Ful och vacker.

Går en morgonpromenad längs Medelhavet i myspyskläder efter att vi lämnat storebror vid skolbussen. Maken är i Alicante och besiktar bilen. Det är molnigt fast varmt. Lillen slumrar i vagnen. En timme senare möter jag våra franska grannar. Jag försöker vinka från lite på avstånd, men de ska prompt prata. Hon är läkare, forskare och fd. modell. Han är mest bara snygg och ska precis flyga till Washington på affärsresa.

Jag gillar verkligen att umgås med dem men INTE när jag står nyvaken i typ pyjamas oduschad och ofixat allt. Framför allt saknar jag min mascara. Kom på att jag är lite fåfång ändå trots att jag brukar tjata om motsatsen. Jag känner mig bara ful och obekväm.

Märkligt nog kom det en halvtimme tidigare fram en liten man i 70-års åldern som kände att han bara måste uttrycka sin förtjusning. Han förklarade att min man måste vara lycklig med en sådan vacker fru. Jag har blivit tillräckligt gammal för att tacka allra hjärtligast för den typen av spontana komplimanger från främlingar. Men funderar samtidigt vad han tänkte på? Ett ligg? Vara snäll? Eller kunde han rimligtvis tycka så? Och varför vill han berätta?

Det är väl så att man aldrig är lika ful som man känner sig ibland och heller inte lika snygg som man upplever spegelbilden efter några glas champagne.

Samtidigt ligger skönhet mest i betraktarens ögon. Man ser det man känner.