Min närgångna lins.

söndag 1 maj 2011

Min närgångna lins.

Är lite bekymrad över att min nya 50 mm favoritlins är för närgången. Jag kan inte ta självporträtt av hela ansiktet. Min arm är inte tillräckligt lång. Förstår ni vilket problem det innebär för ett linslus som jag? Hur ska jag nu plåta mig och Max framför Empire State Building i NYC? Min iPhone måste ställa upp. Eller också får jag köpa en annan kamera/lins.

2 kommentarer:

Bella sa...: Jag väntar ivrig på massor av NY foton på bloggen. Även närgångna på detaljer...

Om ni ska upp i ESB gör det precis innan solnedgång - wow vilka bilder jag fick!; 10:54 fm
Maria Agrell, Barcelona sa...: Blir glad att du vill se mina bilder :-)

Efter bin Ladens bortgång känns risken för terrordåd lite väl överhängande där borta i NYC. Är inte jättesugen på höga byggnader... och maken vill inte att jag åker tunnelbana just nu med risk för självmordsbombare. Tror inte det är aktuellt med ESB.

Ska försöka plåta lite i alla fall. Eller bara ströva omkring planlöst utan kamera. Får se. Låter humöret styra.; 6:58 em

Skicka en kommentar

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

söndag 1 maj 2011