Gemensam nämnare.

När jag ligger halvnaken på britsen hos min katalanska fysioterapeut så pratar vi knän och fotboll. Jag övar min spanska. Idag tröstade han mig för att Sverige förmodligen inte kommer att kvalificera sig till VM. Han försökte peppa mig genom att påminna om året 1994 då vi kom trea.

Han mindes målvakten Ravelli fast tyckte att det var ett osvenskt namn. Och så Henke Larsson förstås och vi snackade om att han fortfarande lirar. Sedan började han prata om Tomas Brolin med beundran i rösten. Jag blev både glad och förvånad att folk här minns honom fortfarande. När jag berättade att Brolin och jag gick i skolan ihop och att han är riktigt trevlig kille lyser han upp.

Det finns något magiskt med svenska sportstjärnor, långt efter deras glansperiod. Internationellt i alla fall. Det måste jag komma ihåg att berätta för Tomas. Hur stolt jag känner mig. Äh, jag messar direkt.