Tack för maten.

Intensiv semester offline. Träffar mina vänner från morgon till kväll. Vill passa på att tacka för alla goda luncher och middagar som vi blivit bjudna på;

Älggrytan hos Rickard, Petra, Jonathan och bebispojken ute i Stocksund. Entrecôten hemma hos Jocke, Patricia, Elliot, Noel och 10 dagars bebisflickan ute i Saltsjöbaden. Asiatiska soppan hos Oscar, Line och 15 dagar gamla Aurora på Reimersholme. Torskmiddagen på PA med Jens. Rådjurswallenbergaren på KB med Elisabeth, Caj och Hamid. Rubinbröllopspajen hos Bibi och Björn här i Skälby. Ungsbakade grönsakerna hemma hos Tandi, Kalle och Silas på Södermalm. Kantarelltoasten hemma hos Cecilia och tonåringsdottern Rebecca i Vasastan. Grillspetten uppe i Hälsingland med Barbro, pappa Tomas, syster Christina, Aina och Noah. Sedan var det synd att vi hastigt och lustigt tvingades avboka middagen på Nybrogatan hos Jonas, Agneta och Wilmer som också bjudit in våra vänner Micke, Yvonne och Maximillian.

Ikväll blir det surströmmingskiva med Nicolas, Sander, Agnes, Staffan, Hilda, Edvin, Lasse, Cecilia och Stella. Imorgon kräftskiva med Lena, Jonas och Niclas. Och på söndag äter vi sen Italien inspirerad lunch ute hos Maria, Jimmy, William och Paula i Kummelnäs.

Slut på matrapporten.

Bröllopsdag.

Idag var det 7 år sedan vi gifte oss på Marstrand. Och 15 år sedan vi blev kära. Inatt bor vi på hotell. Utan barn. Och beställer room service.

Killarna på vildmarksäventyr.

Kusinerna Max och Ludvig samt pappa Henrik och hans bror Fredrik (Age) paddlar i Sörmland och grillar entrecôte över lägerelden.

Sörmland.

Min make har varit ute och paddlat kanot och tältat i skogen. Värsta vildmarkslivet förutom att min bekväma make hade med sig en stor luftmadrass och egen kudde - och sov i ett eget tält. Brorsan Fredrik (Age) fick sova i det andra tältet med kusinerna Max och Ludvig.

Det finns inget bättre än en solig svensk sommardag.

Se till att hålla kameran rakt nu mamma.

Hölick, Hälsingland.

Hur går det med magträningen pappa?

Det är gott med sand, tycker Ted.

Frukost varje morgon vid havet.

Vi bor på Hölick Natura Camping och Resort.

På väg mot stranden Ystanet ute på Hölick.

Fyra dagars semester uppe i Hälsingland.

- Jaså, du ska bo på min gamla camping i veckan.

Japp, det ska vi. Imorgon drar vi ut till Hölick uppe i Hälsningland.
(Skulle kunna vara dialogen mellan Jonas och Henrik)

De vuxna drack sig lite gladare.

Mina svägerskor och svärföräldrar.

Min mans syster Frida, hennes brors sambo Ulrika. Bibi & Björn som bestämmer i huset. Och så hopptornet.

Grabbarna Grus.

Wilmer, Max och Ludvig.

Hopptornet i trädgården var poppis.

Skälby. Hilda, Selma, Maximillian, MAX, Ludvig, Wilmer, Olle, Sander, Edvin, Linus & Irma-Li.

Barnkalas nr. 2.

Den 15 juli fyllde Max 6 år och hade pool party för sina vänner i Barcelona.

Idag var det dags att fira med Max svenska vänner i Stockholm. Det är härligt också för oss att träffa våra vänner och släktingar igen. Vi tackar allra hjärtligast för alla påhittiga presenter.

STORT TACK också till Bibi och Björn Agrell som fixar fint och som låter oss låna deras välstädade tjusiga hus till alla röjiga ungar (mina barn) och gapiga vuxna (jag).

Oväntat vänskap från en svunnen tid.

God men dyr långlunch på Pontus Frithiof nya restaurang på Brunnsgatan 1 i fredags med ovanligt trevligt sällskap.

Mot Sverige.

Äntligen har maken semester. Hemma väntar Stockholm och Hudiksvall. Vi är på väg. Ikväll flyger vi hem.

Kom vi drar ner på stan.

Mark Anthony försöker stoppa in nappen i Teds mun, så att han också ska få det lite koseligt.

Vi har blivit nybästisar med våra sommar-grannar; norska klockexperten och hans brasilianska Patricia.

Vi tittade i John Andres klockbibel. Rolex är tydligen det billigaste märket av alla exklusiva klockor.

Igår kväll låg jag med Henrik, John Andre och Patricia i de vita sofforna på Carpe Diem nere vid havet och sippade cava. Dejligt.

Maktkamp om luftrummet.

Vår familj är helt perfekt. Förstås. Speciellt jag och min man, vi bråkar aldrig. Inte en gång på alla dessa 15 år... öh, well, nästan.

Maktkampen just nu handlar om luften. Jag och barnen blir förkylda när AC:n är på under natten. Min man kan inte sova när det är varmt. Det går inte att reglera värmen i respektive rum. Vem tror ni vinner striden?

Häromdagen var jag så lycklig för att jag äntligen kunde springa efter att ha blivit frisk efter min fjärde förkylning i sommar. Imorse vaknade jag av att jag inte kunde prata. Igen.

Till mannens försvar kan sägas att han brukar laga en kopp te med honung till mig. Och ge mig en Ipren mot smärtan. Alltid något.

The Bourne Ultimatum

Barcelona. Filmpremiär. Nu har vi sett Jason Bourne jaga och bli jagad och till slut hitta sig själv som David Webb.

Man borde kanske bli hemlig agent. Fast det verkar jobbigt ändå. Det där med döden väntar jag gärna med.

Filmen får betyget 4 minus. Den var inte lika oväntat bra som den första. Mycket aktion och ingen kärlek.

Det här med "att ha koll".

Jag har tänkt mycket på det jag förknippar med mitt Sverige. Det som skiljer Stockholm från Barcelona. Förutom vädret.

Tittade på "Sveriges modernas land - men världens osäkraste folk" igår. Fredrik Lindström tillsammans med Peter Englund är lysande i sina analyser och exempel.

Vi är så trygga i Sverige att vi har tid att tänka på detaljerna. Som att om man har koll så vet man att man bara doppar fiskdelen av sushin i soyan. Inte riset. Äter med händerna. Inte med pinnar. För så gör man i Japan. Sägs det.

Och latte dricker man på morgonen. Inte på dagen. För det gör man i Italien. Sägs det.

Att ta en öl istället för drink eller champagne. Som var så ute att det nu blivit inne igen.

Eller jeans. Jeans är inte byxor. Jeans är Seven, Rock & Republic, Pepe, Acne, Nudie. Absolut inte Diesel eller Lewis. Fast det var då. För två år sedan när jag lämnade stan. Nu är det förmodligen tvärtom. "Tur" det finns nätet så man kan t.ex. kolla intervjun med Pontus Gårdinger på Stureplan.se.

I Barcelona har folk inte koll alls. Inte på modetrender i alla fall. Det syns när det är Bread & Butter i Barcelona för då kommer alla snygga människor hit. I Stockholm märks det knappt om det är modevecka eller inte.

I Sverige är vi förändringsvilliga individualister. I Spanien är man traditionell och familjeorienterad.

Här diskuterar man litteratur, dricker vin till lunch, bor kvar i sin stad, går i samma yrkesfotspår som sina föräldrar och umgås med sin familj på helgerna. Och till familjen räknas hela släkten.

Helgdag.

Idag är affärerna stängda och alla är lediga från sina jobb. Vet inte vad vi firar. Förmodligen något helgon.

Att skriva offline.

Jag kommer på möten med mina vackra antecknings-böcker från Ordning & Reda eller Bookbinders Design. Svenskt är fint tycker jag. Tills jag möter dessa britter.

Moleskin eller inget ropar de i kör.

Känner man sig som Hemingway om man skriver i samma typ av anteckningsbok eller blir mina bilder lika påhittiga som Picasso för att han använde samma märke på sitt skissblock.

Anor är alltid fiiiiiiiinast. Fast vi svenskar bor väl i världens modernaste land?

Upp till kamp del 2...eller?

Jag vill vara en idealist. En sann människa som står emot kommersiella marknadskrafter. Jag är en mor som lär mina barn att saker gör ingen människa lycklig. Och att vänner tycker om dig för den du är - inte för vad du har eller gör.

Men nu är det så här.

Vi såg Disney Pixars nya film Ratatouille på premiären häromdagen. Och dagen därpå köpte vi spelet till Max Nintendo DS.

Hela dagen igår och hela förmiddagen idag har Max varit husets populäraste kille. ALLA vill spela hans nya spel. Och han får leka hemma hos Marco som är 7 år och Hudson som är 11 år. Haja, hur coolt det är med stora killar.

Hur ska jag tänka när jag ser Max lyckliga leende?

Mina perversa nöjen.

Klockan är halv fyra på natten. Jag har gjort det jag längtat efter så länge men inte vågat. Men nu är det gjort.

I hallen står två påsar med papperskräp.

Alla mina viktiga papper sitter äntligen i fina platsfickor i en pärm med flikar och innehållsförteckning. Jag har slängt allt jag inte älskar eller behöver. Skrivbordshögarna är bortrensade.

Jag känner mig härmed som en hel människa.

En (ny) liten detalj.

P.S. Min son har satt fast den.

Regel nr. 1.

Blir lika förvånad varje gång jag gör det och märker att det här är ju underbart. Varför gör jag inte det här jämt? Det var sex veckor sedan sist.

Jag pratar förstås om träning.

Sprang längs Medelhavet igår kväll. Mådde som en prinsessa efteråt. Fördelar med att träna; man blir piggare, starkare, snyggare, gladare, mer avstressad och lever längre.

Varför är det då så svårt att komma igång igen efter mina ständigt återkommande AC-förkylningar?

Kanske borde jag börja äta nyttigare också, så kanske jag känner mig lycklig varje dag. Är GI-kost bra även om man inte vill gå ned i vikt?

Upp till kamp, eller?

Läser artikeln "Lyxfrun ska lyda - Affärsvärldens nya elitmän sätter käppar i hjulet för jämställdheten" i DN. Det finns inget samtalsämne som engagerar och provocerar mig mer än karriär och kvinnor.

I Sverige arbetade nästan alla mina väninnor. I Barcelona knappt hälften. Det är männen som tjänar pengar och gör karriär. Kvinnorna är hemma och tar hand om barnen. Det är intelligenta kreativa driftiga kvinnor. Men det bara är så att om mannen kan försörja hela familjen så gör han det. Det är svenska, franska, spanska, amerikanska, mexikanska och italienska kvinnor. Ingen tycker det är konstigt. Ingen verkar klaga. De verkar tycka det är lyxigt.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Det känns som att de är lurade. Men vem är jag att döma? Kanske är det männen som är utnyttjade? Och jag som inte fattat nåt.

I SvD skriver man om en klick rika män som utnyttjar flickor, som de ser som "golddiggers". Kommer de att vilja ha en karriärsfru eller lyxhustru när de en dag gifter sig?

Mina nätverk.

Jag är en hysterisk nätverksmänniska.

Är medlem och har en uppdaterad profil i online nätverken;
1) LinkedIn - bra för karriären, 2) aSmallWorld - exklusivt, fixar coola fester och man kan se vem som känner vem, 3) Stayfriends - håller kontakten med barndomen, 4) Shortcut - har en bra tidning, 5) YouTube - där jag kan förvara och visa mina filmer, 6) MySpace - så kan jag få Madonna som kompis 7) Facebook - som är allt för alla.

Nätverket Shenet (8) är min favorit för Maria Forssén fixar så roliga happenings i Stockholm och jag får vara en av deras "stjärnor". För mitt liv som utlandssvensk är jag aktiv i SWEA (9), Svenska Mammor (10) och Utlandssvenskar.com (11).

Jag funderar på att gå med i Business Network International, BNI, ambitiöst business nätverk, som håller på att starta igång här i Barcelona. Vad tror ni om det?

Och jag som använder klockan på mobilen.

Jag är ett socialt djur, det är bara att acceptera. Vi bjöd in sommargrannarna på middag igår och genast blev jag tusen gånger gladare.

Vackra fru Patricia från Brasilien är gift med norska herr Sandqvist. De har världens sötaste barn med sköna namn som Hudson och Marc Antony.

Herr Sandqvist är expert på klockor och köper och säljer till privatpersoner. Oftast brukar kunderna ringa vid 22.00 tiden på kvällarna för att de känner för att köpa en ny klocka för sådär 100 000 kronor eller mer. Vissa kunder byter klocka var 10:e dag!!!! Den dyraste klockan han sålt kostade 4 miljoner. Men så är många av hans kunder också miljardärer.

Efter två år i soliga Barcelona.

Jag längtar till Sverige. Lovar att inte klaga på vädret. Eller Jante. Eller stekare.

Bara sex dagar kvar...

När barnen somnat.

I vardagsrummet ser vi aldrig TV. Istället tänder jag den röda spotlighten som lyser upp discokulan, vrider upp musiken och kör en Madonna dance show. Väldigt likt faktiskt.

Yes.

Chris Noth, som spelade Mr Big i "Sex and the city", är klar för en roll i filmversionen av den populära tv-serien som snart börjar spelas in.

Sist på tåget.

Nu har jag skaffat mig ett MySpace konto också. Inte för att jag tänker bli musiker, men man är ju nyfiken på hur tjänsten funkar.

Tack.

Det bästa med Barcelona är inte Medelhavet. Inte Borne kvarteren. Inte Parc Güell. Inte ens Gaudí.

Nej, det är alla dessa underbara svenska tjejer som kommer hit för att plugga spanska och sedan hjälper oss att ta hand om våra barn.

Vi har haft underbara barnflickor/barnvakter; Emmi, Kristin, Jenny, Charlotte och nu Sofi. Det är jag så tacksam för.

Nystart.

I höst händer det stora saker. För en vanlig familj.

Ted börjar dagis. Max börjar första klass på Amerikanska skolan. Har anmält mig till Svenska Mammors distanskurs "Barns flerspråkighet" för att kunna stötta mina barn.

För att utmana min egen hjärna vill jag studera spanska på ESADE. Och så tänker jag kicka igång kroppen med yogalägret på Mallorca.

Hur blir man modig?

Man vill ju vara en människa med ryggrad. Någon som står upp för det sanna och rätta.

Jag tycker mig vara en modig människa. Ibland. Fast jag tror inte jag utmanats tillräckligt för att veta om det är så.

I SvD är en artikel som referererar till Milgrams expriment på Yale 1960. Ni vet, när försökspersonerna fortsatte ge elstötar till mannen som svarade fel, eftersom försöksledare sa att det skulle man göra. Bara en tredjedel insåg det dåraktiga och vägrade lyda.

Samma mänskliga fenomen i Hitlers Tyskland. Nazisterna på gatan var inte mer annorlunda är folk idag. Det var vanliga människor som du och jag. De gjorde bara som de blev tillsagda och de gjorde som alla andra. Och litade på auktoriteter.

Precis det som vi vill att våra barn ska lära sig; att göra som de blir tillsagda och anpassa sig. Lydiga barn sägs vara snälla barn.

Men hur blir det då med deras civilkurage som vuxna?

Fräscht.

Pojkar brukar inte drabbas av anorexia. Annars skulle jag misstänka att vår 9-månaders son börjar utveckla bulimi. Han äter nämligen ALLT.

Den mat som vi äter vill han också ha. Förstås. Och han får det. Vi kör det i mixern och han mumsar i sig.

Men sedan det som råkar ligga på bordet eller golvet tycker han också smakar gott. Som stearin, brödsmulor, bilhjul, papperslappar och myror. Jag får plocka ut saker ur hans mun hela tiden.

När det blir för mycket av det goda så kräks han. Och fortsätter le.

Sí, jag är social o spontan.

Folk på gatan brukar ofta stanna mig och fråga om vägen. Ibland turister. Andra gånger spanjorer. Och till och med katalaner.

Det måste vara min vardagsblick som får folk att tro att jag har koll.

Rubert frågade om vägen till Palo Alto förrförra veckan. Vilken tur att han frågade just mig - för det är min lokala favoritrestaurang.

Sedan dess har han och jag ätit lunch två gånger. Inte är väl det en desperat handling. Jag menar, om alla mina vänner är på semester så får jag väl bjuda ut folket på gatan.

Min nya bekant skriver just nu guideboken Hedonist guide to Barcelona och gör reportage för Wallpaper och är en allmänt trevlig typ.

Rastlös själ.

Äntligen är jag i kapp med det mesta.

Har avslutat mitt senaste jobbuppdrag i Sverige. Mina barn är hela, rena och glada. Jag har inte många böcker som ligger och väntar på att läsas. Mina foton är i stort sett färdigorganiserade. All administration för ID-kort, barnbidrag, föräldrapenning, patientbricka, pass och inregistrering av det nyfödda barnet är klart. Jag har gjort vår familjebudget. Har inga krediter eller räkningar som ligger och skräpar. Våningen behöver varken renoveras eller städas.

Och solen skiner som vanligt. Så jag borde ju bara kunna njuta och ta det lugnt.

Men nej, jag är sååååååååååååååå uttråkad. Nästan alla mina vänner är bortresta.

Jag måste hitta ett nytt utmanande projekt att jobba med! Kanske också planera för en rolig resa. New York är jag sugen på. Men hur gör vi med barnen? Någon skön fest piggar också upp. Varför inte en kräftskiva. I Stockholm eller Barcelona?

Snart kommer vi till soliga Sverige.

Man har ju hört att det regnat i Sverige. Mycket. Men att sommaren äntligen kommit till Stockholm.

Vilken tur för oss att vi har semestern framför oss. Om 10 dagar är Mannen äntligen ledig. Och då åker vi till Sverige.

Längtar.

Hoppas att någon vänlig själ bjuder in oss till något roligt när vi är hemma.

Hint, hint...

Om du fått denna med posten...

Vi kommer att ha 6-års kalas för Max. Igen. Denna gång med hans svenska vänner. I Stockholm. Om du fått något liknande med posten som också innehåller en adress och telefonnummer; Glöm inte att OSA!

Värsta utsikten från Tibidabo.

En god affär.

Vi har köpt årskort på nöjesfältet Tibidabo.

Vi får åka hur många karuseller vi vill!

I ett helt år.

Denna vecka har vi varit där 4 gånger!

Pris: 130 Euro för hela familjen.

Jag har ju erkänt att jag blev höjdrädd i pariserhjulet. Men ni ska veta att jag är inte helt mesig. Jag åkte faktiskt berg och dalbanan igår.

Fyra gånger.

Max på högsta gungan.

Mardrömsmaskinen.

Det var högst upp i denna hemska skapelse som jag fick panik och ville hoppa ur (helt logiskt) för jag blev så rädd förra helgen.

Min son fick sedan åka 20 varv med en annan familjs morfar. Jag fick svindel bara av att titta upp på honom.

Hur vet man att karusellerna inte går sönder?

Titta.

Pappa säger att jag ser finsk ut på den här bilden. Vad betyder det?

Fick en inbjudan...

När Stockholm gör en Barcelona fest så känns det mer Rio de Janeiro.

Har aldrig sett en katalansk kvinna klädd på detta sätt.

Eller har jag missat något?

Förmodligen.

Eller kanske är det ett homo party. I samband med Pride.

Känns så.

Borde det då inte heta Sitges Celebration?

Vänskap del 2.

Själv har jag en topp-5-kompislista. Barnsligt, jag vet. Men jag känner rätt mycket folk och så funderade jag på vilka jag oftast brukar anförtro mig till och vilka jag får mest energi av att umgås med.

Och det blev mitt topp 5.

Det känns tryggt att verkligen veta att det finns människor utanför familjen som jag gillar och kan prata med. Människor som vet mycket mer om mig än det jag skriver om på min blogg.

Som en livsförsäkring för mina svarta dagar. Och som egoförstärkare de dagar jag känner mig framgångsrik.

Inte ens hälften av dem läser dock min blogg. De vill nog att jag ringer istället eller också är jag inte med på deras topp 5...

Det här med vänskap.

Kärlek är svårt. Men vänskap är svårare.

Kärlek har oftast en början och ett slut. Det finns tydliga normer. Det viktigaste är att bara älska en åt gången. Du får heller inte ha sex med fler än en - om inte den andra är med.

Vänskap är annorlunda. Man kan ha hur många vänner man vill. Det finns inget slut och ingen klar början. Första hånglet. Finns inte. Bröllop? Finns inte.

Så när blir en bekant en vän?

När man berättat en riktig hemlis? När man druckit kaffe varje dag i ett år? När man delar samma barndomsminnen? När man ställt upp för varandra i tuffa tider? När man partat på Mallis en vecka? När man rest ihop? När man delar samma erfarenhet?

Eller helt enkelt när man synkar. Och kan man göra slut eller rinner det alltid bara ut i sanden?

Att sätta sitt normal läge.

Det är farligt att skämma bort sig själv. Det lyxiga blir vardag. Och det blir omöjligt att gå tillbaka.

För sju år sedan kom en städerska första gången hem till mig. Jag har aldrig torkat golv sedan dess.

I två dagar har vi haft barnflicka. Det är ju helt fantastiskt. Hur ska jag någonsin kunna sluta med det? Hon leker med lillebror, handlar och fixar middagen. Och jag kan åka karusell med storebror som halva dagen får mammas totala uppmärksamhet och ett riktigt roligt sommarlov.