Jag har blivit frälst

Jag tror jag har fått självinsikt och inser att jag kan uppfattas som lika påfrestande som en nyfrälst för en icke-religiös.

Nyfrälsta är uppfyllda av sin egen lycka. De har funnit sanningen. De vill rädda sina medmänniskor och hjälpa sina vänner att bli lika lyckliga. De berättar om sin nya tro med inlevelse och försöker frälsa oss andra så att vi också ska kunna bli lika lyckliga. De har funnit den rätta vägen.

Jag är likadan. Jag är så övertygad om att alla skulle bli lyckligare om de precis som vi flyttar några år utomlands. Det känns så otroligt rätt. Och jag inbillar mig att det skulle vara lika lyckosamt för alla jag känner.

Bara för att jag är så tacksam att vi vågade flytta iväg till ett nytt land och att vårt liv blivit mer intressant och spännande, så inser jag nu att det förmodligen inte är den rätta vägen för alla andra. Det krävs nämligen uppoffringar.

I vårt fall hade vi det riktigt tufft i flera år innan för att göra flytten möjlig. Jag startade mitt bolag, jobbade heltid för att försörja familjen samtidigt som min man läste klart läkarlinjen parallellt med att han investerade all sin övrig tid, varje kväll, natt, helg, jul och sommar utan lön i det nya spanska bolaget. Allt detta för att vi skulle ha någonting att flytta till. Och så hämtade vi vår lilla son sist av alla på dagis varje vardag. Dessutom gick den gamla Jeepen sönder jämt, citylägenheten var alldeles för liten och vår son fick vattkoppor/feber/magsjuka/influensa etc.

Fast det var värt allt. Mina 1,5 år i Barcelona har gjort mina sinnen öppnare, jag känner mig modigare och tryggare, för jag vet att det går att börja om på ett nytt ställe; utan att kunna språket och utan att ha några vänner i närheten. Det är en riktig kick att lyckas etablera ett fungerande liv på en helt annan plats. Jag gillar utmaningen. Det är mitt sätt att utvecklas.

Dessutom uppskattar jag Sverige nu mer än någonsin och ser mitt hemland i ett positivt ljus. Det är som att plocka russinen ur kakan; En solig, bekväm och utvecklande vardag i Spanien och en ljuvlig sommar på några utvalda smultronställen runt om i Sverige på semestern. Med nya ögon kan jag en dag flytta hem igen.

De viktiga händelserna i mitt liv ser jag tydligt. Om jag liknar mitt liv vid en trappa så har vissa beslut har haft stor betydelse för min utveckling. Det känns emellanåt som att jag klivit upp ett trappsteg till en ny medvetandenivå; som en cell som helt plötsligt förstår att den är del av en kropp.

Några viktiga trappsteg i mitt liv:
1986 Tre veckor på språkresa till södra Tyskland. Reste som 14 åring själv och fick mina första riktigt nära bästisar som jag firade nyår med och besökte på skollov i flera år framöver.
1989 Ett helt år som utbytesstudent i Australien. Reste själv, hade djupa dalar men ännu högre toppar. Fick vänner för livet och var vuxen när jag flyttade hem igen.
1991 Flytt från småstad till universitetsstad. Träffade min blivande man och fick insikter om livet utanför min uppväxtstad.
1994 Flytt från universitetsstad till storstad. Öppnade mina ögon för nya människor, platser och annorlunda tankar.
1995 Liftade runt en sommar i Europa. Litade på okända bilförare och fick en tilltro till människor.
1998 Tre månader i Havanna. Kontroversiellt, kontrastrikt och en visuell resa tillbaka till 50-talet.
1999 och 2000 Arbete i San Francisco och Silicon Valley under de framgångsrika Internet åren och öppnade upp hjärnan för affärsidéer och entreprenörskap.
2000 Bröllop. Vågade älska fullt ut och bestämde vem jag vill leva med resten av livet.
2001 Vågade ge upp det jag trodde var frihet, blev gravid och födde en son.
2002 Startade eget konsultbolag
2005 Flyttade till Barcelona

Nästan alla trappsteg i mitt liv har varit läskiga. Jag har varit rädd innan men känt mig lyckligare efteråt. Modigare. Varje viktigt steg har stärkt mig och jag har velat uppmuntra andra att fatta liknande beslut:

Åk ut i världen. Var modig. Lita på människor. Flytta. Plugga. Våga älska. Fäst dig inte vid saker. Börja om från början. Res. Trygghet finns inte i platser eller saker, det finns inom varje människa.

Jag måste röra mig för att utvecklas. Behöver nya intryck och träffa intressanta människor för min mentala utveckling. En inre upptäcksresande driver mig vidare och jag är rädd att jag stagnerar om jag inte följer mina drömmar.

Detta är mitt facit. Men jag måste sluta upp att hålla på som en nyfrälst och försöka övertyga alla andra om att denna väg skulle vara den bästa även för dem. Mitt liv är inte lugn och ro. Min ledstjärna ska vara ödmjuk insikt, men jag ska icke längre vara någon frälsare som prackar på andra något de inte alls letar efter eller ens vill ha.