Allt är så mycket lättare när man bara har ett barn att ta hänsyn till.
Så vad gör en mor och en far när minstingen ligger på sjukhuset och den största har sin skolavslutning på en överambitiös skola med en show de tränat på i ett halvår och diplomutdelning på scenen med alla klassens föräldrar och 300 personer i publiken?
Syret i Teds blod har återhämtat sig. Behandlingen ger resultat. Han börjar äta igen och piggnar till. Läkaren säger att han är så gott som frisk, men att vi måste stanna ytterligare ett dygn på sjukhuset för att se att han inte blir sämre igen.
Max skolavslutning börjar klockan 17. Jag vill dela min kropp i två delar.
Vi ringer istället barnvakten Jenny som tar en taxi till sjukhuset. Hon kan vara kvar några timmar och därefter lovar Mannens kollega Ninni, som är sjuksköterska och komma förbi och ta hand om Ted.
Ted lyser upp när Jenny kommer in i rummet och han ler i hennes famn när vi vinkar hej då. Jag beger mig med gråten i halsen hemåt för att duscha bort sjukhusdoften och ställa mig på en scen med min man för att ta emot vår äldsta son som "diplomeras" från sin skola Mafalda.
Så splittrat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej Maria,
Intressant skildring av dilemmat mellan det roliga och det stora ansvaret med att ha barn.
Skönt att Ted är hemma igen och att allt verkar ha gått bra.
Kramar,
Erik med familj
Skicka en kommentar