Min hejaklack.

Är så glad att Patricia & Maria kom och höll min hand. I tanken. Deras ansikten gjorde mig trygg på scenen. Bjöd inte in några andra. Jo en, men det var mest som tribute.

Tack Maria x 2.

Jag fick omtänksam grattis-till-kursen present med fina ord från min vän Maria.

Heja oss.

Nu är kursen slut. Lycka till med skämten vänner. 

Show.

Idag kl. 14.30 ska jag vara rolig på Norra Brunn. Inför lite folk. Jag kommer inte att vara det. Borde vara livrädd, men är mest matt. Jag står i kvalet att kapitulera eller ändå försöka. Jag har bjudit in en vän som lovat att skratta och inte bedöma mig utan bara säga som till barnen: "det viktigaste är att du har kul".

Jag har inte skrivit klart manus ännu och jag har definitivt inte lärt mig det utantill. Det där med tajming är bara att glömma. Det ska tydligen kännas som musik. Att man bara känner när det ska komma, men jag fick redan i högstadiet höra av min musiklärare att jag saknar gehör.

Ok, håll mig i handen nu. Snälla.

Mätt.

Igår fick jag en konstig upplevelse. Jag känner mig så sjukt less på skämt. Jag vill vara allvarlig resten av livet. Inget mer flams. Blir ännu mer övertygad när jag tänker på oss tjejer i allmänhet när vi talar i ett offentligt sammanhang. Jag och många andra, vi charmar, skrattar till, skojar, lägger huvudet på sned, allt för att bli omtyckta och inte uppfattas som hotfulla.

Ska specialstudera manliga respektive talare framöver. Inte komiker utan föreläsare. Vilken stil har de för att "förföra" en publik?

Efter en vecka på Norra Brunn känner jag mig mätt på skoj.

Leve snällheten.

Efter besök på en fabrik i Sollentuna käkade jag middag med bröderna Ghatan; min goda vän Hamid och hans brorsa Carl samt Claes Malmberg. Berättade om min vecka på Norra Brunn. Hamid peppade och Claes sa att han tyckte jag var modig. Inte ens han skulle tycka att det vore enkelt att få skratt i en lokal med bara 10 personer som befinner sig i där som "kollegor"/kursare till varandra. Spelar ingen roll om han drog en vit lögn, det känns ändå skönt att höra varma ord från någon som jobbar med humor.

Claes hade för övrigt varit i min hemstad idag, i Hudiksvall och stannade i Stockholm på väg ner till Skåne igen. Världen är liten.

Även om det gick bättre på min kurs idag, känner jag ändå efter denna veckas hårda skola att jag inte är bra på något speciellt, fast halvbra på lite allt möjligt - och jag har snälla människor omkring mig. Det är egenligen det enda som betyder något.

Påklädd för ett besök i fabriken.

Matmingel hos Risenta.

Frida & Ebba.

Linda Skugge är megabusy, så för att vi skulle hinna snacka denna vecka, hakade jag på en av hennes events och hamnade på detta udda lärorika mingel. God mat och besök i Risentas fabrik i Sollentuna. Buss direkt till och från Stureplan. Praktiskt. Min svägerska Frida följde med. Tack Linda för din vänlighet. Tack Ebba som tog hand om oss ordentligt.

Risentas fabrik i Sollentuna.

Kul att se kedjan från produktion i fabriken till mat på tallriken.

Christian och Ebba m.fl.

Den här maten har Christian lagat.

Jätte...gott.

Jag går helt klart igång på män som kan laga mat. Det är en överlevnadsinstikt. Christian Hellberg är ju dessutom en riktigt duktig kock. I oktober öppnar han ny spännande krog. Ikväll lagade han käk med Risentas nyttiga produkter. Jag pepprade honom med frågor om hur det är att jobba i ett kök, vem som gör vad, hur det funkar med hierarkin och tempot. Jag är alltid nyfiken på hur olika yrken ter sig i praktiken. Tack för maten och dina tålmodiga svar.

Den här desserten har Christian lagat.

Tröstprat.

Så coolt att jag och Patsy kan sitta i Stockholm och prata med Charlotte i Costa Rica. Med rörlig bild. Gratis. Skype är bra. Charlotte och Patricia är toppen.

Syfte.

Varför jag går kursen överhuvudtaget....?

Jo, jag håller på att skriva manus till ett föredrag med arbetstiteln: "Mitt liv som invandrare" utifrån mitt perspektiv som svensk invandrare utomlands och hoppades få några goda råd hur man behåller intresset hos en publik - genom att gå en stå-up-kurs.

Man kan väl säga att det finns en hel del jobb kvar att göra...

Dag 3.

Ja, roligare dagar har man väl haft...

Kunde inte hålla tårarna tillbaka framför ögonen på tre av mina kursare på lunchen idag. Grät som ett litet barn. Skämmigt bara det.

När vi kom tillbaka till Norra Brunn efter matrasten säger läraren; "ja, jag vet att jag sågade dig ner till fotknölarna Maria, men det är klart, det fanns ju delar i innehållet som skulle kunna gå att använda..."

Förmodligen ett försök att mjuka upp kritiken något. Fast jag är inte arg på honom, jag är besviken på mig själv.

Har två val nu. Antingen skiter jag i resten av veckan och ställer mig aldrig på en scen igen.

Att ge upp är mitt favoritval men jag kan kanske prova alternativet att bita ihop, klappa mig på kinden och tänka; nu jävlar.

Jag har precis bokat av alla mingel ikväll. Ska ta tåget hem till Patricia, koka te och fila på mitt f-cking manus ända tills jag somnar. Tidigt.

I morgon ska f-n i mig bli mina bästa 3 minuter.

Jag ska bara... sedan gör jag läxan.

Tre mingel senare... nu ligger jag hemma i sängen på Solsidan. 

Shit och bacon vad jag ränner runt på stan. Jag borde känna mig ytlig, men jag står för att jag älskar mingel. Man får en chans att maximera pratet med intressanta människor på kort stund. I alla samtal går jag alltid rakt på sak. Nära frågor direkt utan krusiduller. Inte tassande. Man kan komma folk in på livet rätt snabbt - om man bara vågar vara personlig. Livet blir roligare så. 

Nu kör vi bilder på det. 

Event nr. 1.

Catarina Hurtig (& Maria & jag) på Mian Lodalens release av boken Tiger, där även Maria Sveland lanserade sin bok Att Springa på Södra bar, Mosebacke Torg.

Jag, Thomas och Catarina.

Jag testade mitt material på Marias kompis Thomas Bodström. Han tyckte att jag borde vara elakare...annars är det ju inget kul, tyckte han. Jag fick gärna skämta om att vi var på lesbisk fest tillsammans. Fast nu pratade vi mest politik förstås. Jag berättade att jag genom åren röstat på centern, miljöpartiet, socialdemokraterna, FI och folkpartiet och naturligtvis vet jag exakt hur det här landet borde skötas!  

Event nr. 2.

Johan Carlberg och Camela Leierth. Mycket bra. Camela spelade på 90-talet i bandet Dead Starlet och kommer att slå stort nästa år, promise. Johan är Marias kompis och jag håller tummarna för att han släpper något i sitt musikskåp till vinjetten för Yunkers, Roney & Agrell. Han är en grym musiker och producent. 

Maria, Camela och jag.

Clarion Sign´s Spa Bar, Norra Bantorget på Spotlife Most wanteds bloggfest.  Lyssna på Camela här. Hon skriver sitt eget material.

En svensk Norah Jones. Håll utkik gott folk.

Event nr. 3.

Gick till Norra Brunn senare på kvällen. Schyffert kunde leverera roligt. Fredrik Lindström verkade testa "Ljust och fräscht" skämt. Komikerna Måns Möller och Fredrik Andersson skojade också. Krogägaren Peppe var snäll.

Mina kursare.

Vi är tio i klassen. 

Maria skrattar åt sitt eget skämt.

Jag vet, jag är inte ett komiskt geni, men jag bjuder på det. Min tröst är att det tar tydligen tid för alla innan man får koll på det här med tajming och så. 

Maria förklarar ett skämt som ingen förstått/skrattat åt.

Generalfel förstås. 

Maria förbereder ett skämt.

Läxa vs fest.

Tills imorgon har jag i läxa att skriva något roligt på 3 minuter om ett jobb jag har/har haft. Fast först ska jag på bokrelease på Söder med min kompis Maria.

Känner mig lat och tråkig. Lat för att jag inte skriver skämt och tråkig för att jag inte kan säga skämt.

På fredag har vi show för vänner och bekanta. Bara så ni vet, ingen jag känner får komma!

Lunchläxan i bild.

Min lunchläxa.

"Det är ju inte så att jag är egocentrerad, men jag pratar helst om mig själv."

Hjälp.

Mitt motto för dagen:
Ett platt skämt som inte lyfter, utan bara skapar tung tystnad - är väl komiskt om något... eller? Dåliga komiker är mycket kul - på ett metaplan. Det är väl jag befinner mig just nu. Metatittar på mig själv. Det dämpar fallet.

Fast min öppning idag skrattade folk åt. Sedan tappade jag bort mig. Borde icke ha manus. I alla fall inte manus jag inte kan utantill. Avslutningen funkade också. Ska fortsätta på egospåret. Det verkar funka.

Lunchläxa: Hitta på en bra onliner. Den måste vara rolig.

Helvete.

Vår tålmodiga lärare.

Thomas Oredsson.

För snygg för ett skämt.

Man får tydligen inte sno någon annan skämt. Fast jag sa en snuskig sak i början av dagen - ingen skrattade - alla bara glodde - fast jag vet inte hur många gånger mitt skämt refererades av andra den dagen och man pekade på mig. Då var det plötsligt roligt. 

Feedback: Jag var tydligen inte trovärdig för det skämtet. Fick höra att jag var för snygg. Folk fick fel associationer. Hade däremot Babben sagt det hade man skrattat. 

Första gången i livet som jag har känt mig ful och ändå varit för snygg. 

Skämtjakt i natt.

Oj då, vi hade ju manusläxa kom jag på. Imorgon bitti ska jag köra 3 minuter på scenen om något som gör mig rasande arg. Enda kravet: Det måste vara roligt. Tråkigt krav. Det gör det hela så svårt. 

YOURlife

Skandiabiografen. Catarina, Patricia och jag. 

Carina Nunstedt kramas med succéförfattaren Elizabeth Gilbert.

Elizabeth Gilberts självbiografiska roman Eat, pray, love (svensk titel: Lyckan, kärleken och meningen med livet) kom ut 2006 och har sålts i över 7 miljoner exemplar. Boken beskriver hur Elizabeth efter en uppslitande skilsmässa åker iväg till Italien, Indien och Indonesien.

Carina Nunstedts intervjuade Elizabeth på Skandiabiografen ikväll och jag gillade allra särskilt samtalet som handlade om varför hon valt att inte skaffa barn. Refererar ytterst kortfattat: vissa kvinnor är bra mammor, andra personer är inte lika bra mammor och en tredje grupp är bra mostrar. Hon tillhörde den sistnämnda kategorin.

Efteråt såg vi filmen som bygger på boken där Elizabeth spelas av Julia Roberts och hennes nuvarande man av Javier Bardem. Tjena. Jag skulle gärna köpa det upplägget rakt av!

Jag tycker att Javier är snyggast av alla.

Biopremiär. Huvudrollsinnehavaren (Julia Roberts) vet inte om hon gjort rätt eller fel som lämnat sin man. Fast på slutet av filmen får hon hångla med Javier Bardem och segla iväg med honom i solnedgången. Spontant känner jag att det vore ju värt en skilsmässa.

Sedan är det ju lite roligt att svenska Tuva Novotny är med i filmen.

Stockholm so far.

Vilken jäkla rolig dag. Jag var så sjukt dålig, men långt ifrån sämst i klassen. Bra lärare med rak feedback. Ämne?

Stand up comedy.

Jag har kört dåliga skämt på Norra Brunn. Eller inte ens skämt. Snarare historier utan poäng. Tystnaden är värst. Andra försöket på scen fick jag typ 3 skratt. Alltid en början.

Nu ska jag på biopremiär. Måste få lite glam också.

Dagens morgonpendling.

Rädsla vs förväntan.

Igår när jag stod hemma vid min resväska hade jag panik. Jag trodde jag var flygrädd. Jag trodde jag var rädd för den kurs jag ska gå. Men den banala sanningen är att jag får panik av att packa. Det är inte klokt. Helt ologiskt. Jag får fullständig panik och ångest. Bara att flytta är ett mer ångestframkallande projekt i mitt liv. Förstår verkligen inte hur jag kan vara sån. Jag som reser hur mycket som helst dessutom.

När jag väl satt på planen så kom ett lugn. Dör jag så dör jag liksom. Jag är beredd. Släppte kontrollen. Och somnade.

Som sagt, idag ska jag på kurs. Det är väl det som tanter gör på hösten. Jag borde vara livrädd. Det vore logiskt. Men jag är bara förväntansfull. Det ska bli kul att kasta mig handlöst in i något jag överhuvudtaget inte kan. Och herregud, som jag kommer att göra bort mig. Så härligt uppfriskande.

Jag älskar att dofta Sverige.

Promenerade långsamt Vårgärdsvägen fram på väg hem till Kempffs hus där jag nu ska sova.

Mal placé - Senior Chic

Girona flygplats.

Hej då.

Nu ska jag packa ner Mac:en. Den får följa med på flyget idag och hålla mig i handen.

Fel forum.

Min blogg blev visst ett enda twittrande. Borde ju utnyttja att jag får skriva mer än 140 tecken här, men jag orkar inte byta webbsida. Det får bli bloggångest istället för twitterångest idag.

Doktorn kan komma.

Jag borde för övrigt käka lugnande när jag ska flyga. Jag beter mig helt irrationellt.

FYI

Nu är röstsedeln med också. Tror jag kommer att ge Maria mitt stöd i år.

Oroa er inte.

Nu har jag packat strumpbyxor också. För säkerhets skull.

Update.

Färdigpackat. Det blir svart hela veckan. 5 svarta klänningar. Olika längd på ärm och nederkant och tyg. Lite lagom varierat. Det känns som jag. Eller måste man ha byxor i Sverige nu?

En sak till.

Förutom döden så är jag sur över att jag gick till en drop-in-frisör. Hon lovade att bara klippa 1 cm men klippte 1 dm. Avundsjuka bitch. Jag känner mig naken utan manen. Ful också förstås. Och rynkig. Fast jag ska ju ändå dö snart så det spelar ingen roll.

Eller, ett plan ramlar väl inte bara ner hux som flux?

Då är det skit samma om jag glömt att packa schyssta pjuks.

F-ck, planet går snart. Måste rusa.

Puss.

Min mage = tvättmaskin på centrifug

Om man som jag är rädd för att dö, blir det rätt mycket i livet som inte känns särskilt farligt. Man dör ju bara en gång. Resten är liv. Vägen in till dödens slutgiltiga förvaringsrum kan man ju lika bra passa på att leka.

Fast nu ska jag flyga. Då är jag mindre kaxig. Det är bara packningsångesten som är värre. I väntan på slutet liksom.

Ja ni fattar principen och min nuvarande sinnestämning. Jag har en resväska fylld med batteriladdare, klänning, tandkräm och töntiga skor. Räcker det?

Jag hatar att packa.

Dåliga skämt i bussen.

Under partyhelgen för en vecka sedan underhöll jag gästerna i bussen på väg från stan till stranden. Herregud vad tråkig jag var. Jag borde öva på det där med roligt.

Svärfar skrattade i alla fall.

Eva & Björn i bussen.

Busspuss

.
Lisa med sin dotter Naomi. Tack för fina bilder Rodrigo.

Någon är rolig i alla fall. Förmodligen en kille. Vi tjejer ska hålla tyst och vara snygga.

Jonas & Agneta.

The 70´s.

I love disco. Gloria Gaynor – I Will Survive - Single Version

Några bilder från förra veckans party damp ner i inkorgen.

På stranden i sanden...

Titta så fin.

För en vecka sedan. Ted med "vår" rara Cornelia, som annars bor på Ibiza...

Min farmor Gertrud sov också alltid utomhus på sommaren.

Sov på terrassen i natt. Det brukar klia så förbaskat i ögonen varje morgon. Men inte idag. Det är väl AC:n som pajar kroppen. Fast istället för att ta fajten med mannen om avstängning sov jag helt enkelt utomhus. Herrejösses, vad ljuvligt. Som en dröm. Varför gör jag inte alltid det?

I love spontant beachhäng.

Henrik, Rodrigo, Martina, Salomon, Eva, Omar och barnen Julian, Max, Ted, Cayla, Aron, Naomi och Emil. Lisa var tyvärr tvungen att jobba...

Tummen upp.

Omar, Henrik, Martina & Eva.

Platja de Viladecans.

Eva.

Känns som att jag fick lite hugg här, eller?

Ted och mannen med blicken. .

Julian & Max.

Roligt att Max för första gången har fått en jämngammal svensk kompis i Barcelona. Ikväll ser de Karate Kid ihop och Max ska sova över hemma hos honom (och Eva & Omar). Kul.

Martina, Eva, Rodrigo & Salomon.

+ inte helt otränade unga män i baren bakom.

Aron & Ted.

Barcelona livet är inte så tokigt ändå.

Vaknade utan en plan för dagen. Mailade Eva. Rodrigo ringde. Henrik pratade med Salomon och hipp som happ blev det spontant beachhäng med sköna gänget hela dagen på Platja de Viladecans. Jag känner att jag diggar den här stan!

Snart match.

Heja Sverige.

Varför packar man ner en spegel i strandväskan?

Alternativbild på Flickr.

.

Jobbet.

Nyuppstånden.

Vill tipsa om bloggen Avig Maria - Mia Skäringer har börjat blogga igen hos Yourlife. Så ska man skriva!

P.S. Jag ser också att hon har en snygg rumpa. Trevligt.

På väg till nakenbad i Medelhavet...

Dagens höjdpunkt. Molnig dag. Nästan inga människor på stranden. Vi är tydligen där nudisterna håller till i vanliga fall så jag passar på att visa barnen "The white dolphin-tricket". De skrattade. Jag älskar att bada näck - när ingen utanför familjen ser på.

Utflykt nr. 2

Platja de Viladecans där vi hade 10-års beachpartyt. Ibland ser mina barn rara, fina och lugna ut... men skenet bedrar kan jag säga.

Dagens utflykt nr. 1

Max svingar (eller vad det heter...)

Ted tittar på.

Världen är så liten numera.

Jag älskar Facebook. Har "pratat" med min gamla bästis i Australien. Vi hade vårt gemensamma 18 års party på Port Noarlunga Surf Life Saving Club när jag bodde i Adelaide ett år.

För några år sedan var vi hemma hos henne i Barossa Valley och min man Henrik fullkomligt älskade henne också.

Vi lever förstås våra liv på varsin sida om jordklotet, men ändå känns det som att jag vet exakt hur hon känner. Märkligt.

Hon har nu äntligen dumpat sin usling till karl och dejtar tillfälligt en sexig kuban och hennes ungdomskärlek/min kompis är fortfarande med och snurrar i hennes liv.

Nu längtar jag till Australien.

Uppdatering:
Från SvD:s senaste artikel med läsarkommentarer om Facebook gillar jag Beata Wickboms citat:

Jag tror att det inte bara är privat och offentligt som glider ihop utan att vi slutar skilja på fysisk och digital verklighet. Mitt småsnack på FB är lika "verkligt" som det vid kaffebordet. Jag ser det som umgänge och inte som att jag skickar meddelanden (som många kan läsa). Jag hör vänner säga : "hon sa det på Facebook" vilket visar att FB är ett samtal och inte nån anslagstavla. Det är här företag får problem för de flesta kan inte snacka som folk, bara posta text.

Uppstyrning.

Den här dagen får inte bli lika tråkig som gårdagen när jag bara städade, organiserade strumpor, beställde dammsugarfilter, diskade, plockade saker från golvet, tvättade, bytte glödlampa, betalade AMEX, sopsorterade, skällde på barn och lagade köttbullar. Hemmafruliv/sommarlov utan semesterkul är inte min grej!

Jag längtar bakåt i tiden.

Snälla kärleksfest - kom tillbaka! Det blev så tråkigt utan dig och alla vänner.

P.S. Jag skippar snacket om Gaza.

Flickorna på café Kibo saknar också Eva.

"Min" Eva som flyttat till Zurich var precis som jag stammis på café Kibo i vårt kvarter. Igår när jag kom förbi sprang de fram till mig och berättade att Eva hade skickat vykort till dem. De var superglada. Hon var deras favoritkund och dessutom har Eva skapat Kibos logga. Tjejerna ville att jag skulle hälsa tillbaka till Eva. Är det inte rart? Jag skulle vilja bli lika omtänksam som Eva. Hon är en riktigt sprudlande glädjespridare - även de dagar hon är ledsen.