det någon som punkterar vårt däck med en kniv när vi stannar vid rödljuset på väg hem igen igår vid sjutiden på kvällen. Fastän vi hela tiden tittar i backspegeln eftersom det hände samma sak på samma ställe (Av. Diagonal - vid Glories) i slutet av förra året.

Tack vare att maken är rätt händig och fixar att byta däck själv, blev vi inte rånade och inlurade på skum gata i alla fall. Fast nya däck är aldrig billigt. Och jag har nu fått ytterligare en grej att fixa med nästa vecka.

On the brigh side
Storebror åt en tugga pannkaka idag vilket innebär att han håller på att bli bättre. Äntligen. Och så skiner solen...

I fyra faser: ett äckligt finger som gör ont.

Status storebror.

Storebror har ännu inte börjat äta. Det har gått en vecka imorgon sedan sista tuggan. Han väger lika mycket som för två år sedan nu. Fast är en decimeter längre.

Men han är piggare, så nu ska maken ta med oss alla ut i skogen för att vi ska få andas lite frisk luft.

Gamla tanten.

Jag går till sjuksyster varje dag för att lägga om mitt sår på fingret. Det gör bara pensionärer. Och tydligen jag.

Har ett schema på vårdcentralen med uppbokade tider för sju dagar framöver. Det läker visst inte. Funderar på att publicera en bild, men det kanske uppfattas för äckligt så att ni aldrig kommer tillbaka hit mer.

Ska ju till Stockholm på torsdag och jag måste boka tid för såromläggning någonstans. Finns det ett ålderdomshem nära mitt hotell på Nybrogatan tro?

Ignorera smärtan och bit ihop nu flicka lilla.

Om precis en vecka ska jag stå på Berns scen i Stockholm och inför 180 personer förklara projekt Fair Play (2002-2008) avslutat i samband med att vi då genomför vår sista aktivitet: forskningssymposiet Gaming Forum. Mycket jobb kvarstår. Jag måste börja samla ihop mig snart.

Nu kan det bara bli bättre.

Vilken tur att jag inte har något roligt och dyrt bokat inför nyår för i så fall hade jag fått ställa in det, eftersom det med posten idag kom ett brev från den spanska skattemyndigheten att jag måste betala in 2305 Euro i momsskuld, istället för att få tillbaka 1200 Euro som min revisor sagt att jag skulle få. Borde prata med en duktig internationell skattejurist som kan det här med betalning av moms mellan olika länder.

Ang. samtalsämnen.

Jag undrar hur rolig jag kommer att vara när jag är gammal? Förmodligen astråkig. Jag kommer ju bara att prata om mina alla sjukdomar och krämpor. Ni hör ju själva - jag ältar ju hela tiden om bara elände. Så här kan vi inte ha det. Inte nog med att jag är sjuk. Jag är vansinnigt tråkig också. Borde åtminstone skona världen och genast sluta blogga. Men då får jag själv ännu tristare liv - och det orkar jag inte med just nu.

Världens tuffaste tjej går till doktorn.

Gick till sjuksyster idag för att lägga om mitt sår på fingret. Hon frågade vilka vaccin jag fått i mitt liv och när, men när jag inte visste började hon skälla på mig och undra varför jag inte talade bättre spanska.

Efter lite tjafs om det så tittade hon på mitt sår och tydligen hade det blivit värre. De spanska bakterierna verkar vara seglivade, de lever än, fastän jag pepprat mig full av starkaste antibiotikan i snart en vecka.

Och de måste sprätta upp mitt finger igen. Utan bedövning. Vet inte varför. Men helt plötsligt var det två läkare i rummet, en sjuksyster och så jag som låg på en brits och grät över min sjuka son, medan de skar upp mitt finger och tryckte ut en massa äckligt var. Sjuksyster sa åt mig att sluta gråta medan doktorn svarade henne att patienten får visst gråta om det får mig att må bättre.

Sedan satte jag på mig mina solglasögon för att dölja tårarna som forsat ut från mina virusinfekterade ögon.

Förmodligen såg jag rätt fånig ut, eftersom det regnade utomhus.

Jag pustade ut i kvarterets café innan jag gick hem och sprutmatade storebror med blåbärssoppa. Maken ställde in ytterligare en Englandsresa och jag tog en taxi till kontoret i Born, men hade svårt att finna jobbmotivationen.

Årets julkort.

Förra året Las Ramblas. Året innan framför en grafittivägg i Poble Nou. Vi skulle ha tagit årets julkort i helgen, men eftersom alla är sjuka och lillebror ser ut som att pesten drabbat honom får jag hitta på något nytt i år. På julafton publiceras resultatet och då får ni berätta om ni gillar det eller inte.

Jag har blivit moster igen :)

Min lillasyster fick sin andra son nu ikväll. Klockan fem åkte hon in till Hudiksvalls BB och två timmar senare var Noahs lillebror född.

Min pappa har nu 5 barnbarn. Alla söner. Inte en dotter på vår sida släkten så långt ögat når.

Grattis Christina, Fredrik & Noah. Härligt att allt gått bra.

Om katansk offentlig sjukvård.

Vi har en privat vårdförsäkring. Det har de flesta anställda på internationella bolag här i Barcelona. Det är ganska dyrt fast det ger oss tillgång till fina sjukhus. Fast just nu förstår jag inte varför man ska behöva åka dit, när den offentliga sjukvården är så fantastiskt bra.

De senaste veckorna har vi besökt den katalanska allmänna sjukvården hur många gånger som helst. Både stans stora offentliga barnsjukhus och den lokala vårdcentralen (Cat. Salut) precis vid vårt hus.

Hos kvarterets Cat. Salud finns ungefär 20 husläkare och 8 barnläkare. Man får tid samma dag som man ringer. Det är rent och fint och läkarna har koll på läget. Det är öppet från åtta på morgonen till åtta på kvällen.

Och det är helt gratis för både vuxna och barn.

Till dig från Djursholm som googlat: Barcelona blogg.

Får en hel del läsare som trillat in på min blogg för att de googlat på Barcelona. Stackars dem. Hamnar hemma i vardagen hos en helt vanlig oglamourös småbarnsfamilj med mysko sjukdomar. Enda skillnaden mot vanliga Svenssons är att vi inte får några VAB-pengar från Försäkringskassan. Inte heller får vi egentligen vara lediga från våra jobb. Förmodligen får vi sparken istället - och hamnar hos Soc. Om vi nu hade kunnat katalanska, så att vi hade förstått hur man fyller i bidragsblanketterna.

En toppentjej och två busiga ungar.

Emily och barnen när vi skulle ha haft Teds kalas. Man ser på lillebror att han precis blivit sjuk men jag publicerar bilden ändå. No mercy liksom. Med torkat snor och en första blåsa och allt.

Tänk om man hade någon av deras hjärnor.

Jag ser på besöksstatistiken att ni hänger kvar, men jag förstår om ni letar er bort härifrån. Man orkar ju inte läsa en blogg om en familjs alla sjukdomar. Här kommer ett filmklipp med några riktigt intressanta människor. Världens duktigaste kommunikationsstrateger.

CBS 60 Minutes intervjuade Obamas innersta cirkel – Axelrod, Plouffe, Dunn, Gibbs – ett par timmar efter hans segertal i Chicago i tisdags.

Axelrod:
"It's like the end of the movie MASH, the war is over, we're all going home, we want to go home, but on the other hand it's sort of a bit of melancholy because we've come to love each other and believe in each other and we've come to know that this was a singular experience and it will never be the same "

Jag vill ha vårt friska liv tillbaka!

Kom precis tillbaka från doktorn som har skurit i mitt finger. Tömde ut en massa äckligt var. Det gjorde ont och gör fortfarande ont. Storebror äter inget. Lillebror är helvild fast går inte på dagis ännu, så barnen och jag är hemma. Och maken ska resa iväg till England igen på onsdag. Samma dag som min London-chef kommer hit för att träffa mig och Barcelona Stad igen. Tur att Emily fortfarande är frisk.

Och idag när jag lyckades pallra mig iväg till föräldramöte på storebrors skola, så var ringleden Ronda Litoral avstängd pga demonstration, men det stod ingenstans, så helt plötsligt fick man bara inte köra längre och jag blev stående i bilkö i en och halv timme. Med ett bultande finger.

Sjukstugelivet del 2

Jag är mör. Fingret gör ont. Läppen gör ont. Magen krånglar. Halsen gör ont. Ögonen är fulla med bakterier. Jag käkar 600 mg ibuprofen var 8:e timme + antibiotika både i munnen och ögonen. Jag mår illa.

Storebror har jätteont i munnen och vill varken äta eller dricka. Vi håller tummarna att han inte kommer att bli lika sjuk som lillebror.

Den lilla ser fortfarande ut som sju svåra år i ansiktet men är hur pigg som helst och drar fram alla saker som finns och äter sju glassar per dag.

Något positivt?

Ja, jag är tacksam att lillebror överlevde typ pesten förstås.

Och eftersom jag varit hemma nästan dygnet runt har jag hunnit tvätta 6 maskiner per dag. All översvämningstvätt är äntligen borta. Tvättar den sista duken nu. Jag byter också alla sängkläder varannan dag, eftersom blodet från alla blåsor måste bort, för att minimera smittspridning. Men trots det är tvätthögarna inte så stora.

När små tvätthögar är det mest ljusa i en persons liv så fattar ni hur lång ifrån Miami jetset liv jag lever just nu.

Snälla, peppa mig lite.

"Mina" svenska Barcelona-girls.

Skulle ha gått på Hugo Boss fest i torsdags. Med mina svenska Barcelona-vänner. Men jag var ju hemma i sjukstugan. Se så fina de var.

Fotots källa: Malin.

Grattis pappa!

Min rara pigga duktiga kärleksfulla pappa fyller 60 år idag. Stort grattis!

Jag hade så gärna vilja vara i Hudikvall och fira honom, men jag har inte hjärta att resa ifrån min sjuka son så jag fick tyvärr avboka flygbiljetterna.

Att inte enkelt kunna svänga förbi nära och kära är det pris man får betala när man väljer att bo utomlands. Det är inte lika enkelt att vara spontan.

Stort grattis superentrepenören Tomas Bäckström, världens bästa pappa och våra barns favoritmorfar.

Sjukstugan när den är som mysigast.

Oro versus här och nu.

Jag har en dum ovana. Jag oroar mig. Istället för att bara gilla läget här och nu så oroar jag mig för det värsta. Som nu.

Lillebror Ted mår äntligen bättre. Jag oroar mig för att han ska få ärr i hela ansiktet istället för att glädjas åt att han börjat äta igen och återfå sin forna kroppsvikt.

Storebror Max har fått hög feber och en blåsa på tungan. Jag oroar mig för att han ska bli lika sjuk som Ted har varit, istället för att bara konstatera att han är lite sjuk och inte verkar ha särskilt ont.

Jag äter antibiotika för mitt svullna finger och jag oroar mig för att det inte ska hjälpa och jag ska bli tvungen och sprätta upp fingret och hälla ut allt äckligt eller om det inte blir bättre, så är jag tvungen att amputera. Jag oroar mig också för att fingret ska göra lika ont i natt som det gjorde igår natt när jag skrek och hoppade runt av smärta.

Och så mår jag illa av antibiotikan också. Det hatar jag. Dessutom borde jag äta yogurt så jag inte får svamp av antibiotikan, men det tycker jag inte om, så då oroar jag mig för att jag ska få svamp också istället för att tänka att fingret gör lite ont och det går nog snart över. Och så undrar jag om jag överdoserar värktabletterna och kommer att få blödningar i hela magen och dö för att jag inte klarar smärta.

Sa jag att jag har en ögoninfektion också? Och blåsa på läppen. Ja, ni fattar ju. Det finns hur mycket som helst att oroa sig för. Det känns som att jag börjar tycka synd om mig själv och det skäms jag för.

Istället borde jag fokusera på det positiva för det ska tydligen göra susen för hälsan och tänka på att maken gjorde en underbar gryta till middag, storebror sover sött, värktabletterna hjälper mig och lillebror skrattar och spelar kula på golvet med min kära man.

Så här skulle man ju ha haft sin bröllopsannons...

Galet roligt. GP har gjort en uppföljningsartikel.

Källa: As Good as it gets.

Sjukstugelivet fortsätter.

Mitt högra f-ck you finger har blivit superstort. Inflammerat och fullt av bakterier. Käkar värsta antibiotika kuren men den har inte börjat verka ännu. Proppar i mig smärtstillande men i natt när jag vaknade var det ett tag sedan och då kändes det som att jag skulle föda barn. I fingret. Så ont gjorde det.

Storebror har nästan 39 graders feber men är allmänt bara snäll och lugn. Lillebror har fått energin tillbaka men ser ut som en sjukling i ansiktet med alla sina blodiga blåsor. Och maken ska strax iväg och träna för att orka ta hand om oss alla.

En vecka sedan.

Vi brukar försöka fotografera hela familjen när barnen fyller år för att se hur barnen växer och hur vi föräldrar blir äldre och äldre... Förra lördagen precis innan Ted blev sjuk samlade vi ihop oss och jag försökte få Ted att "give me five" men han hade inte lust. Dagen efter låg han ju däckad, så kanske han hade det på känn.

Genombrott.

Lillebror åt mat idag. Pasta. Han var superhungrig. Första tuggan på sex dagar!!!! Han ser fortfarande ut som hej kom och hjälp mig i ansiktet men med värktabletter och antibiotika börjar han piggna till och röra sig igen. Underbart.

Försöker tänka på något annat.

Storebror åkte gokart i söndags - då när vi trodde att Ted bara skulle vara lite normalt förkylningssjuk.

Vändpunkt?

Idag åt lillebror en halv druva och två skedar yogurt. Första gången mat sedan i lördags. Annars bara vätskeersättning. Och så orkade han slå mig när jag sprutade in värkmedicinen i munnen på honom. Ansiktet ser värre ut än någonsin, men han börjar få krafterna tillbaka. Vi håller tummarna på att botten är nådd nu.

Kalaset blev ju inställt men vi hann äta tårta innan Ted blev sjuk i alla fall.

Lillebror är fortfarande risig och har fortfarande inte ätit något sedan i lördags och vätskeersättningen sprutar vi in i munnen på honom. Han gråter och protesterar för det gör ont. Det skär i hjärtat att se honom så här svag. Var på sjukhuset idag, han har gått ned 15 % av sin kroppsvikt och tydligen har han fått streptokocker också. Han blev inte inlagd och det tar jag som ett positivt tecken. Förhoppningsvis biter antibiotikan snart för det här är vidrigt.

Hoppfullt.

"Yes, we can"

Bli frisk snart!

Nu sover äntligen den lille.

Men hjälp vilken pärs det är att se sitt barn plågas utan att man kan göra någonting. Han har inte ätit sedan i lördags kväll. Och sover inte på nätterna. Han dricker knappt något, förutom när vi tvingar honom så att han inte ska torka ut. Han har så ont så ont. En virusinfektion som gett honom blåsor i ansiktet, på halsen, på tungan, i tandköttet, i halsen och allt han gör är att gråta och kvida ajajajajaj. Han är så hungrig men klarar inte av att svälja. Vissa blåsor blöder. Han har magrat. Var fjärde timme ger vi honom smärtlindring, men det räcker inte. Doktorn säger att det är bara att vänta och att om några dagar ska det gå över, men det måste ju finnas någonting annat man kan göra än att bara krama och vyssja?

Hoppas det vänder snart annars måste vi till sjukhuset så att han får dropp, annars får han inte i sig tillräckligt med vätska.

För att avsluta med något positivt så känns det skönt i alla fall att doktorn sa att det inte smittar vuxna och att storebror inte verkar ha drabbats.

Ett av mina tre uppdrag.

Världens bästa make ställde in sin tjänsteresa till Skottland för att hand om den lille, så kunde jag springa iväg till mina jobbmöten med Londonchefen och Barcelona Stad. Tack. Idag på kontoret fick jag mina visitkort också. Med den kommunal stämpeln och allt. Så totalt integrerat.

Ett försök att muntra upp oss...mest mig.

När vi kom till hotellet i Miami så fanns det ett informationsblad i vår bungalow med vädret, turistattraktioner och de allra senaste viktigaste nyheterna. Med tanke på att det var ungefär 2 veckor kvar till valet och USA är inblandade i rätt många sammanhang i världen, så är man ju lite förväntansfull inför vilka toppnyheter som är relevanta för dem.



Fast...vad står det...helt irrelevanta nyheter...är det ett försök att vara rolig eller är man orolig att uppröra hotellgästerna?

Roligt nästan jämt.

Födelsedagsbarnet är sjuk sedan ett dygn tillbaka. Kalaset blev inställt. Han är ledsen och har ont i munnen nästan dygnet runt. Och vill inte sova. Eller äta.

När vi tittar ut ser vi regnet ösa ner och översvämningstvätten på terrassen är fortfarande inte är borta - fastän jag tvättat 15 maskiner denna vecka.

Inne i våningen där vi försöker kurera oss är det saker överallt som målarna lagt samman och målarfärgslukten ger mig huvudvärk.

Imorgon flyger maken till Skottland och min uppdragsgivare kommer hit från London för vi ska ha ett viktigt strategimöte med Barcelona Stad.

Det har även uppstått en akut utmaning på mitt Stockholmsuppdrag som måste lösas före tisdag och på torsdag ska jag till Stockholm för en mobilkonferens med min tredje uppdragsgivare. Dessutom ska storebror följa med för vi ska upp till Hudiksvall och gratulera min pappa som fyller 60 år.

Tycker mest synd om den lille som har så ont. Försöker få honom att åtminstone dricka något, så att han slipper sjukhusbesök.

Fullt upp och rätt tuffa utmaningar just nu med andra ord. Försöker peppa mig mentalt, men det går knaggligt. Själv har jag ont i halsen, men det ignorerar jag med värktabletter. Det måste gå.

Archie & Julian Blackman

Min goda vän Julian i Australien som jag känt i snart 20 år har blivit pappa till lille Archie som nu är 3 månader. Blir så glad när hans kvinna Jo skickar mig bilder på den lille.

Är Spotify så bra som alla säger?

Det har varit ett evigt tjat om musiktjänsten Spotify. Nu ska jag testa om det är så bra som folk säger. Tack för inbjudan Linda Skugge.