Nu gör jag en Lantz.

Jag kissar nästan aldrig på mig längre. Ni som fött barn vet vad jag pratar om.

Efter att två bebisar tittat fram därnere och gynekologen klippt med saxen ett par gånger - och sytt noggrant i några timmar, så tar det sin tid innan man kan hoppa, springa, nysa, skratta utan att återgå till bebisstadiet. Därför kniper jag.

Jag har tre skryt i samband med detta:

1) Den spanska gynekologen sydde mig snygg. Allt konstigt efter första förlossningen är borta. Jag ser ut i stort sett ut som en oskuld igen.

2) Ja, så vad det ju det här med att jag håller tätt numera. Nästan jämt.

3) I stort sett allt detta pratade jag med mig spanska grannfru Pilar om alldeles nyss - framför vår portvakt nere vid entrén. Pilars bebis Joel är 1,5 månad. Hon och jag förstod varandra precis.

Min allra första konversation på spanska där jag förstår allt som den andra säger och jag lyckas uttrycka allt jag själv vill ha sagt handlar alltså om mitt underliv. Och om att kissa på sig.

Alltid något.