Borde outa mera.

Läser boken 9 1/2 månad av Annika Lantz, som berättar om det lilla heterolivet med graviditet, förlossning och kolikbarn.

Det finns de som aldrig skulle lämna ut någonting om sig själva. Allra minst på nätet. Eller i en bok. Det är en avvägning hur mycket man vill bjuda på, vad som kan roa andra och vad som bara känns för personligt.

Annika Lantz är inte blyg. Hon bjussar verkligen på sitt privata. Och hon är rolig. Kanske just därför.

Ur boken:
Det enda som hörs är skriket från en alldeles ny fantastisk liten människa. Det är ett mycket vackert skrik. Och en helig stund. Som bryts av att barnmorskan säger: "Nu måste jag sticka in ett finger i din anal". Man har ju verkligen ingen aning om hur många ställen kroppen kan spricka på. En doktor kallades in, presenterar sig och gjorde sen klart att även hon hade för avsikt att sticka in ett finger i min anal, varpå jag hör mig själv säga att: "Alla som inte har haft ett finger uppstucket i mitt rektum kan väl räcka upp en hand!" Någonstans vid fotändan hör jag syster Monica blygt säga att: "Ja, det skulle väl vara jag det". Sen pratade vi inte mer om det.

Doktorn började sy. Det är en märklig känsla när nån sitter med nål och tråd mellan ens ben samtidigt som hon berättar om sina minnen från när jag sände Morgonpasset. Det uppstår liksom en intimitet som man inte är van att ha med sina lyssnare, men som jag hopppas att jag kommer att minnas när jag går tillbaka till jobbet i januari.

Tack Annika Lantz.