Apropå byråkrati.

Besökte Försäkringskassan idag. Den spanska alltså. För femte gången på en månad. Märkligt kan tyckas.

I Sverige besökte vi ett akutsjukhus när yngste sonen fick svårt att andas. Vi var där fem minuter, fick ett recept utskrivet och min son blev frisk. Vi betalade 1400 SEK eftersom vi är utskrivna ur Sverige.

Man får tillbaka pengarna om man lämnar in kvittot till den spanska Försäkringskassan. Så jag har gått dit.

Första gången hade jag med mig kvittot, mitt svenska ID-kort (körkortet), mitt spanska ID-nummer (NIE-intyget), kopia på mitt stulna spanska ID-kort, min spanska patientbricka, mitt spanska socialförsäkringskort och min sons spanska patientbricka och socialförsäkringskort.

Men nej, icke, efter en timme i kö fick jag veta att jag inte var klok som inte förstod att detta absolut inte räcker för att identifiera mig. Visst, han såg mitt namn i datorn och såg på alla mina medtagna papper att jag var jag. Men utan mitt svenska pass och polisanmälan på att mitt spanska ID-kort är stulet så kunde han inte hjälpa mig.

Mitt pass låg på den kinesiska ambassaden och väntade på visum.

Följande tre gånger jag varit där har det varit så mycket folk att väntetiden på närmare 2 timmar har gjort att jag vänt i dörren.

Tydligen är det så att alla som är sjuka måste besöka Försäkringskassan på tredje sjukdagen för att få sjukpenning. Det är fyra blanketter som måste fyllas i. I vissa fall - om man är riktigt sjuk - kan man skicka en vän som går dit istället.

Om man är nyförlöst måste man sitta i samma väntrum som alla dessa sjuklingar med sin sköra lilla bebis om man vill få mammapenning. I Sverige ringer man väl bara in...

Hur som helst. Idag gick jag dit igen. Med alla dokument. Men de ville också se min sons pass. Jag svarade att han inget hade!