Internationell tjejmiddag. Min allra första. Anke och Barbara från Holland och Sofia från Marocko.Jag blir fascinerad över Sofias erfarenheter. Hon arbetar med att integrera invandrare från Marocko in i det spanska samhället. Hon ger mig en obehaglig insikt. I många marockanska familjer kan barnen inte kommunicera med sina föräldar - för barnen kan inte tala arabiska och föräldrarna kan inte prata spanska. Föräldrar har velat "hjälpa" sina barn att integreras genom att inte tala arabiska med dem, men istället har de ingen som helst kommunikation, förutom "gör inte så" och "kom hit".
Tänk så mycket lättare för oss svenskar som är stolta över vårt ursprung. För vår familj är inte målet att våra barn ska bli spanjorer eller katalaner. Inte alls. Vi vill istället att våra barn ska kunna tala svenska och känna sig svenska - men att vi just nu råkar bo i Barcelona.En lustig detalj under kvällen är att en av Sofias spanska läkarvänner ringer från sjukhuset för att be henne berätta på arabiska för en patient hur man genomför en insemination.
Vi lyssnar när hon förklarar vad mannen måste göra på toaletten. Hon talar inte klarspråk. Du vet, vätska från det genitala området... Det tar honom över en kvart innan han inser att han ska utföra något "smutsigt" i en mugg, för att det sedan ska kunna bli en bebis i hans frus mage. Han trodde inte att det skulle gå till på "det sättet" på ett sjukhus.Hur vi träffades?
Jo, Sofia är precis som jag programledare på Info Idiomas på Barcelona Television, så vi sågs på Calçotadas i söndags då hon också hade med sin kompis Anke. Och Mrs Social bjuder hem dem på middag förstås.
View Maria Agrell's profile
3 kommentarer:
Anke? Kanske, men bara kanske hette kompisen Anneke som aer mer vanligt i NL. Hur som helst: Det aer mycket givande att umgaas oever graenserna - man faar en god inblick i andra maenniskors liv och kulturer. Min erfarenhet aer att det i stort sett bara aer i Skandinavien som man har tjejmiddag. I UK gaar tjejerna till puben men inte har de tjejmiddag.
Jag kanner igen det dar med att barnen inte kan kommunicera val med sina foraldrar fran mina vanner har i London. I deras familjer ar det inte sa att foraldrarna aktivt har forsokt att integrera barnen i samhallet (manga av mina vanner talade tex inte engelska nar de borjade skolan eftersom det bara hade varit hemma med foraldrarna fram till dess) men genom att barnen enbart har erfarenhet av att tala foraldrarnas modersmal hemma och inte med nan utomstaende sa blir det ju spraket mest pa barn-niva. Sarskilt som de ofta inte kan lasa eller skriva pa spraket och darigenom fa influenser utifran. Om barnet sen ar yngst i syskonskaran har hon eller han an mindre insitament att tala foraldrarnas sprak genom att syskonen talar engelska med varandra. Men visst jag tycker att det ar sorgligt nar jag hor mina vanner kampa med att tala med sina foraldrar och vara tvugna att sticka in engelska ord i var och varannan mening.
Intressant!
Men jag tror inte att det har att göra med att vara stolt eller inte över sitt ursprung, utan mer för att man vill ge sina barn de bästa möjligheterna i landet man bor i.
Marockanerna "râkar inte bara bo i Barcelona just nu", de vill att barnen ska kunna prata lika bra spanska och katalanska som de infödda, och ha samma möjligheter till jobb.
Även svenska utlandsboende barn kan halka efter i sprâket om föräldrarna bara pratar svenska.
Skicka en kommentar