Värsta händelserika dagen.

Det började med att jag märkte att jag kunde ta mig FRAMÅT om jag flyttar händerna och knäna samtidigt. Som en hund. Fast på knäna. Mamma blev helt galen. Klappande händerna och höll på. Som om det skulle göra någon skillnad om jag rullade mig framåt eller kröp, men det var det tydligen.

Sedan blev det en herrans massa liv för att något vasst och vitt tittade upp ur mitt tandkött också. Jag tyckte mest att det kliande och gjorde ont, men mamma ville ringa pappa på en gång.

Hos doktorn fick jag en vaccinspruta igen. Mamma blundade. Hon verkade livrädd, men det kändes knappt. Jag är ju rätt tjockhudad.

Doktorn - som var det som upptäckte tanden - var inte ett dugg impad av vare sig den eller att jag lärt mig krypa. Däremot tappade han hakan för att jag kunde hålla vällingflaskan själv. Som att det skulle vara något coolt med det. That's very old news doc, försökte jag gurgla fram till honom.

Gästskribent:
Ted, 7 månader.