Ligger efter med det fysiska.

lördag 14 maj 2011

Ligger efter med det fysiska.

Jag har en trasig tand. Har varit för slö för att boka tid. Tills nu. När den gör ont som attan. Svär åt mig själv. Varför krävs det smärta för att ta tag i kroppen? Har inte heller varit hos min gynekolog sedan Ted föddes. Han fyller 5 år i höst. Någon sa att man borde gå varje år. Kolla cancer och sånt. Det borde jag också göra. Bröstet som gör ont borde mammograferas. Och knäna som gör ont borde rehabiliteras. Men hur ska man hinna jobba, tvätta, hämta, lämna och pyssla med barn, resa, städa, trädgårdsfixa, träffa vänner - och ta hand om sig själv samtidigt?

3 kommentarer:

Carin i Málaga sa...: Ja, jag förstår inte hur det går till... Jag har inga barn och hinner inte med. För mig är det ett stort mysterium. Kram och ta hand om dig! Det är trots allt viktigare än mycket annat.; 5:04 em
Maria sa...: Oh, jag har inget bra svar på den frågan. Jag undrar också. Men jag prioriterar stenhårt: barn, skolan, min träning och sedan folk som jag tycker om. Resten är inte speciellt viktigt.

Ta hand om dig.; 6:18 em
Maria Agrell, Barcelona sa...: Tack för er omtanke. Nu har jag bokat tid. Nästa vecka kroppsbot.; 12:19 em

Skicka en kommentar

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

lördag 14 maj 2011