En riktigt antiklimax.

Historien om castingen.

Lördagen den 24 november var jag på casting för programmet TV-stjärnan i Stockholm.

Jag åkte upp från Barcelona glad i hågen. Såg fram emot tuffa utmaningar. Väntade och väntade. Sedan fick jag gå in i en loge med en ung tjej. Hon sa:

- Du, jag var sen i morse, så jag har inte läst på din profil. Berätta om dig själv.

Jag berättade. Hon sa efter ett tag:

- Du verkar ju vara seriös, men var är din personlighet?

Öh...

- Ja, jag tror säkert att du skulle vara duktig nyhetsuppläsare, men du verkar inte ha tillräcklig personlighet för att bli programledare. Du är så seriös. Varför skulle folket framför TV:n gilla dig?

Öh...

Men jag ger dig en chans ändå. Vi ska diskutera alla kandidater efter lunch och jag behåller ditt namn i alla fall. Här får du en "kanske" -lapp.

Så jag stannade kvar och väntade i flera timmar till. Pratade med folk och åt mat. Framåt eftermiddagen ropade de upp en massa namn som skulle få göra sin en-minutare framför juryn.

Mitt namn var inte ett av dem. Så jag fick åka hem igen.

Kände mig helt tom.