Skakad.

Träffar stiliga Dr Gomez som visar på ett" demoknä" varför jag har ont. Jag låtsas förstå de spansklatinska orden och ler när han säger att jag inte behöver operera. Någon typ av kronisk inflammation, vatten lite här och där och brosk på fel ställe. Ordineras rehab. För knäna alltså.

Ringer spanska försäkringsbolaget som godkänner behandlingen och får ett certifikationsnummer. Går ner till fysioterapin för att boka tid. På vägen dit går jag förbi salen där min gynekolog stack hål på fosterhinnan för att pusha fram min Barcelona-födda son. Minns inte upplevelsen med glädje. Tyvärr. Går också förbi operationssalen och ut kommer först en kvinna på en bår som inte verkar må bra. Någon meter bakom kommer en liten pojke också ut på bår utan sina föräldrar och jag blir tårögd. Hatar sjukhusmiljö och det borde vara förbjudet med sjuka barn.

Kommer slutligen fram till sjukgymnastiken och ojar mig över att man måste gå igenom the "restricted area" med allvarligt sjuka patienter på vägen hit. Känns som att klampa in i folks allra mest privata situationer. Hur som helst, får förslag på rehab-program för sommaren.

På vägen hem sitter jag snällt i min bil i en korsning och väntar på grön signal när jag blir påkörd av en buss. Backspegeln flyger av och hela passagerarsidan är bucklig. Jag är ok.

Sommarlovet börjar ju fint och planerna framöver är:

* Dagligen se nyopererade människor och hoppas att jag inte svimmar.
* Rehab
* Tjafsa med försäkringsbolag
* Laga en trasig bil

Fast å andra sidan...vilken tur att jag lever och att knäna verkar gå att laga.