Slut på kriget?

Det råder vapenvila i vår familj.

När Ted föds blir min annars så rara 5-åring helt vild. Svartsjuk förstås. Vägrar lyda. Vägrar vägrar göra någonting som vi ber honom om. Mitt eget vokalbulär kretsar kring meningar som; Nej, slå inte lillebror. Nej, förstör inte. Nej, bär inte lillebror. Nej, sparka inte. Nej, väck inte lillebror. Nej, gå inte mot rött. Neeeeeeeeej, ajjjjjjjjj, slå mig INTE. Och min son har gått till anfall från andra skyttegraven; Nej, inte de byxorna. Nej, jag är inte hungrig. Nej, jag vill inte bada. Nej, jag ska inte sova. Nej, jag tänker inte följa med. Nej, jag vill INTE.

Och lillebror är bara dum; han kräks, bajsar på sig och skriker. Han kan ju INGENTING. Hur kan ni tycka om honom?!? Lek med MIG nu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Läser en barnpsykolog som menar att det känns ungefär likadant att få ett småsyskon som om mannen skulle dra hem älskarinnan och kräva att hon ska få sova i samma säng och att frun borde tycka om henne också; hon är ju så liten och söt.

Såklart grabben får en livskris. Så vi kämpar, bråkar, hittar på pojkäventyr och väljer våra strider med omsorg.

Tills häromveckan. Plötsligt är lillebror gullig. Istället för tjuvnyp får han kramar av storebror, som också börjar fråga om lov och minns ord som tack och förlåt. Han slutar spottas och slå sin mor! Ja, typ börjar bete sig någorlunda som en människa igen.

Vi hoppas att freden håller i sig.