En natt med oro.

På natten till fredag blir Teds andning alltmer ansträngd. Visst han har varit lite snuvig, men ingen feber. Låter det inte som att han kippar efter andan? Vi ringer barnläkarens mobil. Han verkar lugn. Ted har ju ingen feber. Vi ska avvakta en stund.

När bebisen varken vill äta eller dricka börjar jag för första gången bli orolig. Klockan är över midnatt. Farfar har precis kommit till Barcelona för att se Max skolavslutning dagen därpå. Andningen blir alltmer ansträngd. Eller?

Vi blir osäkra. Vart åker man? Privatsjukhuset Teknon där Ted föddes har inte särskilt bra bemanning på akuten nattetid har vi hört. Lyxläkare går inte jour. Vi söker på Internet: "Best children hospital in Barcelona". Vi får fram barnsjukhuset Hospital Sant Joan De Deú. Ringer en läkarkollega till min man. Klockan är ett på natten. Han rekommenderar samma sjukhus.

Vilken tur att farfar är här så vi slipper ta med storebror som sover för att förbereda sig inför sin stora examensdag.

Vi kommer fram till sjukhuset och jag lämnar in Teds spanska patientbricka Cat Salud. En bebis med andningsbesvär blir prioriterad och vi får snabbt komma till ett behandlingsrum. Syrehalten i blodet är alldeles för låg.

Lyckligtvis kom vi in i tid. Tydligen kan barnet somna och om man inte märker att han andas dåligt så kan hjärnan skadas av för lite syre.

Vi blir inlagda och delar rum med en annan familj som bott en vecka i samma rum. Det känns på lukten om man säger så.

Inte ens clownerna som kommit till sjukhuset för att muntra upp alla sjuka barn får mig att skratta.

Jag är trött och gråter av oro.