35 years old forever? Please.

Min sista dag när jag inte är närmare 40 än 30.

Skomakarens barn.

Jag sitter i styrelsen för Fair Play, en föräldraorganisationen som arbetar med frågor kring hur TV- och datorspel påverkar barn och ungdomar. Efter en lunch i somras hemma hos familjen Tjärnlund, blev min son helt frälst i Wii Sport, så nu spelar han tennis i skolans sportuniform mot TV:n varje morgon redan innan solen gått upp.

Kanske världens gladaste.

Ted bara garvar när jag vinkar hej då på dagis - och sen kryper han iväg för att leka lite.

Min nya morgonrutin.

När jag lämnat Max vid skolbussen kl. 7.30 så tar jag en promenad längs stranden med Ted i barnvagnen för att få honom att sova en stund och för att njuta av soluppgången innan dagis börjar kl. 9.00 .

Från den ljusa sidan.

Jag trodde att det skulle bli en plåga att kliva upp så tidigt till Max skolbuss, men istället blev det en fridfull upplevelse. Ännu en gång fick jag bekräftat att man ska INTE oroa sig i förväg.

Annat som drar på nätet.

Bloggar inte varje dag längre. Jag tror det är Facebooks fel. Hänger där mer och mer.

Hur ska man hantera sina dåliga sidor?

Jag är dålig på att packa och dålig på att packa upp. I söndags kom jag hem från yogalägret. Tror ni att jag har packat upp väskan ännu? Nä, såklart inte.

Och när jag ska resa är det ännu värre. Jag tycker det är så tråkigt att jag inte packar förrän precis innan jag ska resa. Kommer ofta till incheckningen sist av alla och får le både för att jag ska få checka in så sent och för att slippa betala övervikt.

Vad göra?

Alternativ 1:
Ändra mig.

Alternativ 2:
Inte ändra mig + vara mitt fridfulla jag:
Acceptera läget; sådan är jag och istället fokusera tankarna på mina bättre sidor.

Alternativ 3:
Inte ändra mig + vara mitt bitchiga jag:
Tänka på att folk som planerar och packar långt i förväg är tråkiga och ospontana människor och de som packar upp på en gång är trista och präktiga.

Ibland har man flyt.

Såg Barça vinna matchen ikväll. Med Kristin. På plats.


Jag & höggravida Kristin + Thierry Henry.

3 till 6 på 5

När jag åkte iväg på yogaläger hade min son tre tänder.

När jag kom tillbaka fem dagar senare såg jag sex risgrynständer titta fram när han skrattade.

Aj. Oj.

Vem har lust att diska för hand?

Hatar att lägga ner tankemöda på tråkiga val. Så ibland struntar jag i att välja noggrant. Jag bara kör.

Impulsköp.
Som igår kväll. Stack till shoppingcentrat för att posta några brev. Gick förbi en hushållsapparataffär vid halv nio tiden på kvällen. Ted sovvägrade i vagnen. Såg 30 olika diskmaskiner. Tittade på priserna och märkena, såg en extrapris lapp och gick till kassan och betalde 400 Euro. Beslutstid: 45 sekunder.

Effektiva spanjorer.
Redan idag på förmiddagen fick jag min nya diskmaskin hemlevererad och installerad. Gratis. För 6 Euro fraktade de också bort min gamla trasiga diskmaskin (som skulle kostat 300 Euro att laga eftersom garantin gick ut för 3 månader sedan, vilket diskmaskinsreparatören tog 90 Euro för att berätta för mig innan jag stack på yogaläger!). Nu ska jag - nej jag menar den - börja beta av diskhögarna som står i köket.

Helt logiskt och framför allt relevant.

Mor:
Det börjar bli kallt nu. Det är skönare med långbyxor istället för shorts.

6-årig son:
Men mamma, då springer jag inte lika fort.

Solhälsning till er alla.

Maten på Mallorca.

Anne o Cissi lagade världens godaste och nyttigaste mat under yoga resan. Allt ekologiskt. Tre varma mål mat varje dag. Och ingen pasta, vitt bröd eller annat osunt förstås. Hur kan man bli så mätt och lycklig utan att äta vare sig kött, fisk eller kyckling och inte dricka annat än vatten och grönt/rött te?

Systrarna Blom.

TACK yogalärare Viveka (höger) för en fantastisk retreat och Lena (vänster) för att du är så rolig att vara med!

Maten var vacker också.

Med utsikt över berg och hav.

Ser ner över Puerto de Sóller.

Bodde som en drottning.

Cas Bernats, vår kungliglika vackra "Finca" från 1500-talet.

Sov som en prinsessa.

Man borde alltid bo i väst...

...för att kunna se solen gå ned i havet.

Softar lite för att smälta maten.

Mallorca.

Yogan gav mig nya perspektiv.

Viveka lärde mig lite sköna posér.

Så vad ska jag packa?

Inskolade barn. Varmt och skönt väder. I kapp med mina papper. Halvstark kropp. Köpt yogamatta. Frisk från mina förkylningar. Nu är det bara packningen kvar.

Imorgon åker jag på yogaretreat till Mallorca. Är nybörjare. Gulp...

Känns helt underbart lyxigt att få tid att bara ta hand om sin kropp och sin själ alldeles själv. Kunna läsa böcker. Inte behöva värma välling på flera nätter.

Tack Mannen! Tillbaka igen om fem dagar.

Ny regel.

Gå till skolbussen 10 minuter INNAN den ska åka. Inte en minut efter att den har gått. Det löner sig bevisligen inte att hoppa, studsa, vinkla, skrika och gråta. Busschauffören ser mig ändå inte i backspegeln och stannar uppenbarligen inte i alla fall.

Jag minns att Mannen tagit bilen till flygplatsen på morgonen. Vad göra? Jag provar med att gråta, men det hjälper inte alls.

Harklar mig och försöker tänka. Portvakten brukar städa trapphuset på morgonen. Jag tittar på hissarna och märker att den ena verkar stå still på våning 14. Vi åker dit och tittar. Mycket riktigt, där finner jag Señor Antonio med moppen i handen. Jag berättar om mitt lilla problem och den gulliga mannen lånar ut sin bil :) Gracias.

Jag baxar in barnen och efter 1,5 timme i bilkö är vi äntligen framme vid skolan. Bara 2 minuter försenade... och lika lång väg hem igen.

Men man vill ju vara en positiv figur, så jag gläds åt att jag kunde passa på att ta en kaffe hos min kompis Lena som bor vid skolan... och efter det var det inte längre rusningstrafik så jag kunde köra hem på en kvart.

Ankbröst.

Vilket samtalsämne förenar svenskar, fransyskor, spanjorer och amerikaner? Sex förstås. Mycket snack blir det.

Salomon, Eva, German, Lena, Marcelo and Martina. Thanks for joining us for dinner on our terrace tonight.

Apropå skryt.

Det mest patetiska jag visste - innan jag fick egna barn - var självgoda föräldrar som ojade sig över hur duktiga, söta, snälla etc. just deras barn var. Det var som sagt innan jag fick egna barn.

Idolporträtt nr. 1.

Max börjar årskurs 1 vid 6 års ålder. Får skriftlig läxa varje dag. Undervisning i fyra språk på skolan; engelska, spanska, katalanska och svenska. Åker skolbuss kl. 7.30 på morgonen och är tillbaka hemma kl. 17.30.

Och är fortfarande glad på kvällen.

Jag måste få säga att vi har fått en underbar och tapper liten skolpojke som idag använt A.S.B:s sportuniform för första gången.

Idolporträtt nr. 2.

Fick höra av dagisfröknarna att Ted är som en bebis på film. Glad, gullig och leker hela dagen, förutom när han äter och sover.

Han kan dock inte skriva autografer ännu.

Döden vs Himlen.

Gillade Mitch Alboms bok "Tisdagar med Morrie "och har nu också läst hans bok "Fem personer du möter i himlen".

Min 6-åring ställer ofta frågor om döden, vilket gör att jag faktiskt varje dag tänker på det själv. På att jag ska dö. På att människor jag älskar kommer att dö. Man vet bara inte i vilken ordning eller på vilket sätt. Eller vad som händer sen. Och det är obehagligt.

Jag började gråta häromdagen när jag tänkte på vår vän Wendy i San Fransisco som dog förra året. Och henne kände jag knappt. Hur ska det då gå när någon nära dör?

Så jag vänder mig till litteraturen för tröst. Vägledning som ger kraft att leva livet medan man fortfarande lever. Att passa på liksom. Innan dagarna tar slut.

Handlingen:

Eddie är en äldre man som dör i en olycka och kommer till himlen. Där får han träffa fem personer som kan förklara för honom varför hans liv blev som det blev. Att saker hänger ihop, att det finns mening med det som händer och att döden inte är slutet.

Citat ur boken:
"Har du någonsin undrat över det, varför folk samlas när någon dör? Varför känner man att det är något man bör göra?

Det är för att människosjälen instinktivt känner att alla människoliv hänger ihop. Döden tar inte bara någon, den lämnar också någon annan. Och i det lilla glappet mellan att bli tagen och att bli lämnad förändras folks liv."

Omdöme:
En må-bra-bok om livet efter döden. Fast den är rätt tunn i sitt innehåll. Håller inte hela vägen. Man vill ha mer. Djupare. Börjar bra. Avslutar platt.

Inte med i loopen.

Äter sen lunch på stranden med min Barça-granne och hans klubbkompis. De retas med varandra och pratar om de medaljer de INTE fått. Min granne har vunnit världsmästartiteln med sitt landslag - men inget OS. Den andra har tydligen vunnit två olympiska guldmedaljer (1996 +2004) och ser rätt så nöjd ut.

Jag är liksom inte med i leken och häver ur mig; men jag är vacker (beautiful) i alla fall.

Öh...de tittar på mig och tystnar.

Kanske skulle jag lagt till; on the inside, I mean.

Alltså...det är ju inte så att jag på något sätt tror att jag skulle kunna vinna VM i snyggast. Inte alls.

Jag blev ju inte ens vald till klassens Lucia när jag var yngre. Men jag är heller inte apful, så mitt töntiga försök till ironiskämt funkade inte alls.

Jag tog min bebis och gick hem.

Botad?

Min mobil har kraschat. Drygt 600 meddelanden är borta. Alla foton är raderade. Mina 300 nummer i telefonens kontaktlista finns inte mer. Alla inställningar är försvunna. Senast det hände var för kanske fyra, fem år sedan. Då blev jag heltokig. Min mobil var mitt allt.

Denna gång gick jag ut på innegården och spelade fotboll med 6-åringarna och tänkte inte mer på det.

Varifrån kommer detta lugn? Jag kan väl inte ha gått och blivit harmonisk? Mitt beroende har förmodligen bara bytt skepnad. Är det mailen, digitalkameran, facebook eller bloggen numera tro?

Eller något ännu värre?

P.S. Vill passa på att säga till mina vänner att maila eller messa sitt telefonnummer till mig.

Måndag morgon.

Lämnar Max vid skolbussen tillsammans med Mannen. Alla vinkar och är glada. Vi promenerar längs Medelhavet till Mannens jobb i Torre Mapfre. Ted sover i barnvagnen.

Två timmar senare lämnar jag in Ted på dagis och går hem för att dansa till "Don't Cha" med Pussy Dolls;

Don't cha wish your girlfriend was hot like me? Don't cha wish your girlfriend was a freak like me? Don't cha? Don't cha? Don't cha wish your girlfriend was raw like me? Don't cha wish your girlfriend was fun like me? Don't cha? Don't cha?

Sedan konstaterar jag att det är disk i hela köket eftersom diskmaskinen börjat tvätta med kallt vatten.

Vardagen står framför mig. Måste hitta en diskmaskinsreparatör. Men hur?

Fri och kär.

Nynnar på låten Me & Bobby McGee. Hör Janis Joplins röst sjunga i mitt huvud: "Freedom's Just Another Word For Nothing Left To Lose."

Och det är ju sant, att visst är man fri när man inte längre har något att förlora. Allra mest känner jag att sången handlar om att förlora någon man har kär och vad är då friheten värd. Ingenting förstås.

Fast å andra sidan känner jag att hon har fel. För idag känner jag mig jättefri - fastän jag fortfarande är helt beroende av dem jag älskar; Henrik, Max och Ted.

Jag har vinkat hej då till Max som med ett förväntansfullt leende for iväg med skolbussen som första passagerare, eftersom vi bor på busshållplatsen längst bort från skolan. På bussen fanns endast busschauffören och en annan farbror som förmodligen/förhoppningsvis jobbar som den som ska hålla ordning på barnen i bussen. Upprepar mitt mantra för mig själv: Våga lita på människor.

Sedan har vi Ted som gladeligen kröp iväg till leksakshuset när jag lämnade honom på dagis några timmar senare, eftersom han bestämde sig för att ha sovmorgon till klockan elva idag. Några andra barn började gråta när jag vinkade hej då, men Ted bara tittade och försökte istället passa på att ta en större killes leksak. Han har inte riktigt förstått konceptet med att mamma är bäst ännu.

Båda barnen har sina egna vardagar, helt utan oss föräldrar. För Mamma Maria börjar ett ny epok. Hurra!. Idag blir det lunch vid havet med Mannen. Det här måste firas.

We do it the Spanish hard core way.

Crash boom bang. Rakt ut i det okända för våra små söta.

Första dagen på dagis.
10 månader gamla Ted lämnades in kl. 8.00 och hämtades kl. 15.00 idag.

Inskolning?
Tja... jag har ju varit där med honom och lekt en timme igår och lika länge i förrgår.

Hur det gick?
Jo, han vinkade och log när jag gick. Under dagen har han tydligen varit hur glad som helst, krypit omkring, ställt sig upp, gått omkring runt leksakshuset, lekt, sovit och ätit på allt precis som vanligt. Han tänkte förmodligen; "äntligen ett ställe man får röja runt på utan att någon säger ajabaja hela tiden".

När jag hämtade honom fick jag en blöt puss och sedan somnade han. Nu ikväll har han bara garvat så fort jag gjort en rolig grimas eller dansat vilt. Kanske har han fått röka på?

Och storebror börjar ettan.
6-åriga Max stora dag var ju också idag. Han började i första klass på en skola där de inte pratar katalanska, som han redan kan, utan engelska, som han inte kan.

Familjen Perfekt.
Dagen till ära följde både mamma och pappa finklädda med i bilen. Som de perfekta föräldrar vi är så....kom vi förstås försent. Nästan en timme faktiskt. Det är väl bra presterat på första skoldagen och allt. Till mitt försvar kan sägas att tog det 30 minuter att åka mellan hemmet och skolan igår. Fast pga någon olycka på vägen tog det visst 2 timmar idag!

När vi kom fram hälsade vi på hans fröken Miss Ashley, sedan sa vi hej då och vinkade tills sonen sa "gå nu ra" och då åkte vi in till stan på ett viktigt vuxenmöte.

Vadå, om man får stanna, känna in atmosfären, lyssna och titta? Nix pix - this is not Sweden you know. Vi tröstar oss med att de åtminstone har en lock down drill istället (*ha ha).

Efter att Max slutade skolan klockan fyra (!), tog han skolbussen hem - utan oss. När jag mötte honom här nedanför i gatukorsningen en dryg timme senare så var han...

...helt överlycklig. Barnen i hans klass hade nämligen fått en pokal för att de vann en strafftävling i fotboll ute på skolgården. Pokaler är det finaste min äldsta son vet. The American way verkar funka på honom.

Ord inte alltid samma sak som handling.

Jag fick tårar i ögonen idag. Flera gånger.

Introduktionsdag för nya familjer på min sons amerikanska skola. Om skolans rektor skulle kandidera som Amerikas president så skulle jag ropa; ja, rösta på honom. Han verkade kunna allt så bra. Ja, dessa amerikaner kan verkligen tala väl.

I visionen står bl a något om att förutom att barnen ska lära sig allt så ska de också bli medvetna kämpar för en bättre värld. Massor med klyschor som alla kändes så sanna. Där och då. Jag försökte hålla tillbaka tårarna. Det var ju en sådan känslosam stund. Min son undrade varför det såg ut som att jag grät. Jag försökte säga att det var för att jag var så lycklig. Han tyckte det var konstigt tror jag.

Någon av föräldrar ställde frågan om säkerhet. Jo, visst hade skolan en "lock down drill". Jag tänkte direkt på serien 24 och kände att jag levde mitt i en film. Fast ingen thriller utan en happy ever after Hollywood produktion.

Fast...
när jag skulle gå därifrån ville jag slänga Teds tomma matburk i glas i rätt soptunna - men det fanns ingen särskild glasinsamling. Måste upplysa om att det där med miljön ingår i konceptet skapa en bättre värld.

Grupptillhörighet.

Första veckan på sommarsemestern i Sverige kände jag mig ett med alla jag mötte. Jag och gubben med träningsoverall i bensinmackskön. Jag och slickepottkillen på Stureplan. Jag och Gula Blend-rökarna. Jag och KTH-nördarna i nollningsoverall. Jag och golfarna. Jag och alla svenskar.

Alla vi som har en relation till Allsång på Skansen och känner stolthet över Carolina Klüft. Alla vi som talar svenska. Alla vi som fick gratis tandvård när vi var barn. Alla vi som plockat blåbär i skogen. Alla vi som vet att älgar kan springa över vägen. Alla vi som bubblar av lycka en svensk solig sommardag. Alla vi som vet vad E4 är. Alla vi som har en åsikt om Göran Persson. Jag och ALLA svenskar. Vi är ETT.

Jag lyssnade när folk talade svenska, log och kände mig en del av något större.

Alla dessa gemensamma nämnare - kulturbärare - som jag aldrig tänkt på när jag bodde i Sverige. Saker jag nu inser att jag inte alls delar med mina katalanska eller spanska vänner. Jag har ingen känsla eller åsikt om vare sig politiker eller TV-program här i Katalonien eller Spanien. Jag delar inte kulturen. Jag skummar bara på ytan. Förstod faktiskt inte ens hur mycket jag var del av det svenska förrän jag flyttade därifrån.

Men tyvärr... efter en vecka tillbaka i Sverige är allt som vanligt igen. Min svenska hjärnradar börjar se olikheter snarare än likheter och jag känner mig inte alls i samma grupp som några andra än möjligen min familj och mina vänner.

Helt plötsligt minns jag fula ord som Östermalmsslynglar och Förortsbönder och får exakt koll på vad som är vad. Koderna filterar synintrycken och en hel dag oroar mig för att mina jeans förmodligen är något för vida för vad som är rätt september 2007. Men så tröstar mig någon med att partiga modemedvetna Lindsey Lohan inte heller har supersmala jeans längre. Bootcut är på väg tillbaka. I LA i alla fall. Vilken tur tänker jag först, men sen så skäms jag.

Hur kan jag ens bry mig? Gemenskap har bytts ut mot ängslighet.

Min väns bekants bekant kan inte ha läst att jag efter 2 år och 6 månader i Spanien inte kan tala spanska i annan form än oböjd presens.

Fick ett mail av en fd. manlig arbetskollega (M.J):
En rolig historia angående dig. Jag skickade adressen till din blogg till några vänner. Fick nästan direkt svar från en bekant-bekant (kille). Han blev väldigt retad av din blogg vilket jag tyckte var väldigt kul. Han var trött på människor som enligt honom "blåste upp sig" på internet som några slags högproduktiva fantommänniskor. Han blev ännu argare när jag försvarade dig med att det faktiskt, trots allt, var än rätt bra beskrivning av dig. Kul kul.

Inskolning x 3

Ted började på dagis idag. Vi lekte där en timme. Han vinkade glatt när jag gick hem - för att öva farväl. När jag kom tillbaka efter en kvart var Ted strålande glad när han kröp emot mig.

På torsdag börjar storebror Max i den amerikanska skolan. Första klass. Stort. Jag är lika förväntansfull som honom. Imorgon ska vi dit och träffa rektorn och andra nya elever med sina familjer.

Sedan är det min tur. Att inskolas på Esade för att äntligen börja plugga spanska ordentligt. Om det inte som vanligt "ramlar på" mig något annat roligt projekt som jag hellre vill jobba med...

På väg hem till vardagen i Barcelona.

Hej då Stockholm. Hej då Sverige. Hoppas vi ses snart igen.

Livet är en fest.

Jonas Gummesson, Lena Lundholm, Niclas Lövkvist, Henrik Agrell. Och jag. Inga barn.

Det är lördag. Vi suger på kräftor och klingar våra snapsglas. Vi känner visst allt och alla. Och pratar om dem. Men mest om oss själva. Sedan dansar vi hysteriskt och skrålar till Nationalteatern.

En riktigt rolig kombination. Igår. Idag är jag inte lika säker.

Människorna fantastiskt intressanta ja, men just sprit och kräftor. Är det så klokt? Min man tror jag inte tycker det idag. Reta honom gärna.